En luffarvisa

 Den vandrande juden och den flygande holländaren är två syndare som dömts att vandra, det är ett straff. Människan vill förstås ha ett hem, även nomader har ett hem, som man tar med sig när man flyttar. Varför luffar Bolle trots strapatser, tadel, förakt? Vi vet inte varför han inte har ett hem, familj och arbete. 

Man kan resa omkring i landet, söka upp minnesmärken, studera kyrkor eller byar, tala med folk om seder och bruk, vara etnolog. Bolle verkar inte vara så intresserad. Däremot iakttar han naturen som är ett glädjeämne för honom. Framför allt vill han vara fri med sina tankar som han gärna diskuterar med andra intellektuella luffare. Olyckan var att cigarrmakeriet upphörde, den utbredda arbetslösheten knäckte många människor. Bolle är väl inte knäckt men hade förtjänat ett bättre liv.

I verket Den svenska litteraturen heter ett kapitel Harry Martinson : världsnomaden. I boken Vägen ut möter vi en hemlös rymling, vagabond, sjöman. Harry skriver senare nomadens epos: Vägen till Klockrike.

Landsvägarnas filosofer

 

Här skildras ett Sverige som inte längre finns, annat än i litteraturen, tänkte jag under läsningen av "Vägen till Klockrike", av Harry Martinson, och utgiven 1948. Ett Bonde-Sverige vars självklara benämningar på företeelse och miljöer jag inte kan definiera eller förstå. Ord och begrepp som möjligen finns listade i SAOB, men inte i en modern ordlista. Verklighet som har försvunnit, eller kanske ersatts av en annan, i en ny kontext. 

Hemlöshet är inget som försvann med de sista yrkesluffarna, vars glansperiod inföll under samma tidsperiod som den stora utvandringen från Sverige, med början på 1870-talet och ett par decennier in på 1900-talet. I ett tidskriftsnummer av Populär Historia från 2007 finns en välskriven artikel som skildrar lufferiets orsaker och historia, och jag rekommenderar den för en större förståelse för händelserna i Martinsons bok. Redan på 1890-talet hade ordet "luffare" (från tyska "laufen" och engelska "loaf") en otvetydig negativ klang till skillnad från senare tiders benämning "vagabond" och "tågluffare", som associerar till välbeställda ungdomar med rejäl reskassa och förhandsbokade biljetter. Något som luffaren Bolle och hans kumpaner inte kunde föreställa sig i sina vildaste drömmar, när de knackade på hos "tadlarna" i bygden. 

Skildringarna från dessa möten är ibland rent hjärtskärande: snålhet, aggressivitet, våld, rädsla och hundattacker. Oftast från relativt eller mycket välbeställda bönder medan marginaliserade torpare i socknarnas utkanter delade med sig av sitt magra bröd och rentav blev glada över ett oväntat besök. För det mesta tycks dåtidens luffare ha erbjudit sig att utföra något arbete i gengäld, och i boken beskrivs hur de även kunde bli överutnyttjade som dikesgrävare och åkerhackare av samma bönder som öst tadel och förrakt över dem. 

Romanen hyser en stor bitterhet i sina undertexter, både över dåtidens grymheter, men även den utveckling som dess författare såg komma: industrialisering, skövling av naturresurser, stordrift i stället för gediget hantverkskunnande. Harry Martinson blev känd som "en gnällig civilisationskritiker", men sett i efterhand kan man tycka att han på många sätt var före sin tid i sin kritik. Kjell Espmark, som skrivit en bok om hur Harry Martinson erövrar sitt språk, snuddar vid detta i en minnesteckning, publicerad på Svenska Akademiens hemsida. Han skriver där, att:

... "det finns hos den förment blide Harry Martinson starka aggressiva energier som han kan rikta mot en vilsegången civilisation – men också mot sig själv. Bakom den språkliga räfsten efter Natur och den skoningslösa rättegången mot den fattigpojke som bär hans drag urskiljer man en självkritik med drag av självhat som skulle bli ödesdiger i en tid av ensamhet, oförståelse och utfrysning."

