"Metoden att låta berättelsen flyta på lätt och ledigt kan inte vara den rätta. Saker utspelas inte i ens inre på det viset. Vi upplever hela tiden bilder och tankar som skjuter in i varandra, och den moderna romanen borde kunna förmedla vår själsliga förvirring i stället för att snyggt och prydligt ordna upp den. Det är läsaren som skall reda ut alltihop".
Först efter att jag läst dessa ord, kunde jag ta till mig Virginia Woolfs "Mrs Dalloway" på ett begripligt sätt.
Bokens litterära form är varken prosa, poesi eller dramatik; den yttre handlingen utspelar sig under en dag i det tidiga tjugotalets London (första världskrigets sår är ännu inte läkta) i en brittisk överklasskvinnas - Clarissa Dalloways - liv medan hon planerar en fest på kvällen för sina vänner. I bokens inledning går hon ut för att köpa blommorna till festen, eftersom hembiträdet inte hinner. Den inledande raden har förmodligen gått till litteraturhistorien i lika hög grad som den i "Brighton Rock": "Mrs Dalloway sade att hon skulle köpa blommorna själv". En lyhörd läsare kan förmodligen uttolka en hel del av den enkla meningen: position, klass, kultur etc.
Mrs Dalloway köper blommorna i ett London, vars bullriga gatuliv ackompanjeras av återkommande klockslag från stadens berömda kyrktorn samt Big Ben, vars halvtimmesslag redovisas boken igenom. Tack vare dessa tidsangivelser kan läsaren följa dagens långsamma framskridande mot dess kulmen: middagsbjudningen hos Rickard och Clarissa Dalloway i Westminster. I min upplaga tar den sin början först på sidan 177, då Lucy öppnar dörren för den första gästen.
Vad rör oss denna antikverade skildring av ett tjugotalslondon idag, nästan hundra år efteråt, då befolkat av hästekipage, gatuförsäljare, tiggare, prostituerade, krigsinvalider och en stram överklasselit, som kämpar för sin positions och klassgränsernas bevarande? I glimtar av klarsyn anar de en frambrytande demokrativåg, då statyerna kommer att skakas om, och tjänstefolk inte längre går att uppbringa ens för pengar. Snart kommer Ramsay McDonald att bilda landets första labourregering (1924), om än kortvarig, men mellankrigstiden fram till 1939 torde väl ihågkommas som den brittiska överklassens sista svanesång, då dess största bekymmer gällde stärkskjortan till fracken.
Virginia Woolf, den mest kända av Bloomsbury-gruppens medlemmar, lär ha avskytt bjudningar och sällskapsliv, och motvilligt deltagit, mest sittande i ett hörn med en bok framför sig. Men hennes sylvassa karaktäristiker av sin samtid visar att hon var en obarmhärtig och träffsäker iakttagare. Tag bara porträttet av societetsläkaren sir William Breadshaw, den maktfullkomlige despoten, som brutalt bryter sig in i den krigsskakade f.d. soldaten Septimus Warren Smiths tillvaro. Eller den fåfänge och fjäskande hovtjänaren Hugh Whitbread, som "ägnar dagarna åt att putsa kungens stövlar". Eller den svala oåtkomliga Mrs Dalloway själv. Virginia Woolf har träffat och iakttagit dem alla.
Dagens än mer bullrande och trafikstockade London, just nu plågat av den senaste terrordådets följder, har inte mycker mer gemensamt med tjugotalets än de offentliga klockornas markering av tidens gång. Tiden, som förändrat (nästan) allt. Jag hade därför stor behållning av att läsa en översatt biografi om Virginia Woolf av Nigel Nicolson (från 2003). Tack vare den kunde jag bättre förstå både hennes samtid och litterära formspråk, och till slut få stor behållning av Clarissa Dalloways inre och yttre pysslande med sin middagsbjudning.
/Marie-Anne
