Den ensamme mannen i en kall rymd

 Liv till varje pris, heter en roman av Kristina Sandberg. Det låter som en sund och modig attityd till livet.

"Alla dagar som kom och gick, inte visste jag att det var livet"

"En dag skall vi alla dö, alla andra skall vi det inte"

I vår bok får man följa en själ på dess sista utposter före nirvana, utslocknandet. Livet reducerat till en strävan att slippa eländet! Konsten reducerad till att måla en fabrik vit!!

Det är sorgligt att bevittna oförmågan att acceptera livet som det kommer, att göra det bästa av det, att delta med liv och lust i nuet tillsammans med andra, en större eller mindre flock. Paul får ju en chans, han får en liten flock, ett barn och en hund. Men han leder dem i döden och han mister dem innan han till slut far ut över ishavet och försvinner. Boken inbjuder till en kraftig protest!

En trevlig bok

 Jag trodde att en bok från 2012 inte kunde dyka upp som pocket hos oss 2025. Sådana lättsamma böcker fylls väl ständigt på, men den här har tydligen hängt kvar i det litterära minnet. Att låta handlingen flytta från den ena personen till nästa har författaren nog snappat upp från andra böcker och lagt på minnet. Så kan man göra. Med en magisk hatt hade det blivit en banal saga, men nu försöker författaren få oss att tro på att en oväntad upplevelse kan röra om i vår vardag. Han kanske vill uppmuntra oss läsare dels att släppa loss fantasin lite mer, dels att våga ta ett avgörande beslut ibland, se så bra det kan gå! Författaren kan alltså ha lånat den allmänna planen till boken, men jag tycker att han ofta hittar på fyndiga vägar genom berättelsen, jag tror att en underhållande författare får lyckliga infall, man vet inte varifrån de kommer, men som gör denna bok bättre och roligare än många andra i den stora massan av böcker som inte kommer att gå till litteraturhistorien.

En bokcirkelnovell

Jonas Karlsson har i sin senaste bok givit en bild av en vanlig bokcirkel som försiggår i ett vardagsrum eller dylikt utrymme. Hans framställning har givetvis ingen likhet med vår Salong. I novellen förekommer ingen diktläsning och inga jordgubbar med glass och grädde. Däremot förekommer fusk!

Paul Austers dystra detektiver

 

New York-trilogin - alla talar om den!

Med möda har jag tagit mig igen alla sidor av den hyllade New York-trilogin och bekantat mig med en handfull udda och svårbegripliga personer, men det som jag uppskattat mest i trilogin är skildringarna av New Yorks kvarter och gator. De fick mig att längta dit och googla på resesajter. Sån tur att de deprimerade detektiverna gillade att promenera med eller utan chiffer och dolda budskap så läsaren fick lära känna staden genom deras fotsulor. Resten är snart bortglömt, trots att Salongen faktiskt läste del 1 i trilogin, "Stad av glas",  redan 2010. Minns inga klargörande diskussioner efteråt, men någon annan kanske gör det?

Paul Austers änka, författaren Siri Hustvedt, har nyligen utkommit med en roman, "En bok om spöken. En kärleksroman", där hon påstår att maken spökar i hemmet;  ett inte så ovanligt fenomen, som bl a utvecklats i TV7:s långkörare "Det okända". Men må Salongen förskonas från Hustvedts bok! 

Istället läser jag en riktigt spännande bok från Filminstitutets bibliotek, "New York på djupet. Sju skribenter berättar om sin favoritstad", nytryck från 2025. Den behandlar stadens historia, arkitektur, film, musik, sport och krogar med härliga fotoillustrationer. På en tydlig karta kan man i fantasin följa både Quinn, Blue, White och Blacks förflyttningar och nästan förlåta dem för att de stulit så många timmar av mitt liv med sin tråkighet. 

//Marie-Anne

Om identitetsupplösning i postmoderna romaner

Modiano skriver om någon som försöker ge identitet åt personer i sitt förflutna utgående från vaga minnen, en anteckning eller något obetydligt föremål. På något sätt skall väl hans efterforskningar hålla honom sysselsatt och bidra till att stärka hans egen identitet som verkar vara vacklande i storstadslivet. Obestridliga fakta som stöd i hans strävan är gatunätet i Paris som läsaren får veta mycket om.

