Inför 2018

Stina Stoor, född  1982. Född och boende i Bjurholm,
Västerbotten.

Det gamla året är på avtynande och Salongen ser fram emot ett nytt år med nya litterära upplevelser. Till all lycka så får vi behålla vår gamla träffpunkt ett tag till, så 2018 års första träff kommer äga rum där - onsdagen den 7 februari, 2018, kl 17.00. 

Den bok som vi då ägnar oss åt är Stina Stoors novellsamling och debut från 2015, "Bli som folk". Även Augustprisnominerad samma år, och kritikerhyllad i pressen. Vi har redan fått ett smakprov på hennes prosa i förordet till "Balladen om det sorgsna kaféet". 

Tills dess: En riktigt GOD JUL och ett GOTT NYTT ÅR!

/Marie-Anne

Forskningsläget

I senaste numret av International journal of Jerome studies förs en livlig debatt om huruvida vattensorken hamnade i den irländska ragun eller inte. Från franskt håll antyds att engelsmännen är en samling gastronomiska barbarer som sväljer irländsk ragu med vattensork utan att märka sitt misstag. En tysk forskare har gått igenom 814 recept på irländsk ragu och slår fast att George har rätt, vattensork finns inte med, och citerar Angela Merkel: keine Experimente! En expert från Sverige betonar att det måste vara ordning och reda i ragupolitiken och menar att författaren borde ha varit tydlig med vattensorkens öde. Inga engelsmän deltar i diskussionen eftersom man inte vill få upp den irländska ragun på menyn då man fruktar komplikationer inför Brexit.
”Och likväl tycks natten så full av tröst och styrka. I dess högtidliga stillhet kryper våra små sorger bort och blygs. Dagen har varit så full av mödor och bekymmer ... världen har tyckts så hård och orättvis mot oss. Men då kommer natten och lägger likt en älskande moder sina kärleksfulla händer på våra feberheta pannor, och ler ...”

Gentlemän vid årorna

River Thames, 346 km lång i sin helhet, och med utlopp i Nordsjön. 

Året är 1889 och i Storbritannien regerar fortfarande drottning Viktoria, som tre år tidigare firat sitt femtioårsjuileum på tronen. Imperialismen står på sin höjdpunkt och det brittiska klassamhället lever och frodas i högsta välmåga.

Tre unga gentlemän av obestämd överklass beger ut på en uppfriskande flodfärd uppströms på Themsen, medförande en stridslysten foxterrier vid namn Montmorency (möjligen döpt efter den franske hertigen och krigaren Anne de Montmorency från 1400-talet).  De startar i Kingston utanför London och tar sig genom diverse mödor motströms mot målet, Oxford, varifrån de planerar att bekvämt återvända medströms till startpunkten. Uppfyllda av förväntningar och naturromantiska föreställningar ägnar de först flera dagar åt att skaffa proviant och packa ner och packa upp igen. Missödena låter läsaren förstå att de borde haft en butler för detta ändamål, vilket också bekräftas längre fram under flodfärden. Herrarna råkar ut för det ena katastrofen efter det andra av praktisk natur, och naturligtvis klarar de inte av att resa ett enkelt tält. Eller att hantera fältköket. Eller klara sig genom en sluss utan att dratta omkull i båten och fotograferas med fötterna i vädret. Lyckligast är sällskapet då de hittar ett värdshus utmed kanalen att ta in på, i all synnerhet som det brittiska lågtrycket oupphörligt öser på med stora regnmängder.

Jerome K. Jerome (1859-1927) lär ha varit en entusiastisk roddare själv och skrev boken ursprungligen som en guide och vägvisare utmed Themsen, vilket också märks av de återkommande geografiska och historiska skildringarna. Man kan säga att dessa utgör en tredjedel av bokens innehåll. En annan tredjedel står berättaren, J., för då han återger olika komiska episoder som timat i hans eget, vänners eller släktingars liv, som t ex när morbror Podger skulle spika upp en tavla och nästan lyckades riva halva väggen, och en tredjedel redogör för de faktiska händelserna vid flodfärden.

"Envar som läst den här boken har sin egen favoritepisod", skrev en annan bloggare, och själv skrattade jag högt åt den av J. återberättade, om det unga paret, som drog en bogserlina utmed kanalen, men med fel båt i andra änden av tampen. När den hemska upptäckten gjordes, utbrast flickan "med förtvivlan i rösten": - "O Henry, vart har faster tagit vägen?"

Märkligt nog lyckas de tre fumliga gentlemännen överleva sin utflykt, fast de rätteligen borde ha drunknat, fått en eller flera åror i huvudet, körts på av minst en flodångare, förgiftats av dålig mat eller frusit ihjäl under båtens segelduk. Att den här romanen utsetts till en av världens roligaste, kan jag gott förstå.  Brittisk humor när den är som mest drastisk. Och finns det en sensmoral i berättelsen, så är den: Glöm inte att ta med tjänstefolket när du ska ut och leva vildmarksliv!

/Marie-Anne