Krachts ödsliga dystopi

Omslag till pocketutgåvan, Ersatz, 2026.

Sällan har jag öppnat en ny bok med sådan förväntan som Christian Krachts hyllade roman "Air" från 2025. Så gott som mangrant har recensenterna slutit upp i en unison hyllningskör, oavsett kultursida. - "Jag läste genast om den direkt efter slutet", skrev en av dem till min stora förvåning, om denna dystra framtidsskildring av människans öde och slut på jorden. En Golgata-vandring i ett ödsligt stenlandskap under en nyckfull himmel och ständigt på flykt från fiender.

Romanen börjar trevligt och mysigt, läsaren träffar inredaren Paul, bosatt i staden Stromness med utsikt mot Orkneyöarna. Skottland, med andra ord, och staden finns faktiskt i verkligheten. Paul, som är expert på att blanda och inreda med exklusiva färger, får en dag ett mejl från en tidskrift i norska Stavanger med ett uppdrag från en stor serverhall i staden som ska målas i den absolut korrekta vita färgen. En utmaning för Paul, som är van att resa jorden runt och tillfredsställa kräsna kunder. Han ger sig iväg, och träffar den loje och kedjerökande redaktör Cohen på tidkriftsen Küki, och beger sig till serverhallen ifråga. Vad som därefter följer är ganska obegripligt för läsaren.

En solstorm inträffar och slår ut hela hallen och dess utrustning, och medan den pågår, försvinner Paul spårlöst. Ingen hittar honom, endast läsaren förstår snart vart han har tagit vägen - in i en annan historisk tid och kontext. Och det som härefter följer är ett slags Astrid Lindgrenskt fantasy-äventyr, förlagt till en tidsepok, som påminner om bronsåldern. När vi hittar Paul, som kallas Främlingen i den nya dimensionen, har han nyss blivit skjuten i ryggen av en tioårig flicka vid namn Ildr, som misstagit honom för en hjort. Ett kapabelt och nyfiket barn, som blir Pauls följeslagare när såret läkt och paret startar sin långa vandring söderut, förföljda av den ondskefulle hertigen Tviots soldater.

Flera recensenter har påtalat influenser från både Astrid Lindgrens barnbok Bröderna Lejonhjärta och Ingmar Bergman, troligen Det sjunde inseglet. Det främmande riket (Nangijala), de ändlösa vandringarna, pesten, kampen mellan det onda och goda, betydelsen av att färdas i rätt sällskap (Ildr är en riktig liten Ronja Rövardotter) och överraskande möten. Är boken en saga? Eller ett fantasyäventyr? Eller en vuxenroman med mycket magisk realism? Den överlappar flera genrer, och dess slut lämnar läsaren förbryllad med de två frågorna: "Vart var de på väg? Vilka var de?". 

Christian Kracht skriver gärna om människor som rör sig genom olika landskap, ständigt på väg, utan syfte eller givet mål. I hans tidigare roman Faserland (se nedan) från 2010 reser en mor med son genom Tyskland från norr till söder under en ständig inre monolog från sonens sida. Även den har mötts av lovord, och Kracht blev snabbt utnämnd till "en av de viktigaste rösterna i den nutida tyskspråkiga litteraturen". 

Här Dagens Nyheters recension av Air: 

https://www.dn.se/kultur/christian-krachts-air-ar-en-njutning-att-ge-sig-in-i/

Faserland översattes och gavs ut
av samma förlag 2014. 

Den ensamme mannen i en kall rymd

 Liv till varje pris, heter en roman av Kristina Sandberg. Det låter som en sund och modig attityd till livet.

"Alla dagar som kom och gick, inte visste jag att det var livet"

"En dag skall vi alla dö, alla andra skall vi det inte"

I vår bok får man följa en själ på dess sista utposter före nirvana, utslocknandet. Livet reducerat till en strävan att slippa eländet! Konsten reducerad till att måla en fabrik vit!!

Det är sorgligt att bevittna oförmågan att acceptera livet som det kommer, att göra det bästa av det, att delta med liv och lust i nuet tillsammans med andra, en större eller mindre flock. Paul får ju en chans, han får en liten flock, ett barn och en hund. Men han leder dem i döden och han mister dem innan han till slut far ut över ishavet och försvinner. Boken inbjuder till en kraftig protest!