Paul Auster drar sådana konstruktioner till absurd ytterlighet. Även han använder gatunätet som ett pålitligt ankare i tillvaron. Figurerna i böckerna lider av en känsla av isolering och meningslöshet. Man är ett obetydligt, utbytbart något, inte ens en kugge, fritt svävande i storstadslivet. Frågar man sedan efter meningen med livet så är man förlorad. Jag vill uppmana Paul Auster och hans figurer att lämna ensamma yrken som författare och privatdetektiv. Författarrollen innebär en utplåning av det egna jaget till förmån för texten. I New York finns också Seinfeld och hans vänner! Humor och skratt fattas hos Auster!

Om någon i stället vill läsa en seriös studie: Hybriditet inom Paul Austers författarskap, av Jonas Nilsson, Malmö 2008.

Jag har också hittat en bild: Gunna Grähs har någon gång skojat med kulturmuppar som drabbats av identitetsutplåning. Jag vet inte vad som menas.

Ingen spännande fortsättning

 Nej men det fortsätter ju likadant hela tiden! Är detta en dagbok? Dagböcker brukar vara små intima skrivhäften med hjärta på. Men för min inre syn ser jag nu istället en lång hylla med A4 kontorspärmar. Hur kul låter det? Redogörelser, hur kan det kännas så livlöst, skrivet av en ung flicka? Jag förstår av Marie-Anns inlägg att läsarna fyller texten med sina egna minnen. De som läser med djup inlevelse blir naturligtvis inte kritiska till boken ifråga. Jag skulle nog ha uppskattat några scener från t.ex. Gustavs borgerliga föräldrars syn på Martina eller t.ex. lite elaka interiörer frän tokvänstern. Jag har ju inte kunnat intressera mig för Lars Noréns och Ulf Lundells oändliga dagböcker. Dessa böcker lär innehålla redogörelser för författarnas besök på ICA och har trogna läsare.

Maken - en kultroman för boomers

 

Förstaupplagan av Maken från 1976.
Den kostar 400 kr på Bokbörsen idag.

Gun-Britt Sundström är trött på alla frågor om sin succéroman "Maken - en förhållanderoman". Alla intervjuare vill veta om Martina är författaren själv, vem som är Gustav, om det kommer en uppföljare etc. Men läsekretsen tröttnar aldrig, varken på boken eller dess huvudpersoner, inte ens sedan förebilden till Gustav avslöjats skvallervägen och i media. Själv anser jag att alla som någonsin haft eller har ett förhållande med någon av motsatt kön bör eller måste läsa boken. Ty här demonstreras alla de fallgropar och katastrofer som till sist leder till en bruten kärleksrelation. Levererade med utsökta aforismer och med tiden klassiska "one-liners", hämtade från filosofer eller skapade av författaren själv, när inte Kierkegaard eller Platon räcker till. 

"Idem velle, idem nolle", konstaterar Martina nöjt i början av relationen med Gustav. De är så lika, de två, vill och vill inte samma saker, vare sig det gäller cykelturer runt staden, biobesök, helger på Ön, politiska debatter eller improviserade restaurangbesök. "Gustav är klokvänster", tycker Martina, och dessutom en garanterat jämnställd man. Ändå skär det sig ganska snart, när Gustav visar sig hysa dolda borgerliga värderingar om formerna för deras förhållande. - "Det vore så trevligt med en ring på fingret", säger han naivt, och som ett eko av respektive föräldrars påtryckningar. Gustav uppskattar kvinnor som kan njuta av hemlagad mat och vänta på tågperronger. - "Jag slår vad om att hon är en jävel på att vänta på perronger", säger Martina surt om Gustavs älskarinna Eva, en andra klassens teateraktris.

När Martina och Gustav börjar söka sig till andra partners vid sidan om börjar både tilliten och kärleken att krackelera. Man bryter upp, lider i ensamhet och saknad och så försonas man igen. Och igen. - "Gustav? Nä, vet du vad, inte han igen", stönar väninnekören. Men ingendera kan släppa taget för gott; de dras tillbaka till varandra som två magneter med ideliga omstarter som resultat. Det krävs ett äktenskap och barn på väg (Gustavs) för "ett avsked som inga ord finns för" (s. 380 i förstaupplagan). 

