Skönhetsdyrkan och döden

Det är en njutning att läsa Thomas Manns prosa när han skriver om sådant som inte engagerar honom, då han bara iakttar och reflekterar. Men då blir jag ju lurad av ajälvporträttet i början av berättelsen, den falske ynglingen i gul kostym som berusad av vanligt vin är oförmögen att stå stadigt, som lallande lullar omkring. Det berättas så oskyldigt. Senare i berättelsen kommer författaren gång på gång in på skönhetsdyrkan som stegras in i döden och det får väl kallas dekadans, som han har en vacklande inställning till. Gång på gång tar han också avstånd och talar för sans, måtta och förnuft. Detta som engagerar honom är för mig inte intressant. Ingenstans skriver han om andra former av skönhet, t.ex. vackra handlingar, vacker anspråkslöshet, en mors eller fars blick på sitt barn, osv osv. Till sist en vacker text ur Bergtagen (från Litteraturens världshistoria): Jag vill vara döden trogen i mitt hjärta men ändå hålla i klart minne att troheten mot döden och det förgångna endast är ondska och mörk vällust och människofientlighet om den behärskar vårt tänkande och handlande. För godhetens och kärlekens skull får människan inte låta döden få makt över sina tankar.