"...för den minneskonst varmed han frammanat de ogripbaraste levnadsöden och avtäckt ockupationsårens livsvärld".

Här finns en länk till Patrick Modianos Nobelföreläsning, hållen den 7 december, 2014, i Svenska Akademiens börssal. Kan avnjutas på tre språk. Jag tyckte mycket om den!

Sorgset om övergivenhet

Paris tunnelbanelinje nr 1, är den äldsta av dess 16 linjer och invigd år 1900. Den sträcker sig i väst-östlig riktning genom stadens centrum, och är 16,5 kilometer lång. En av dess huvudstationer är Châtelet, där man beräknar att 725 000 resenärer passerar dagligen. Någonstans i detta myller får artonåriga Thérèse syn på en kvinna i sliten gul kappa, och som hon igenkänner som sin mor. Det märkliga är bara att modern skall ha avlidit i Marocko tio år tidigare. Vem är då kvinnan som hon följer efter och skuggar, märkligt osedd, ända fram till Château-de-Vincennes?

Patrick Modianos kortroman "Lilla Smycket" är full med frågetecken, av såväl psykologisk som episk karaktär.

Hur kan en så ung kvinna klara sig ekonomiskt och praktiskt ensam i miljonstaden Paris? Varifrån får hon pengar så hon kan betala sitt hyresrum på Rue Coustou? Varför betalar hon sin försumliga mors hyresskulder utan att ge sig till känna? Har hon förlåtit henne? Framför allt undrar man hur hennes unga liv kommer att gestalta sig efter att hon vaknat upp på sjukhuset efter en överdos sömntabletter, som den vänliga apotekaren försett henne med. Kommer hennes ensamhet så sakteligen att minska? Kommer hon att försonas med minnena av en övergiven barndom? Hoppet står till de två människor i hennes närhet, som ser och bryr sig, men räcker de till?

Romanens handling torde utspela sig någon gång i slutet av 1960-talet då Paris i storlek ännu var hanter- och promenerbar. Thérèses förflyttningar genom staden - till fots eller med métron - beskrivs så ingående att man kan följa dem på en stadskarta. De väcker egna minnen av Paris sommaren 1965, likaså det faktum att även ungdomar tilltalar varandra med "vous" (ni). En artig kyla människor emellan, som dock rymmer stor respekt för andras integritet.


Thérèse sträcker ut handen efter minnesskärvor från det förflutna.  En gammal telefonkatalog, ett ombyggt hotellrum, bleknade fotografier och papperslappar. Det enda hon minns säkert är att hon kallades för "Lilla Smycket" av sin egocentriska mamma. En accessoar, att ha eller att mista. Jag tror mig aldrig ha läst om en så misshandlad barndom som denna, och med så många obesvarade frågor.



God fortsättning till er alla i Litterära Salongen! Och glöm inte årets första träff, onsdag den 21 januari, kl 17.00, i GEO-huset.


Marie-Anne