Tidsskildringen av Stockholms 1960- och -70-tal har väckt både undran och beröm. Senare generationers studenter förvånas över hur "enkelt och smärtfritt" praktiska problem kunde lösas för boomer-generationen. Man flyttar hemifrån, får ett rivningskonstrakt, står i bostadskön och blir erbjuden lägenhet, söker jobb och blir genast kallad till intervju etc. För den som var med då, vandrade på samma gator, satt i samma föreläsningslokaler och fikade på samma studenthak blir det nostalgiska och längtansfyllda suckar. 

Martinas självförtroende vacklar sällan, och vad gäller legalisering av förhållandet med Gustav har hon naturligtvis anammat Kierkegaards kända devis, citerad på flera ställen i boken:

Gift dig och du ska ångra det; gift dig inte och du ska ångra det också; gift dig eller gift dig inte, du skall ångra båda delarna; antingen du gifter dig eller du inte gifter dig kommer du att ångra båda delarna. 

//Marie-Anne

En tidig bild av författaren. Okänd fotograf.

 

En modern klassiker

 Ulrika Knutsson har i en artikel om Jane Austen i Vi läser bifogat två lästips, nämligen Tjechovs Damen med hunden och Gun Britt Sundströms Maken. Fint sällskap alltså, en modern klassiker. Ami och jag har nyligen tittat på Stolthet och fördom, igen, och jag har nyligen läst Damen med hunden. Ett gemensamt drag är ju den förvandling de manliga huvudpersonerna genomgår. Något sådant har de aldrig upplevt tidigare eller så har de tidigare varit för unga. Hos den realistiska Tjechov är situationen tyvärr omöjlig, olöslig på grund av konventioner, det blir skandal eller något liknande, men egentligen kan man ju inte heller bara lämna sin familj, det är egoistiskt och hänsynslöst. 

Efter att ha läst 100 sidor i vår roman så tycker jag den börjar bli intressant, efter att ha varit ganska enformig. Hon resonerar och resonerar. Gustav är konventionell och Martina är bohemisk och van vid att kunna göra som hon vill. Men efter skilsmässan slår känslorna till på ett sätt som hon inte hade förutsett! Hur ska det gå? Läs den spännande fortsättningen!

Jag tycker det är ett bra påhitt att de inte bara gör slut, utan Gun Britt skriver att man genomför en skilsmässa, på kondis. En annan rolig detalj är att hon skriver kort och träffande att Martina går ut för att ha lite roligt, hon går till Odenplan, köper en varm korv och går hem igen. Det gick alltså inte. Man kan också nämna ett fyndigt ord, förgustavianskt, innan hon träffade Gustav. Det finns många välskrivna meningar.

Glögg och poesi med Salongen

 

Glögg och pepparkakor. Fri bild från nätet (FreeImages)

Onsdagen den 26 november, 2025, träffades samtliga sju medlemmar i Salongen i vår lokal för att avsluta läsåret med glögg och högläsning av poesi, en tradition som vi förvaltar sedan några år tillbaka, i likhet med jordgubbspremiären den sista träffen före sommaren. 

I vår julsmyckade lokal inedde Gunnar med att läsa några roliga stycken av Hjalmar Gullberg, inte poesi, men skämtsamma historier, inspirerade av poetens tid som Lunda-student.

Vår eminente högläsare, vars röst aldrig sviktar.

Därefter läste vi i tur och ordning mellan glöggskålarna våra fritt valda poetiska verk, dock missade vi traditionen med att läsa hela Viktor Rydbergs "Tomten" med två verser i taget per person. Ingen hade tänkt på att ta med sig dikten!

