Här skildras ett Sverige som inte längre finns, annat än i litteraturen, tänkte jag under läsningen av "Vägen till Klockrike", av Harry Martinson, och utgiven 1948. Ett Bonde-Sverige vars självklara benämningar på företeelse och miljöer jag inte kan definiera eller förstå. Ord och begrepp som möjligen finns listade i SAOB, men inte i en modern ordlista. Verklighet som har försvunnit, eller kanske ersatts av en annan, i en ny kontext.
Hemlöshet är inget som försvann med de sista yrkesluffarna, vars glansperiod inföll under samma tidsperiod som den stora utvandringen från Sverige, med början på 1870-talet och ett par decennier in på 1900-talet. I ett tidskriftsnummer av Populär Historia från 2007 finns en välskriven artikel som skildrar lufferiets orsaker och historia, och jag rekommenderar den för en större förståelse för händelserna i Martinsons bok. Redan på 1890-talet hade ordet "luffare" (från tyska "laufen" och engelska "loaf") en otvetydig negativ klang till skillnad från senare tiders benämning "vagabond" och "tågluffare", som associerar till välbeställda ungdomar med rejäl reskassa och förhandsbokade biljetter. Något som luffaren Bolle och hans kumpaner inte kunde föreställa sig i sina vildaste drömmar, när de knackade på hos "tadlarna" i bygden.
Skildringarna från dessa möten är ibland rent hjärtskärande: snålhet, aggressivitet, våld, rädsla och hundattacker. Oftast från relativt eller mycket välbeställda bönder medan marginaliserade torpare i socknarnas utkanter delade med sig av sitt magra bröd och rentav blev glada över ett oväntat besök. För det mesta tycks dåtidens luffare ha erbjudit sig att utföra något arbete i gengäld, och i boken beskrivs hur de även kunde bli överutnyttjade som dikesgrävare och åkerhackare av samma bönder som öst tadel och förrakt över dem.
Romanen hyser en stor bitterhet i sina undertexter, både över dåtidens grymheter, men även den utveckling som dess författare såg komma: industrialisering, skövling av naturresurser, stordrift i stället för gediget hantverkskunnande. Harry Martinson blev känd som "en gnällig civilisationskritiker", men sett i efterhand kan man tycka att han på många sätt var före sin tid i sin kritik. Kjell Espmark, som skrivit en bok om hur Harry Martinson erövrar sitt språk, snuddar vid detta i en minnesteckning, publicerad på Svenska Akademiens hemsida. Han skriver där, att:
... "det finns hos den förment blide Harry Martinson starka aggressiva energier som han kan rikta mot en vilsegången civilisation – men också mot sig själv. Bakom den språkliga räfsten efter Natur och den skoningslösa rättegången mot den fattigpojke som bär hans drag urskiljer man en självkritik med drag av självhat som skulle bli ödesdiger i en tid av ensamhet, oförståelse och utfrysning."
Det mest upprörande i Martinsons levnadshistoria är ändå det slut som hans liv fick. Men i likhet med Stefan Zweig kunde han inte finna sig tillrätta i en verklighet som han inte godkände, ej heller bemöta den ogrundade och snåla kritik som drabbade honom under hans sista år. Ibland hjälper inte ens ett Nobelpris, kanske det snarare stjälper?
//Marie-Anne
Mycket läsvärd dubbelbiografi av Moa-kännaren
Ebba Witt-Brattström. Utkommen 2024.
