Mellan himmel och helvete på Island

Jón Kalman Stefánssons text ter sig för den ovane läsaren till en början lika svårbearbetad och oöverstiglig som de karga bergsformationer, vilka reser sig över romanens huvudpersoner. Långa, ibland löst ihopfogade, meningar slingrar sig nedåt boksidorna som mörka lavaströmmar, vars oförmodade inlägg distraherar den läsare, som tagit fasta på inledningens första ord. Man drar sig till minnes de kärvt korthuggna och lakoniska isländska sagorna, och förstår att: nu är det ett nytt skede i landets historia som presenteras. Ordrikt, målande och med mycket känslor, insprängda mellan sakliga redogörelser för fiskarbefolkningens göromål och omgivning. Det dröjer innan sexårorsbåten med Pojken, Baldur och de andra kommer ut till havs för att lägga nattens rev. Tålamod, tålamod! Stanna kvar, snart går berättelsen in i ett annat varvtal.


Dramatiken i romanens första del - Pojken, havet och Det förlorade paradiset - är något av det mest andlöst gripande som jag läst. Stéfansson skildrar hur något så i sig banalt som hur ett hundra år gammalt versepos och en kvarglömd skinnkjortel ändrar livets kurs för, inte bara männen i båten, utan även en handfull kvarvarande på land. Visserligen är döden ständigt närvarande för befolkningen, men den brukar inte mötas utan motstånd och kamp. Här smyger den sin kalla andedräkt på en icke kampberedd, och utgången är given.


Ett lån måste återlämnas, om än med fara för livet, och därmed tar Pojkens nya tillvaro sin början i byn Köpingen, dit han anländer stelfrusen och utmattad av sorg och för många mil. "Helvetet är att inte veta om man lever eller har dött". För Pojkens del gör det till en början detsamma. Han är en apatisk flykting, som skjutsas med och skälls på av grova sjömän, som inte förstår vidden av hans förlust, Baldurs meningslösa död. Det blir två starka och erfarna kvinnor, som lotsar Pojken tillbaka till livet genom att ge honom ett hem och nya uppgifter att fylla. Geirtrud och Helga är hans två stridbara änglar, som skyddar honom med kärv medkänsla och jagar Baldurs vålnad på flykten. Pojken väljer livet, trots de närstående som väntar på den andra sidan.


Författaren lär oss en hel del om konsten att överleva, fysiskt och andligt, i en svår tid och miljö.


På Islandsbloggen kan man läsa om nytt och gammalt från detta säregna nordiska grannland


/Marie-Anne