 |
| Anne Wiazemsky och Jean-Luc Godard under en filminspelning. |
Ack, dessa purunga borgerliga flickor, som redan i tonåren råkar i klorna på en första klassens Kulturman, som systematiskt ägnar sig åt att släcka deras växande självständighet - allt under bedyranden om sin passionerade kärlek.
Anne Wiazemskys relation med Jean-Luc Godard liknar den tio år tidigare nästan identiska mellan Roger Vadim och Brigitte Bardot, men historien kan säker hitta flera. Dramaturgin inrymmer allt från förskräckta och protesterande föräldrar, lögner, undanflykter och självtvivel till ett växande beroende.
Vi har hört och sett det förr, och då nämner jag inte Ingmar Bergman, Tommy Berggren eller Roberto Rosselini.
Den unga Anne är ambitiös ("studieuse" betyder flitig, inte avgörande), läser filosofi på det nya Nanterre-universitetet och tar långa resonerande promenader med filosofen Francis Jeanson i Bois de Bologne. Han tycks vara den ende som respekterar henne som tänkande individ medan Godard mest ser henne som en investering i ungdom och vitalitet. Det händer saker på Nanterre, de första vågorna av 68-tsunamin börjar rulla in, och medan Anne ställer sig helt oförstående och ovetande, ser hennes älskare dramaturgiska och filmiska möjligheter. Han ber henne leta efter en tvättäkta maoist, och iscensätter sedan något som måste vara filmhistoriens tristaste epos, "Kinesiskan", filmad i parets gemensamma hem mot en fond av målade väggar med Mao-citat. Kinesiska ambassadens personal är inte imponerad vid visningen, och filmen förbjuds i Kina.
Självbiografin är späckad med kända namn från filmvärlden, vilka alla tycks ha någon relation till den berömde maken. Under ideliga "namesdropping" beskrivs måltider på inte minst Paris restauranger, där man ventilerar nya filmprojekt eller bekräftar varandras storhet. Människorna bakom namnen ter sig dock ganska konturlösa, om det nu beror på att de betraktas utifrån en nittonårings perspektiv eller inte.
Den ende som gör intryck i berättelsen är Annes morfar och förmyndare, den franske akademiledamoten och författaren Francois Mauriac. Scenen där den store upptäcker hundvalpen Nadja i sitt hem är fylld av humor och värme; man anar en Människa bakom ikonen. Att han ger sin välsignelse åt den udda förbindelsen är något av det mest förbryllande i boken.
Anne Wiazemsky har i romanen "Mitt Berlinbarn" (sv övs 2012) skrivit om sina föräldrars historia och mötet mellan den ryske prinsen och den franska amulansföraren under krigsåren i Berlin. Personligen tror jag den är mer intressant än "Ett avgörande år".
En utförlig och välskriven recension av Tua Korsström finns i Hufvudstadsbladet,
/Marie-Anne