En trevlig bok

 Jag trodde att en bok från 2012 inte kunde dyka upp som pocket hos oss 2025. Sådana lättsamma böcker fylls väl ständigt på, men den här har tydligen hängt kvar i det litterära minnet. Att låta handlingen flytta från den ena personen till nästa har författaren nog snappat upp från andra böcker och lagt på minnet. Så kan man göra. Med en magisk hatt hade det blivit en banal saga, men nu försöker författaren få oss att tro på att en oväntad upplevelse kan röra om i vår vardag. Han kanske vill uppmuntra oss läsare dels att släppa loss fantasin lite mer, dels att våga ta ett avgörande beslut ibland, se så bra det kan gå! Författaren kan alltså ha lånat den allmänna planen till boken, men jag tycker att han ofta hittar på fyndiga vägar genom berättelsen, jag tror att en underhållande författare får lyckliga infall, man vet inte varifrån de kommer, men som gör denna bok bättre och roligare än många andra i den stora massan av böcker som inte kommer att gå till litteraturhistorien.

En bokcirkelnovell

Jonas Karlsson har i sin senaste bok givit en bild av en vanlig bokcirkel som försiggår i ett vardagsrum eller dylikt utrymme. Hans framställning har givetvis ingen likhet med vår Salong. I novellen förekommer ingen diktläsning och inga jordgubbar med glass och grädde. Däremot förekommer fusk!

Paul Austers dystra detektiver

 

New York-trilogin - alla talar om den!

Med möda har jag tagit mig igen alla sidor av den hyllade New York-trilogin och bekantat mig med en handfull udda och svårbegripliga personer, men det som jag uppskattat mest i trilogin är skildringarna av New Yorks kvarter och gator. De fick mig att längta dit och googla på resesajter. Sån tur att de deprimerade detektiverna gillade att promenera med eller utan chiffer och dolda budskap så läsaren fick lära känna staden genom deras fotsulor. Resten är snart bortglömt, trots att Salongen faktiskt läste del 1 i trilogin, "Stad av glas",  redan 2010. Minns inga klargörande diskussioner efteråt, men någon annan kanske gör det?

Paul Austers änka, författaren Siri Hustvedt, har nyligen utkommit med en roman, "En bok om spöken. En kärleksroman", där hon påstår att maken spökar i hemmet;  ett inte så ovanligt fenomen, som bl a utvecklats i TV7:s långkörare "Det okända". Men må Salongen förskonas från Hustvedts bok! 

Istället läser jag en riktigt spännande bok från Filminstitutets bibliotek, "New York på djupet. Sju skribenter berättar om sin favoritstad", nytryck från 2025. Den behandlar stadens historia, arkitektur, film, musik, sport och krogar med härliga fotoillustrationer. På en tydlig karta kan man i fantasin följa både Quinn, Blue, White och Blacks förflyttningar och nästan förlåta dem för att de stulit så många timmar av mitt liv med sin tråkighet. 

//Marie-Anne

Om identitetsupplösning i postmoderna romaner

Modiano skriver om någon som försöker ge identitet åt personer i sitt förflutna utgående från vaga minnen, en anteckning eller något obetydligt föremål. På något sätt skall väl hans efterforskningar hålla honom sysselsatt och bidra till att stärka hans egen identitet som verkar vara vacklande i storstadslivet. Obestridliga fakta som stöd i hans strävan är gatunätet i Paris som läsaren får veta mycket om.

Paul Auster drar sådana konstruktioner till absurd ytterlighet. Även han använder gatunätet som ett pålitligt ankare i tillvaron. Figurerna i böckerna lider av en känsla av isolering och meningslöshet. Man är ett obetydligt, utbytbart något, inte ens en kugge, fritt svävande i storstadslivet. Frågar man sedan efter meningen med livet så är man förlorad. Jag vill uppmana Paul Auster och hans figurer att lämna ensamma yrken som författare och privatdetektiv. Författarrollen innebär en utplåning av det egna jaget till förmån för texten. I New York finns också Seinfeld och hans vänner! Humor och skratt fattas hos Auster!

Om någon i stället vill läsa en seriös studie: Hybriditet inom Paul Austers författarskap, av Jonas Nilsson, Malmö 2008.

Jag har också hittat en bild: Gunna Grähs har någon gång skojat med kulturmuppar som drabbats av identitetsutplåning. Jag vet inte vad som menas.

Ingen spännande fortsättning

 Nej men det fortsätter ju likadant hela tiden! Är detta en dagbok? Dagböcker brukar vara små intima skrivhäften med hjärta på. Men för min inre syn ser jag nu istället en lång hylla med A4 kontorspärmar. Hur kul låter det? Redogörelser, hur kan det kännas så livlöst, skrivet av en ung flicka? Jag förstår av Marie-Anns inlägg att läsarna fyller texten med sina egna minnen. De som läser med djup inlevelse blir naturligtvis inte kritiska till boken ifråga. Jag skulle nog ha uppskattat några scener från t.ex. Gustavs borgerliga föräldrars syn på Martina eller t.ex. lite elaka interiörer frän tokvänstern. Jag har ju inte kunnat intressera mig för Lars Noréns och Ulf Lundells oändliga dagböcker. Dessa böcker lär innehålla redogörelser för författarnas besök på ICA och har trogna läsare.