Modiano skriver om någon som försöker ge identitet åt personer i sitt förflutna utgående från vaga minnen, en anteckning eller något obetydligt föremål. På något sätt skall väl hans efterforskningar hålla honom sysselsatt och bidra till att stärka hans egen identitet som verkar vara vacklande i storstadslivet. Obestridliga fakta som stöd i hans strävan är gatunätet i Paris som läsaren får veta mycket om.
Paul Auster drar sådana konstruktioner till absurd ytterlighet. Även han använder gatunätet som ett pålitligt ankare i tillvaron. Figurerna i böckerna lider av en känsla av isolering och meningslöshet. Man är ett obetydligt, utbytbart något, inte ens en kugge, fritt svävande i storstadslivet. Frågar man sedan efter meningen med livet så är man förlorad. Jag vill uppmana Paul Auster och hans figurer att lämna ensamma yrken som författare och privatdetektiv. Författarrollen innebär en utplåning av det egna jaget till förmån för texten. I New York finns också Seinfeld och hans vänner! Humor och skratt fattas hos Auster!
Om någon i stället vill läsa en seriös studie: Hybriditet inom Paul Austers författarskap, av Jonas Nilsson, Malmö 2008.
Jag har också hittat en bild: Gunna Grähs har någon gång skojat med kulturmuppar som drabbats av identitetsutplåning. Jag vet inte vad som menas.
Är det möjligen Modianos roman "Lilla Smycket" som du syftar på och den unga kvinnan som jagade efter sin försvunna mor utmed Paris tunnelbanelinjer? Den läste Salongen för ett antal år sedan.
SvaraRaderaJag gillar Gunna Grähs kultur-kritiska serier och illustrationer. Hon är vass och drastisk!