Trevligt och mysigt hade vi trots detta, och ett par viktiga beslut fattades. Hädanefter går valet av bok i turordning till var och en av oss, och till hjälp har vederbörande en gemensamt sammansatt förslagslista att plocka ifrån, i händelse av idétorka. Angela inleder kommande säsong med sitt förslag av Gun-Britt Sundströms roman "Maken" från 1976, och sen går vi vidare i alfabetet. På så vis hoppas vi främja demokratin i gruppen samt undvika ändlösa diskussioner om "vems tur det är nu att välja bok". 

Litterära Salongen ses nästa gång den 11 februari, 2026, same place.

Carin, Gunnar, Tomas och Hillevi, som grundade Salongen
 i början av 2000-talet.

Hillevi, Maggan och Angela. Saknas på bild: Marie-Anne,
som agerar sammankallande i Salongen.

GOD JUL OCH GOTT NYTT LÄSÅR önskas alla i Salongen

 och våra följare i bloggen!

Gärna hårda platta klappar!

"Lita på en karl, man skulle ha stryk..."

 

Moa Martinson i sitt Sorunda-torp 1957.
Bild från Wikipedia.

Så har Salongen äntligen kommit fram till Moa Martinson och hennes debutbok "Kvinnor och äppelträd" från 1933. Hennes namn och verk har varit på förslag flera gånger tidigare, men fått ge vika för andra val. Inte så många har läst debutromanen, till skillnad från trilogin om Mia, Moas alter ego ("Mor gifter sig", "Kyrkbröllop" och "Kungens rosor") som utgavs mellan 1936-1939. I romanerna om Mia tycker jag mig se att Moas språk och berättarteknik har stramats upp och blivit mindre exklamatoriskt och överflödande, vilket romanerna vunnit på. Handlingen bär sig själv.

1930-talet var det decennium då de så kallade arbetarförfattarna i Sverige trädde fram i ljuset: Ivar Lo-Johansson, Wilhelm Moberg, Jan Fridegård m fl. De var samtliga bredaxlade karlar som skrev om andra robusta män, som bar tunga bördor i ett dagligt och slitsamt arbete. Mycket svett, fattigdom och bitterhet över den egna lotten. Vad Moa tillfogade genren var kvinnornas och barnens berättelser, de hittills ignorerade och bortglömda, samtidigt de mest utsatta. Än idag gör det ont att läsa om dem.

Hur togs då Moas debutbok emot, utgiven av det ansedda Bonniers förlag? Ja, inte var det med några "äntligen-rop", och i Kerstin Engmans biografi, "Moa Martinson. Ordet och kärleken" (1990) kan man ta del av "de många intellektuella kollapser" som blev följden av mötet med de borgerlig-akademiska medelålders män och kritiker som höll i pennan. De blev "förvirrade", skriver Kerstin Engman:

... och hade svårt att förstå en roman i modernistisk stil, skriven av en självlärd aretarkvinna som skildrade djupa kvinnliga erfarenheter.

Professorn och akademiledamoten Torsten Fogelqvist, t ex,  skrev i Dagens nyheter att han var "hjärtligt trött på skildringar av elände och snusk. Varför rota i det fula och dåliga, då det finns så mycket skönt och gott att glädjas åt?".

En annan stötesten för kritikerna var polariseringen med de starka och positiva kvinnoskildringarna i kontrast mot de "svartmålade" männen, där endast Ellens svärfar i Apelbo utgör ett undantag. 

Är arbetarlitteraturen död i idag? Nej, den har bara antagit ny form och annat innehåll, framgår det av en antologi om arbetarlitteratur, utgiven 2016 vid Institutionen för litteratur, idéhistoria och religion vid Göteborgs universitet. - Hur definierar man arbetarlitteratur idag? Beata Agrell, professor emerita vid GU, påpekar att "det tillkommit så många nya typer av arbeten utöver kroppsarbe, låglönearbeten utan status och makt /.../ produktion av tjänster som vård, omsorg och städning. Särskilt problematiska är bemannningsarbetena med korttidsanställningar utan möjlighet att organisera sig", säger Beata Agrell. 

Rykten om arbetarens död i litteraturen är således överdrivna.  Men Moa skulle vända sig i graven om hon visste. 

