Professor Stoners liv i litteraturens tjänst

”Jag har satt Stoner i händerna på människor som försvunnit bort ett dygn, för de kan inte släppa boken för något annat”, skriver Åsa Linderborg i sin recension i Aftonbladet. Och man kan inte annat än nicka förstående och instämma.
Väl  uppslukad av William Stoners korta levnadshistoria läser man andlöst vidare genom de 17 väl disponerade kapitlen, allt i orolig väntan på nästa besvikelse eller förolämpning, som med all säkerhet kommer inträffa i denne ödmjuke litteraturens tjänares liv. Ödmjuk på gränsen till självutplåning; Stoner ber ideligen om ursäkt till omgivningen i sin dialog med den, beredd att ta på sig skulden för det mesta, såvida det inte rör sig om att försvara den akademiska hederligheten. Vilket naturligtvis blir ödesdigert för den fortsatta karriären, i det fördolda dirigerad av en krympling, vars karaktär kunde vara hämtad ur något av de Shakespeare-draman, som Stoner undervisar sina "freshmen" i.

Märkligt oengagerad eller berörd glider Stoner igenom de olika faserna i sitt privata och professionella liv. Hustrun visar sig vara ett monster av själviskhet och kyla, som ser sin som huvuduppgift att lägga beslag på makens få glädjeämnen och missunna honom kontakten med dottern, som inte heller hon förmår hävda sin vilja och integritet i hemmet. Vänner har han endast två bland kollegerna, varav den ene tar värvning då USA går med i Första världskriget och omgående blir dödad. Exit David Masters, kvarstår Gordon Finch, som in i det sista tappert håller fast vid en nära livslång vänskap och dess förpliktelser.

Romanen har även räknats in som en skildring av "en klassresa", men jag tycker inte att denna är huvudtemat i boken. Snarare handlar det om hur vi brukar och förbrukar våra liv, och hanterar de oundvikliga besvikelserna. Hur mycket kommer vi att ångra, när slutet närmar sig? Har just mitt liv haft en mening, om än inte alltid ett mål? - "What did you expect?", frågar sig Stoner, då han ligger döende hemma i cancer och vet att timglaset snart rinner ut. Finns det något svar på den frågan, eller är det så att Stoner inte väntade sig något alls?

En slags försoning kommer ändå över honom på slutet medan han bläddrar i sin avhandling:

"He dimly recalled that he had been thinking of failure - as if it mattered. It seemed to him now that such thoughts were mean, unworthy of what his life had been" (s. 287).

En vacker roman om ett liv mitt ibland oss, sällan sett eller belyst, men som berör ända in i hjärtetrötterna. Läsaren vill ropa till professor Stoner: - "Men stå på dig då! Säg ifrån någon gång!".
Men nej. I stället går Stoner fram till fönstren i tjänsterummet för att betrakta den i romanen alltid dimmiga höstliga omgivningen utanför och disträ beundra de vackra kolonnerna i Jesse Hall.


/Marie-Anne