Judarna i det tyska 1930-talet

Judiska företagare i Tyskland kunde i början av 1930-talet placera pengar i Schweiz (eller Kanada). Man kunde emigrera. Uppåt en halv miljon judar emigrerade under 1930-talet, men därav kanske 50.000 till Frankrike. Det var förstås inget lätt beslut. Den judiska identiteten var inte alltid så framträdande. Däremot kände man sig självklart som tyskar. Ett återfall i "medeltida barbari" var väl inte möjligt i deras Tyskland? Lion Feuchtwanger publicerade redan 1933 boken Oppermanns, som handlar om en framgångsrik judisk familj. Personerna i boken resonerar lite olika om framtidsutsikterna. Efter Hitlers maktövertagande 1933 ökade trakasserierna, sedan följde Nürnberglagarna 1935 som dömde judarna till arbetslöshet, utanförskap och fattigdom. Novemberpogromen 1938 innebar massförstörelse och brutalt våld i stor skala. När många allt fattigare judar ville emigrera så var inga länder villiga att ta emot dem. I vår bok blir fallet mycket stort för Alma Rosenthal som var van att flyta lite ovanpå. Hon kan någon gång mobilisera krafter, t.ex. för att bygga ett mausoleum! Men istället för att flytta och ta med sig sina barn till USA så stannar hon i isolering på Kuba. Hannah tar sig inte heller därifrån men utbildar sig och försörjer sig iallafall själv. De båda kvinnorna blir väl omhändertagna av två andra kvinnor som visar sig tillhöra Jehovas vittnen, en annan avvikande grupp. Det förekommer många likheter i boken. Anna och Hannah som har förlorat sina fäder. Deras mödrar som har förlorat sina män och har svårt att komma över det. Leo springer omkring med Hannah i Berlin och på båten, och på Kuba så dyker det upp en pojke som uppför sig likadant. Hannah säger att Leo har svikit henne? Menar hon helt enkelt att han aldrig har sökt upp henne? Lite hårt att kalla det svek. Likheterna gör att vissa personer flyter ihop en smula, ett utmärkt sätt att bygga broar mellan olika tider.

Den tyska flickan av Armando Lucas Correa

 

Bild från Adlibris.
Pocketutgåvan från 2018

Det här blir ett ovanligt kort inlägg om den nyss utlästa boken som vi kommer diskutera den 11 november. Min dator krånglar, ville inte släppa in mig till bloggen, och nu väntar jag mig att bli utslängd när som helst och hamna - i digital exil.

Läsförslaget var Maggans, och det var en mycket välskriven och engagerande berättelse som bygger på en verklig händelse i maj 1939, några månader före andra världskrigets utbrott. Bakgrunden och hela förloppet går att läsa på Wikipedias sida , och man kan inte annat än förskräckas och bli berörd av de judiska familjernas frustrerande försök till en anständig emigration efter att ha plockats på både pengar, hem och övriga tillgångar av nazistyret i Tyskland. En båtresa från helvetet, som trots alla ansträngningar ändå till sist slutar i ett koncentrationsläger för vissa av flyktingarna. 

Berättarperspektivet tillhör familjens tolvåriga dotter Hanna, som snabbt tvingas ta kommandot i familjen Rosenthal då varken fadern och ännu mindre modern helt lever upp till den bisarra situationens krav. I andra delen av boken, som utspelar sig bl a på Kuba, möter Hanna sin yngre släkting Anna, samtal uppstår, förhållanden och familjeöden reds ut och sparade minnessaker överlämnas. En slags katharsis då dimmorna skingras och den nya generationen för familjehistorien vidare. 

Hur många judiska flyktingöden finns det inte i världen, både berättade och oberättade. Den här skildringen är definitivt en av de bästa som jag läst. 

//Marie-Anne

Krachts ödsliga dystopi

Omslag till pocketutgåvan, Ersatz, 2026.

Sällan har jag öppnat en ny bok med sådan förväntan som Christian Krachts hyllade roman "Air" från 2025. Så gott som mangrant har recensenterna slutit upp i en unison hyllningskör, oavsett kultursida. - "Jag läste genast om den direkt efter slutet", skrev en av dem till min stora förvåning, om denna dystra framtidsskildring av människans öde och slut på jorden. En Golgata-vandring i ett ödsligt stenlandskap under en nyckfull himmel och ständigt på flykt från fiender.

Romanen börjar trevligt och mysigt, läsaren träffar inredaren Paul, bosatt i staden Stromness med utsikt mot Orkneyöarna. Skottland, med andra ord, och staden finns faktiskt i verkligheten. Paul, som är expert på att blanda och inreda med exklusiva färger, får en dag ett mejl från en tidskrift i norska Stavanger med ett uppdrag från en stor serverhall i staden som ska målas i den absolut korrekta vita färgen. En utmaning för Paul, som är van att resa jorden runt och tillfredsställa kräsna kunder. Han ger sig iväg, och träffar den loje och kedjerökande redaktör Cohen på tidkriftsen Küki, och beger sig till serverhallen ifråga. Vad som därefter följer är ganska obegripligt för läsaren.

En solstorm inträffar och slår ut hela hallen och dess utrustning, och medan den pågår, försvinner Paul spårlöst. Ingen hittar honom, endast läsaren förstår snart vart han har tagit vägen - in i en annan historisk tid och kontext. Och det som härefter följer är ett slags Astrid Lindgrenskt fantasy-äventyr, förlagt till en tidsepok, som påminner om bronsåldern. När vi hittar Paul, som kallas Främlingen i den nya dimensionen, har han nyss blivit skjuten i ryggen av en tioårig flicka vid namn Ildr, som misstagit honom för en hjort. Ett kapabelt och nyfiket barn, som blir Pauls följeslagare när såret läkt och paret startar sin långa vandring söderut, förföljda av den ondskefulle hertigen Tviots soldater.