//Marie-Anne

Ebba skriver om Helga och Moa

Jag vänder mig till Ebba Witt Bratttröm för att få lite bakgrund till att Moa blir riktig författare efter att ha varit en riktig proletär. Vid hennes debut med Kvinnor och äppelträd skrevs det i de borgerliga tidningarna att "nu har vi fått nog av proletärromaner" och lite mer till vänster i tidningsvärlden tyckte de manliga recensenterna att Moa utmålade männen som oansvariga busar. Motvilligt erkände man dock hennes stora begåvning, men försökte också insinuera att Harry hade hjälpt henne. Moa själv hade redan i slutet av 1920-talet upptäckt att hennes roman Pigmamma, skriven 1924, var dålig! Hon hade utvecklats så mycket under mellantiden, men hon låter ändå romanen publiceras i tidningen Brand 1928-29, vilket hade det goda med sig att det startades en insamling inom arbetarrörelsen efter hennes mans självmord. Torpet kunde friköpas och rustas upp för Moa och hennes tre halvvuxna söner. Senare blev kontakten med Fogelstad och tidskriften Tidevarvet värdefull för henne.

1910-1916 hade hon fött fem pojkar. Våren 1925 drunknar de två yngsta, Knut och Manne, 8 resp. 10 år gamla. Hon sörjde gränslöst och den yngsta hade hon fött ensam på stuggolvet, vilket även Sally får göra i vår bok. Hon levde verkligen ett proletärt liv, fattigt och slitsamt. Hon tyckte att hon var den enda proletärförfattaren, de andra lämnade ju det livet redan i ungdomen. Hon sade att "om jag så fick nobelpris så skulle jag hellre velat ha mat och kläder till mina barn under deras uppväxt".

Ebba skulle väl inte ha fastnat för Moa om det inte var så att Moa kompletterade klasskampen med att lyfta fram kvinnornas och barnens situation. Kvinnorna måste ha egna organisationer eftersom männen inte var solidariska. Nya lagar och nya attityder måste drivas fram, och det kämpade kändisen Moa för. Det hände att veckotidningarnas utsända försökte hitta hennes svagheter (hon gillade päls t.ex.) men det verkar som om Moas förstånd, charm och slagkraft besegrade dem alla.

Salongens flitiga läsning. Forts.

 Fri bild från Pixabay

Salongen fortsätter med sina trivsamma träffar, och här listas nu de lästa titlarna under 2024 och 2025.

2024

Roman Gary, Med livet framför sig. (La vie devant soi). 1975.

PC Jersild, Fem hjärtan i en tändsticksask. 1989.

Hilary Mantel, Mordet på Margaret Thatcher. Berättelser. 2015.

Sinclair Lewis, Sånt händer inte här. 1935.

Bonnie Garmus, Lektioner i kemi. 2023.

2025

Harry Martinson, Vägen till Klockrike. 1948.

Isaac Bashevis Singer, Yentl, Yeshiva-pojken, och andra berättelser. 1962. Sv. utg. 2017. 

F. Scott Fitzgerald, Den store Gatsby (The Great Gatsby). Sommarbok. 1925. 

Martinson, Moa, Kvinnor och äppelträd. 1933. 

Trots att vår läsning sprider sig över olika decennier under 1900- och 2000-talet så har det blivit problem att hitta läs- och diskussionsvärda böcker, som vi inte har läst förrut. Vi har nu hållt igång Salongen ända sedan tidigt 2000-tal, ja, kanske ännu tidigare, och kan fira minst ett tjugoårsjubileum. Men vår poesiläsning med recitationer har i stället både utökats och förädlats. 

Alltnog, vi fortsätter med friskt mod!

Bild från thrillist.com. Paramount Pictures. Forrest Gump.webp.

- "Vad tyckte du om boken? Eller vill du hellre ha en bit choklad?"

//Marie-Anne

Jay Gatsbys gröna lykta

 

Första svenska upplaga från 1925 

Finns det något nytt att säga eller skriva om F. Scott Fitzgeralds roman,  som en del kritiker velat utnnämna till  "den stora amerikanska romanen"? När höstens första bokval dök upp på bordet kände jag en lätt förtvivlan, trots att jag både läst och diskuterat boken under litteraturkursen i engelska på universitetet. Men vad handlade den egentligen om? Mer än en fruktlös kärlekshistoria och en snuskigt rik man med stora fester? Lite väl magert, tänkte jag.

