Paul Austers dystra detektiver

 

New York-trilogin - alla talar om den!

Säg ordet "identitet" och jag osäkrar min revolver. Nu är identitet-tramset tillbaka i diskursen igen. Medan världen förblöder i krig, klimatet kollapsar och människor utsätts för förtryck och terror världen runt kan de mer skonade  ängra sig åt att skåda i identitetsnaveln och skriva onödigt tjocka böcker.

Med möda har jag tagit mig igen alla sidor av den hyllade New York-trilogin och bekantat mig med en handfull udda och svårbegripliga personer, men det som jag uppskattat mest i trilogin är skildringarna av New Yorks kvarter och gator. De fick mig att längta dit och googla på resesajter. Sån tur att de deprimerade detektiverna gillade att promenera med eller utan chiffer och dolda budskap så läsaren fick lära känna staden genom deras fotsulor. Resten är snart bortglömt, trots att Salongen faktiskt läste del 1 i trilogin, "Stad av glas",  redan 2010. Minns inga klargörande diskussioner efteråt, men någon annan kanske gör det?

Paul Austers änka, författaren Siri Hustvedt, har nyligen utkommit med en roman, "En bok om spöken. En kärleksroman", där hon påstår att maken spökar i hemmet;  ett inte så ovanligt fenomen, som bl a utvecklats i TV7:s långkörare "Det okända". Men må Salongen förskonas från Hustvedts bok! 

Istället läser jag en riktigt spännande bok från Filminstitutets bibliotek, "New York på djupet. Sju skribenter berättar om sin favoritstad", nytryck från 2025. Den behandlar stadens historia, arkitektur, film, musik, sport och krogar med härliga fotoillustrationer. På en tydlig karta kan man i fantasin följa både Quinn, Blue, White och Blacks förflyttningar och nästan förlåta dem för att de stulit så många timmar av mitt liv med sin tråkighet. 

//Marie-Anne

Om identitetsupplösning i postmoderna romaner

Modiano skriver om någon som försöker ge identitet åt personer i sitt förflutna utgående från vaga minnen, en anteckning eller något obetydligt föremål. På något sätt skall väl hans efterforskningar hålla honom sysselsatt och bidra till att stärka hans egen identitet som verkar vara vacklande i storstadslivet. Obestridliga fakta som stöd i hans strävan är gatunätet i Paris som läsaren får veta mycket om.

Paul Auster drar sådana konstruktioner till absurd ytterlighet. Även han använder gatunätet som ett pålitligt ankare i tillvaron. Figurerna i böckerna lider av en känsla av isolering och meningslöshet. Man är ett obetydligt, utbytbart något, inte ens en kugge, fritt svävande i storstadslivet. Frågar man sedan efter meningen med livet så är man förlorad. Jag vill uppmana Paul Auster och hans figurer att lämna ensamma yrken som författare och privatdetektiv. Författarrollen innebär en utplåning av det egna jaget till förmån för texten. I New York finns också Seinfeld och hans vänner! Humor och skratt fattas hos Auster!

Om någon i stället vill läsa en seriös studie: Hybriditet inom Paul Austers författarskap, av Jonas Nilsson, Malmö 2008.

Jag har också hittat en bild: Gunna Grähs har någon gång skojat med kulturmuppar som drabbats av identitetsutplåning. Jag vet inte vad som menas.