Istambuls fattiga kvinnor på båtutflykt

I onsdagens DN finns en artikel om hur fattiga kvinnor från stadsdelen Maltepe i Istambul får komma ut på en båttur på Bosporen. Borgmästaren Ali har drivit detta sedan 2015 med goda avsikter att bryta kvinnors isolering och spåra förtryck. Se där en ljusglimt från den hemske Erdogans land. Jag lade märke till en passage i Pamuks bok där det står att en farbror till slut gifte sig, och in flyttade en dam med ett piano. Pianot användes aldrig och damen slog sig ner vid fönstret där hon i fortsättningen satt och tittade ut. Vilket öde.

Vilse i Pamuks barndomskvarter?

Ja, vem är inte det, och alla dessa hüzün gör inte saken enklare. Redan i bokens första kapitel retade jag mig på att det saknades en stadskarta, som gott kunde ha ersatt det ena av de två överambitiösa registren i slutet. Men här är länken till en resebyrå, där de stadsdelar, som Pamuk skriver om, finns ordentligt angivna samt en kort beskrivning av dem.

Att sålunda kunna orientera sig inte bara i tiden, utan även i rummet, gör läsningen mera njutbar och begriplig. Pamuk tycks i likhet med vissa exotiska författare tro att samtliga läsare naturligtvis besökt hans hemstad både en och flera gånger, varför ingen förklaring krävs. Endast långa meningar med otaliga uppräkningar, vilka kryddas med semikolon på mitten. De har botat mig från en gammal faiblesse för detta skiljetecken.

/Marie-Anne

Orientalism

Pamuks bok om Istanbul visade sig vara lite svår att ta till sig. Den inbundne och familjebundne Orhan är inte så intressant. Min behållning är att jag nu har läst Sigrid Kahles förord till Edward W. Saids bok Orientalism. I dagarna har vi istället firat skildraren av Stockholm, Fogelström. Det är lite vanskligt att skriva romaner om man också vill redovisa allt man vet, men Fogelström har lyckats. Vi har ju också Per Wästberg, åtminstone har han skrivit (kärleksfullt?) om Östermalm.
Nu måste jag kila, pensionärer har det körigt.