Men till min förvåning fann jag flera betydelsefulla lager som tydligen undgick mig för femtio år sedan. Det finns flera teman i romanen när man läser med eftertänksamhet, och för att nämna några (som nämnts i olika analyser):

* Den amerikanska drömmen om att göra en rejäl klassresa, bli rik, respekterad och inflytelserik. "From rags to riches", vare sig detta sker med hederliga eller kriminella medel. Ecce Jay Gatbsy!

* Girigheten och hänsynslösheten som följer med pengar.  "De var vårdslösa människor, Tom och Daisy - de slog saker och människor sönder och samman och drog sig sedan tillbaka till sina pengar /---/ och lät andra städa upp efter dem". 

* De sociala kontrasterna mellan rikemansvillorna i West Egg och arbetarnas tillvaro i den ohälsosamma Askdalen. En plats som de superrika passerar utan reflektioner på väg in mot New Yorks nöjesliv. Människorna där ses enbart som medel för deras lustar och nycker. George och Myrtle Wilson.

* Det förflutnas sugande bakåtriktade kraft som i Daisys gestalt blir både ändamål och medel för Jay Gatsbys liv. Det gröna ljuset i slutet av piren mittemot och längtan efter att ta tillbaka det som gått förlorat. Nick påpekar att "man kan inte återskapa det förflutna", varvid Gatsby övertygat svarar att "visst kan man det".

Det blir hans olycka och död. Gatsby är till och med beredd att gå i fängelse för att rädda Daisy, som fegt flyr undan med sin bufflige make. Tre människor mister livet på grund av andras vårdslöshet och brist på vanlig moral. När hämnaren dyker upp vid Gatsbys swimmingpool hjälper inga pengar. 

Så Jay Gatbsy är egentligen en svag och patetisk figur, trots sina materiella framgångar, mer värd att ömka än beundra. Nog är romanen aktuell både i vår tid och i framtiden. 

//Marie-Anne

Den tredje filmatiseringen av Gatsby

i regi av Batz Luhrman kom 2013

med Leonardo diCaprio i huvudrollen.

Nyöversättning - när, hur och varför

Det är titeln på en akademisk artikel i Tidskrift för litteraturvetenskap 2011 av Elisabeth Tegelberg. 

Hon menar inledningsvis att en översättning blir föråldrad medan originalet åldras. För oss som också har åldrats är väl behovet av nyöversättning för att locka till läsning inte så stort, men om man vill locka yngre läsare så är det uppenbart att man måste nyöversätta The catcher in the rye t.ex. Däremot kan en nyöversättning vara önskvärd för att mer noggrant följa texten, dvs respektera författaren. Ibland sker en nyöversättning därför att en viss översättare har särskilda förutsättningar att gör en översättning som blir klassisk, Gunnel Vallquist, Jan Stolpe nämns. Tegelberg skriver mest om svensk litteratur översatt till franska och det visar sig att när Strindberg, Lagerlöf, Söderberg osv översattes så hoppade man över delar av texten och ändrade lite som man ville, så där behövs nyöversättningar men det blir förstås inte av så ofta, det behövs väl i så fall eldsjälar med intresse för Sverige. 

Den store Gatsby, boken, inte någon av filmerna

 Gatsby översattes av den produktive Gösta Olzon men har nyöversatts av Christian Ekvall. Såvitt jag kan se är det ingen större skillnad. De svårförståeliga passagerna är lika svårförståeliga. Men den nya versionen på Bakhåll förlag innehåller också ett efterord. Där kan man läsa om en del drag ur Fitzgeralds eget liv som återkommer i romanen, t.ex. om fina flickor och rika familjer.

En lite speciell ställning i romanen har berättaren Nick, som är med i handlingen men som inte påverkar den. Han iakttar de rikas värld vilket får honom att ta avsked av New York och återvända västerut och dessutom ta farväl av Gatsby med orden: "De är ena kräk allihop, du är ensam lika mycket värd som hela det där byket tillsammans" eller "De är ruttna hela gänget, du är bättre än alla de där tillsammans". Man kanske kan illustrera detta med det faktum att ingen kom på Gatsbys begravning trots att Nick förstod att det skulle gå så och därför ansträngde sig att få ihop några begravningsgäster.

