Under Italiens fascistiska stövel

Andra världskrigets mest dramatiska vändpunkter känner de flesta till, men vad hände i övrigt, som t ex i  länderna på Balkan, i Jugoslavien, Grekland och Italien? Pino Lellas berättelse om åren 1943-1945, skickligt uppfångad och gestaltad av Mark Sullivan, ger oss svaren från Norditaliens utsiktspunkt. Jag tror det här är den bästa romanen som Salongen har valt, och allra minst förskräcker omfånget, de 563 sidorna. Tvärtom - läsaren vill fortsätta följa Pino Lellos öden, som kort sammanfattas i ett Efterord, tillsammans med övriga aktörers i handlingen.

Pino Lellas upplevelser under de två åren som han smugglade judiska flyktingar över gränsen till Schweiz samt tjänstgjorde som chaufför åt en nazigeneral från Organisation Todt är så osannolika och på gränsen till trovärdiga, att man kan ta dem som utkast till ett filmmanus. Mycket riktigt så har ett filmbolag köpt rättigheterna till boken, som utkom 2017. På Imdb.com får man inte ens veta vilket eller producentens namn, eftersom "the project is in development". Vi väntar med spänning!

Det finns mycket vemod i blicken hos den idag 92-årige Pino Lella att döma av de foton som publicerats av honom sedan han blev en celebritet. I Sullivans bok frågar sig Lella ofta "varför händer allt detta just mig?", utan att få svar. Men han hänger sig fast vid sin Gudstro och i förtröstan på de goda människor som han möter. Dessutom har han en otrolig tur, parat med rådighet i kritiska situationer som borde ha dömt honom till döden flera gånger om. Nej, han gräver ut sig själv och sitt sällskap från laviner, åker störtlopp med en flykting på ryggen och lyckas ducka för både bomber och kulor och som en äkta "trickster" svara rätt på fiendens frågor och tilltal.

Hjälten Pino klarar allt - utom att rädda sin älskade Anna till ett liv efter kriget. Här står han hjälplös, och den plågan tvingas han leva med resten av sitt liv, trots att detta bitvis blir både innehållsrikt och glamoröst. Men inga pengar och inget jetsetliv i Kalifornien kan bota smärtan. Så till sist framstår Pino Lella, trots sina hjältedåd, som en feg förlorare inför sig själv. Ett högt pris att betala.

/Marie-Anne

Italien 1943

Idag har jag hittat ”Under en brinnande himmel” på myrorna. Nu är det 20 sidor per dag som gäller. Mer behövs inte för att hinna med att läsa en tjock bok. Man hinner faktiskt också läsa 20 sidor per dag i t.ex. Folke Edwards’ bok Från modernism till postmodernism : svensk konst 1900-2000. Jag menar att man inte behöver känna att man försummar att fortbilda sig för att man lägger tid på en roman. Sedan visar det sig att eftersom många romaner nuförtiden bygger på verkliga händelser och eftersom författare ofta gör gedigen research så ger mina exempel helt enkelt omväxlande läsning av lika värde. Tidigt i vår cirkelbok får man uppleva amerikanernas bombningar av Milano. Jag minns att vår guide Göran Hägg talade om de barbariska bombningarna i Pisa. I sin bok om Italien säger han sin mening att civilbefolkning och kulturarv drabbades i obegripligt övermått som inte uppmärksammades tillräckligt efter kriget. Tyskar mördade folk utan betänkande men tyska officerare hade en hel del respekt för Kultur.