måndag 20 maj 2024
Ingen eländesskildring
När man kommit över chocken som drabbar en i början av boken ; miljön, det explicita språket, utsattheten, så visar det sig att vi hamnat i den bästa av världar. Förgäves letar man efter en elak eller småsint människa, alla är hyggliga och mest klappar hjärtat hos Momo och Madame Rosa för varandra. Mycket vackert. Och Momo, vilken makalöst godhjärtad, klok och känslig pojke. "Du är en mycket känslig pojke och inte riktigt lik de andra" säger doktor Katz, ett understatement. Det händer väl i yttre mening inte så mycket i boken men allt fint och fantasifullt Momo tänker är överväldigande! Det är så många roliga vändningar och lustigheter i språket och det är väl det som resulterade i att Emile Ajar fick Goncourtpriset. Det blev visst ett bekymmer för Romain Gary som tidigare hade fått priset för Ett löfte i gryningen. Man fick inte ta emot priset två gånger men man fick inte heller tacka nej! Hur gör man då? Hur det gick sedan för Momo vill jag inte veta. Livet är ingen idyll. Romain Gary sköt upp sitt självmord till dess hans son var 18 år, eller något sådant, har jag läst.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)