De svinrika människorna blir ju nuförtiden allt fler och man förstår sig ju inte på deras liv eller psyken. Och denna bok handlar ju om sådana människor, men ändå, dramats höjdpunkt i boken, uppgörelsen mellan Tom och Gatsby, där Tom bara viftar bort Gatsby, hans vansinniga dröm kraschar, det dramat griper en märkligt starkt. 

I efterordet står också att romanen gett upphov till otaliga akademiska undersökningar och artiklar, inte lika många som om Shakespeare, men imponerande ändå! T.ex. har någon säkert gått igenom den lista på Gatsbys gäster som obegripligt nog dyker upp i boken. En modern klassiker. En innehållsrik bok.

Semestersouvenir

 Hej Kära salongister!

Vi har varit i Meissen, och jag skulle gärna vilja skicka en bild på en nyförvärvad kaffekopp, Royal Meander, eller en liten papegoja på en stam, men ... bilden visar, tillsammans med min samling hottinotter från Östergötland (3 för 100 kr.), det enda jag hade råd med: ett vykort som man fick i en påse. Titta under ert porslin om ni har de korslagda svärden! 

Singer och hans demoner och fantasier

 Det kan inte vara med glädje som Singer skriver om ett stagnerat judiskt samhälle långt från huvudstäderna Wien och Moskva, långt från alla världsliga myndigheter. I fattigdom och där man drunknar i religion dominerar människornas sämsta sidor, vidskepelse, trångsynthet, avundsjuka, elakhet o.s.v. I verkligheten tog väl sig alla med några ambitioner därifrån, Europas historia är ju fullt av judiska storföretagare, journalister, jurister, forskare och snillen. Författaren har fantasi och kan hitta på historier men är tyvärr fascinerad av demoner och fanstyg! Och var är hans humor? Det var inte så jag mindes hans romaner som jag en gång läste. Det var realistiska berättelser med många detaljer, korta meningar, ett livligt berättande. Jag har på senare tid läst hans barndomsminnen från Wartszawa och där finns åtminstone en god människa, Reb Asher, mjölkutköraren. I någon annan  bok har jag läst en festlig historia om Schlemiel köpmannen. Jag skulle gärna läsa om några bättre sidor av judiskt liv. På Judiska museet visas en utställning om fotografen Anna Riwkin.

En luffarvisa

 Den vandrande juden och den flygande holländaren är två syndare som dömts att vandra, det är ett straff. Människan vill förstås ha ett hem, även nomader har ett hem, som man tar med sig när man flyttar. Varför luffar Bolle trots strapatser, tadel, förakt? Vi vet inte varför han inte har ett hem, familj och arbete. 

Man kan resa omkring i landet, söka upp minnesmärken, studera kyrkor eller byar, tala med folk om seder och bruk, vara etnolog. Bolle verkar inte vara så intresserad. Däremot iakttar han naturen som är ett glädjeämne för honom. Framför allt vill han vara fri med sina tankar som han gärna diskuterar med andra intellektuella luffare. Olyckan var att cigarrmakeriet upphörde, den utbredda arbetslösheten knäckte många människor. Bolle är väl inte knäckt men hade förtjänat ett bättre liv.

I verket Den svenska litteraturen heter ett kapitel Harry Martinson : världsnomaden. I boken Vägen ut möter vi en hemlös rymling, vagabond, sjöman. Harry skriver senare nomadens epos: Vägen till Klockrike.

Landsvägarnas filosofer

 

Här skildras ett Sverige som inte längre finns, annat än i litteraturen, tänkte jag under läsningen av "Vägen till Klockrike", av Harry Martinson, och utgiven 1948. Ett Bonde-Sverige vars självklara benämningar på företeelse och miljöer jag inte kan definiera eller förstå. Ord och begrepp som möjligen finns listade i SAOB, men inte i en modern ordlista. Verklighet som har försvunnit, eller kanske ersatts av en annan, i en ny kontext. 