Flera recensenter har påtalat influenser från både Astrid Lindgrens barnbok Bröderna Lejonhjärta och Ingmar Bergman, troligen Det sjunde inseglet. Det främmande riket (Nangijala), de ändlösa vandringarna, pesten, kampen mellan det onda och goda, betydelsen av att färdas i rätt sällskap (Ildr är en riktig liten Ronja Rövardotter) och överraskande möten. Är boken en saga? Eller ett fantasyäventyr? Eller en vuxenroman med mycket magisk realism? Den överlappar flera genrer, och dess slut lämnar läsaren förbryllad med de två frågorna: "Vart var de på väg? Vilka var de?". 

Christian Kracht skriver gärna om människor som rör sig genom olika landskap, ständigt på väg, utan syfte eller givet mål. I hans tidigare roman Faserland (se nedan) från 2010 reser en mor med son genom Tyskland från norr till söder under en ständig inre monolog från sonens sida. Även den har mötts av lovord, och Kracht blev snabbt utnämnd till "en av de viktigaste rösterna i den nutida tyskspråkiga litteraturen". 

Här Dagens Nyheters recension av Air: 

https://www.dn.se/kultur/christian-krachts-air-ar-en-njutning-att-ge-sig-in-i/

Faserland översattes och gavs ut
av samma förlag 2014. 

Den ensamme mannen i en kall rymd

 Liv till varje pris, heter en roman av Kristina Sandberg. Det låter som en sund och modig attityd till livet.

"Alla dagar som kom och gick, inte visste jag att det var livet"

"En dag skall vi alla dö, alla andra skall vi det inte"

I vår bok får man följa en själ på dess sista utposter före nirvana, utslocknandet. Livet reducerat till en strävan att slippa eländet! Konsten reducerad till att måla en fabrik vit!!

Det är sorgligt att bevittna oförmågan att acceptera livet som det kommer, att göra det bästa av det, att delta med liv och lust i nuet tillsammans med andra, en större eller mindre flock. Paul får ju en chans, han får en liten flock, ett barn och en hund. Men han leder dem i döden och han mister dem innan han till slut far ut över ishavet och försvinner. Boken inbjuder till en kraftig protest!

En trevlig bok

 Jag trodde att en bok från 2012 inte kunde dyka upp som pocket hos oss 2025. Sådana lättsamma böcker fylls väl ständigt på, men den här har tydligen hängt kvar i det litterära minnet. Att låta handlingen flytta från den ena personen till nästa har författaren nog snappat upp från andra böcker och lagt på minnet. Så kan man göra. Med en magisk hatt hade det blivit en banal saga, men nu försöker författaren få oss att tro på att en oväntad upplevelse kan röra om i vår vardag. Han kanske vill uppmuntra oss läsare dels att släppa loss fantasin lite mer, dels att våga ta ett avgörande beslut ibland, se så bra det kan gå! Författaren kan alltså ha lånat den allmänna planen till boken, men jag tycker att han ofta hittar på fyndiga vägar genom berättelsen, jag tror att en underhållande författare får lyckliga infall, man vet inte varifrån de kommer, men som gör denna bok bättre och roligare än många andra i den stora massan av böcker som inte kommer att gå till litteraturhistorien.

En bokcirkelnovell

Jonas Karlsson har i sin senaste bok givit en bild av en vanlig bokcirkel som försiggår i ett vardagsrum eller dylikt utrymme. Hans framställning har givetvis ingen likhet med vår Salong. I novellen förekommer ingen diktläsning och inga jordgubbar med glass och grädde. Däremot förekommer fusk!

Paul Austers dystra detektiver

 

New York-trilogin - alla talar om den!

Med möda har jag tagit mig igen alla sidor av den hyllade New York-trilogin och bekantat mig med en handfull udda och svårbegripliga personer, men det som jag uppskattat mest i trilogin är skildringarna av New Yorks kvarter och gator. De fick mig att längta dit och googla på resesajter. Sån tur att de deprimerade detektiverna gillade att promenera med eller utan chiffer och dolda budskap så läsaren fick lära känna staden genom deras fotsulor. Resten är snart bortglömt, trots att Salongen faktiskt läste del 1 i trilogin, "Stad av glas",  redan 2010. Minns inga klargörande diskussioner efteråt, men någon annan kanske gör det?

Paul Austers änka, författaren Siri Hustvedt, har nyligen utkommit med en roman, "En bok om spöken. En kärleksroman", där hon påstår att maken spökar i hemmet;  ett inte så ovanligt fenomen, som bl a utvecklats i TV7:s långkörare "Det okända". Men må Salongen förskonas från Hustvedts bok! 

Istället läser jag en riktigt spännande bok från Filminstitutets bibliotek, "New York på djupet. Sju skribenter berättar om sin favoritstad", nytryck från 2025. Den behandlar stadens historia, arkitektur, film, musik, sport och krogar med härliga fotoillustrationer. På en tydlig karta kan man i fantasin följa både Quinn, Blue, White och Blacks förflyttningar och nästan förlåta dem för att de stulit så många timmar av mitt liv med sin tråkighet. 

//Marie-Anne