Det mest upprörande i Martinsons levnadshistoria är ändå det slut som hans liv fick. Men i likhet med Stefan Zweig kunde han inte finna sig tillrätta i en verklighet som han inte godkände, ej heller bemöta den ogrundade och snåla kritik som drabbade honom under hans sista år. Ibland hjälper inte ens ett Nobelpris, kanske det snarare stjälper?

//Marie-Anne

Mycket läsvärd dubbelbiografi av Moa-kännaren

Ebba Witt-Brattström. Utkommen 2024. 

Vegetarianen

 Rapport från en som fått låna boken privat. "Sensuell, provocerande och våldsam ... en oförglömlig upplevelse" (The Guardian). Så gör man reklam på bokens omslag. Det är ju så att jag inte gärna läser om psykisk ohälsa, och boken är en ganska utförlig redogörelse för stadierna i utveckling av schizofreni. De närmast berörda manliga personernas uppträdande kvalificerar egentligen även dem för att bli inspärrade, men så går det ju inte till här i världen. Det blir inga påföljder för auktoritär, våldsam fader, bekväm känslokall make eller videokonstnären som inte hejdar sig inför att begå övergrepp för att förverkliga sina fantasier. Dock har den sjuka en syster som alltid måste orka och finnas för alla. Hon sviker inte. En minnesvärd mening i boken: Hon gjorde alltid sitt bästa, även som passagerare på en kortare tur i tunnelbanan. (troligen ett överraskande sätt att säga något väsentligt). Jag beklagar om detta inlägg är en spoiler men jag har svårt att tro att salongsmedlemmarna skulle tycka om denna bok. Många kvalificerade läsare har dock tydligen ryckts med av kraften i berättandet eller vad det kan vara.

Den osannolika Elizabeth Zott

 

Det förvånar mig att inte denna succébok förlänats fler recensioner än vad jag lyckats hitta på nätet, men däremot har man snabbt gjort en mini TV-serie som visats under 2023 i åtta episoder, oklart av vilket bolag. Jag antar att Elizabeth Zott även där framstår som exceptionellt vacker, begåvad och orädd, precis som i romanen. Är detta feelgood, eller? Trots ett lyckligt slut där förlorade själar återfinner varandra, så tvekar jag, och är benägen att hålla med bloggaren Karenina.se, som skriver i sitt inlägg:

"Den här romanen är full av anakronismer och utger sig för att vara feministisk men gör misstaget att med hjälp av stereotyper höja upp en kvinna på bekostnad av andra. /.../ Jag kan visst tjusas av sagor och magi men premisserna för diegesen måste stämma med sitt eget regelverk, alternativt bryta mot det på ett underfundigt sätt". 

Och:

 "Lektioner i kemi innehåller sexuella övergrepp, självmord, orättvisor, övergivna barn och död men ändå går folk bara vidare och lyckas och lyckas och lyckas".

Osannolikt och mest ägnat åt att inge mindervärdeskomplex hos den läsare som dukat under för mindre motgångar än så, speciellt om hon tillhör den generation amerikanska kvinnor, som efter andra världskrigets slut tvingades in i den instängda hemmavärld, som blev studieobjekt i Betty Friedans bok "Den feminina mystiken" från 1963.  Alla de unga kvinnor som idag strävar efter att bli perfekta "soft girls" borde läsa den innan de frivilligt vrider klockan tillbaka till 1950-talet.

Romanen har avsnitt och repliker som är humoristiska och träffande (Elizabeth Z har en vass och uppriktig tunga), men hennes och makens ideliga roddande är tröttsamt att läsa om, likaså alla kemiska beteckningar i matlagningen. Till och med makens gravsten förses med formler som ytterst få människor kan begripa, och där går gränsen till det makabra, anser jag. 

Bästa behållningen är hunden Halv Sju och hans iakttagelser och tankar. Man accepterar faktiskt att han är mer än en vanlig hund, som kommenterar både människor och deras handlingar. 

//Marie-Anne

Anm. Dieges = litteratur- och filmvetenskaplig term som betecknar det som berättas, i motsats till vad som visas, mimesis. Kommer från grekiskans diegeses, som betyder berättelse.