Hemlöshet är inget som försvann med de sista yrkesluffarna, vars glansperiod inföll under samma tidsperiod som den stora utvandringen från Sverige, med början på 1870-talet och ett par decennier in på 1900-talet. I ett tidskriftsnummer av Populär Historia från 2007 finns en välskriven artikel som skildrar lufferiets orsaker och historia, och jag rekommenderar den för en större förståelse för händelserna i Martinsons bok. Redan på 1890-talet hade ordet "luffare" (från tyska "laufen" och engelska "loaf") en otvetydig negativ klang till skillnad från senare tiders benämning "vagabond" och "tågluffare", som associerar till välbeställda ungdomar med rejäl reskassa och förhandsbokade biljetter. Något som luffaren Bolle och hans kumpaner inte kunde föreställa sig i sina vildaste drömmar, när de knackade på hos "tadlarna" i bygden. 

Skildringarna från dessa möten är ibland rent hjärtskärande: snålhet, aggressivitet, våld, rädsla och hundattacker. Oftast från relativt eller mycket välbeställda bönder medan marginaliserade torpare i socknarnas utkanter delade med sig av sitt magra bröd och rentav blev glada över ett oväntat besök. För det mesta tycks dåtidens luffare ha erbjudit sig att utföra något arbete i gengäld, och i boken beskrivs hur de även kunde bli överutnyttjade som dikesgrävare och åkerhackare av samma bönder som öst tadel och förrakt över dem. 

Romanen hyser en stor bitterhet i sina undertexter, både över dåtidens grymheter, men även den utveckling som dess författare såg komma: industrialisering, skövling av naturresurser, stordrift i stället för gediget hantverkskunnande. Harry Martinson blev känd som "en gnällig civilisationskritiker", men sett i efterhand kan man tycka att han på många sätt var före sin tid i sin kritik. Kjell Espmark, som skrivit en bok om hur Harry Martinson erövrar sitt språk, snuddar vid detta i en minnesteckning, publicerad på Svenska Akademiens hemsida. Han skriver där, att:

... "det finns hos den förment blide Harry Martinson starka aggressiva energier som han kan rikta mot en vilsegången civilisation – men också mot sig själv. Bakom den språkliga räfsten efter Natur och den skoningslösa rättegången mot den fattigpojke som bär hans drag urskiljer man en självkritik med drag av självhat som skulle bli ödesdiger i en tid av ensamhet, oförståelse och utfrysning."

Det mest upprörande i Martinsons levnadshistoria är ändå det slut som hans liv fick. Men i likhet med Stefan Zweig kunde han inte finna sig tillrätta i en verklighet som han inte godkände, ej heller bemöta den ogrundade och snåla kritik som drabbade honom under hans sista år. Ibland hjälper inte ens ett Nobelpris, kanske det snarare stjälper?

//Marie-Anne

Mycket läsvärd dubbelbiografi av Moa-kännaren

Ebba Witt-Brattström. Utkommen 2024. 

Vegetarianen

 Rapport från en som fått låna boken privat. "Sensuell, provocerande och våldsam ... en oförglömlig upplevelse" (The Guardian). Så gör man reklam på bokens omslag. Det är ju så att jag inte gärna läser om psykisk ohälsa, och boken är en ganska utförlig redogörelse för stadierna i utveckling av schizofreni. De närmast berörda manliga personernas uppträdande kvalificerar egentligen även dem för att bli inspärrade, men så går det ju inte till här i världen. Det blir inga påföljder för auktoritär, våldsam fader, bekväm känslokall make eller videokonstnären som inte hejdar sig inför att begå övergrepp för att förverkliga sina fantasier. Dock har den sjuka en syster som alltid måste orka och finnas för alla. Hon sviker inte. En minnesvärd mening i boken: Hon gjorde alltid sitt bästa, även som passagerare på en kortare tur i tunnelbanan. (troligen ett överraskande sätt att säga något väsentligt). Jag beklagar om detta inlägg är en spoiler men jag har svårt att tro att salongsmedlemmarna skulle tycka om denna bok. Många kvalificerade läsare har dock tydligen ryckts med av kraften i berättandet eller vad det kan vara.