 |
| Omslag till den engelska ljudbokupplagan. Bild från nätet. |
"Alla dessa dagar som kom och gick, inte visste jag att det var livet", skrev författaren Stig Johansson, ett ofta använt citat. Så är det nog för de flesta, att till slut återstår mest fragment och avgörande milstolpar i ens liv. Den prisbelönte franska författaren Annie Ernaux har, inspirerad av Maupassant ("Une vie") och Proust ("Á la recherche des temps perdus"), sökt råda bot på detta genom att introducera en slags kollektiv självbiografi, där det individuella och det universella är sammanflätade och upphängda i varandra. Är det en bra idé?
Tja, jag vet inte. Riskerar det inte att bli en själlös katalogaria utan ett tydligt subjekt i stället för alla dessa "man" och "vi"? Vem gör/tycker vad, och var alla dessa "vi" så uppenbart förtjusta i 68-rörelsen och utsikten till en ny vänsterregering? Läsaren kan stundom känna sig inföst i en PK-korridor, som hela tiden avviker åt vänster.
Dock måste jag säga att jag uppskattade den första delen av boken, som behandlade författarens/bokens "man" barndom och uppväxttid - i Normandie och på olika internatskolor där hon/man som osäker klassresenär gör sitt bästa för att inte bli "avslöjad". Det påminner mig om Ernauxs tidigare utgivna "Min far", som jag fann mycket gripande och ärlig. Här gömmer hon sig inte bakom det kollektiva, utan gestaltar ett individuellt människoöde, liksom i "Kvinnan", som handlar om hennes mor. Det måste sägas att det individuella helt klart överträffar det kollektiva när det gäller att väcka empati och inlevelse, både i litteraturen och i verkligheten. Vem rörs till tårar att än en gång bli påmind om Kuwaitkriget, mordet på president Kennedy eller Mitterands död? We have been there before.
Det här är svagheten med den här typen av biografiskt berättande; det riskerar att reduceras till att bli tidsmarkörer och ett evigt "namesdropping" av namn, sång- och filmtitlar, varumärken med mera. Ernaux vill gissla den ohöljda konsumismen - and no harm in that - men jag gissar att många av de inhemska läsarna missar kritiken och i stället ler belåtet och igenkännande vid omnämnanden av skurpulvermärken och kex. Som museibesökare: - "Ja, men en sån här hade vi också hemma, å vad vi tyckte om den!". Först vid skildringarna av de återkommande söndagsmiddagarna får tavlan liv, inte minst genom de tidsrelevanta samtalsämnena.
När man läst de sista raderna kan man känna sig en aning nedstämd. - Ett helt liv, var det här allt? Är det inte lite futtigt, men är det politikens, samhällets, krigens, konsumismens eller vems fel är glanslösheten? Ingen stark personlighet lyser genom texten, men det är väl också andemeningen - att vi alla är "offer" för tidsandan och historiens oberäkneliga rörelser. Vare sig dessa rör sig mot vänster eller höger. Inte mycket till alternativ utlovas.
//Marie-Anne