En kvinnlig forskares vedermödor

 Kemister kan forska inom abiogenes, som  betyder läran om livets uppkomst. Forskare lever väl ett interessant liv men när kemi uppstår mellan Elizabeth Zott och Calvin Evans så får livet en ny dimension. Berättarstilen i boken är en smula forcerad, burdus som Elizabeth själv, med överdrifter och omskrivningar, många gånger fyndiga men i längden blir det lite för mycket. Förtrycket och nedvärderingen av kvinnor är förskräcklig, rena övergrepp får passera. Lögnen är en framträdande ingrediens i det amerikanska samhället, även inom kyrkorna,  ofta i samband med pengar. Elizabeth är en begåvad och hängiven forskare, hur kan det vara ett problem? Det gnager tydligen på en del mindre begåvade forskare att hon är bättre. Avundsjuka spirar och skadeglädjen är stor när hon drabbas av elaka åtgärder. Andra kvinnor är inte alltid allierade. Motgångarna hopas och Calvin dör! Författaren sätter in drastiska händelser för att få ny fart på berättandet. Peripeti, heter det så? Nu vänder det. Nu kommer ljusare inslag i hennes tillvaro. Hon får ett barn, en flicka! Hon får kontakt med den ene efter den andra som blir hennes vän och stöd. Hon gör succé i TV! Och det roligaste och originellaste inslaget är den kloka hunden Halv-sju! I slutet av boken dyker det upp figurer ur det förflutna och man berättar och gråter ... Om det vore film skulle jag säga cut! klipp av innan slutet!

Dags för ett skämt

 

Sånt händer inte här. Eller...?

 

Bild från Bokus hemsida av pocket-
upplagan, 2018. Reviderad övers. 

Kanske borde boktiteln översättas till "Sånt kan visst hända här"?  Se vad som hände i USA efter presidentvalet 2020, och det märkliga är att Sinclair Lewis skrev om både Donald Trump och debaclet kring honom redan 1935, vilket konstaterades i en DN artikel av John Freeman för sex år sedan (2018). Då hade Trump varit president i två år, men vinkarna mot framtiden förskräckte. 

För läsaren som sitter med historiens facit i hand är det lätt att se paralleller och associationer i Lewis roman. Inte bara till de samtida diktaturerna - Hitler, Mussolini, Franco - utan till det nyss upplevda. Raseriet, lögnerna, fusket och ohederligheterna samt inte minst Proud Boys, som var beredda att storma Kapitolium vid minsta vink från deras ledare. Så långt behövde dock inte Buzz Wintrop gå; han gled igenom alla valprocesser utan något större motstånd, och fick därefter carte blanche att avskaffa demokratin och möblera om i det amerikanska samhället. Inte ens koncentrationsläger besparades medborgarna, och tortyrscenerna därifrån står inte långt efter vad som försigick i Dauchau och Auschwitz.

Hur kunde det frihetsälskande amerikanska folket tillåta detta att ske? Ättlingarna till de som flytt undan sina hemländers förtryck över havet, kämpat under George Washington och senare slagits för mänskliga rättigheter i inbördeskriget. Sinclair Lewis resonerar kring detta i inre och yttre dialoger, där liberalen Doremus Jessup ska tillhandahålla sunt och praktiskt förnuft. Men, som det heter, mot dumheten kämpar själva gudarna förgäves. Folket vill ha yviga skådespel, högljutt och enkelt tal och rejäl karisma. Sån tur att Donald Trumps har falnat betänkligt, och reducerats till ett enda ord, "weird". 

Sinclair Lewis var den förste amerikan som fick Nobels litteraturpris, och detta redan 1930. Det var framför allt romanen "Babbitt", utgiven 1922, som fick Henrik Schück i Svenska akademien att nominera honom.

Motiveringen löd: ... ”för hans starka och levande skildringskonst, med typskapande förmåga, med kvickhet och humor”. 

Visst finns det en hel del därav i denna skildring från New England, men jag kan ändå inte låta bli att erinra mig Martin Luther Kings ord om att "den stora tragedin är inte de onda människornas brutalitet utan de goda människornas tystnad".

//Marie-Anne