Nej men det fortsätter ju likadant hela tiden! Är detta en dagbok? Dagböcker brukar vara små intima skrivhäften med hjärta på. Men för min inre syn ser jag nu istället en lång hylla med A4 kontorspärmar. Hur kul låter det? Redogörelser, hur kan det kännas så livlöst, skrivet av en ung flicka? Jag förstår av Marie-Anns inlägg att läsarna fyller texten med sina egna minnen. De som läser med djup inlevelse blir naturligtvis inte kritiska till boken ifråga. Jag skulle nog ha uppskattat några scener från t.ex. Gustavs borgerliga föräldrars syn på Martina eller t.ex. lite elaka interiörer frän tokvänstern. Jag har ju inte kunnat intressera mig för Lars Noréns och Ulf Lundells oändliga dagböcker. Dessa böcker lär innehålla redogörelser för författarnas besök på ICA och har trogna läsare.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Jag kan förstå dina invändningar, Gunnar, och håller bitvis med dig. Det här nog en bok/roman för GBS trogna fanclub, och när valet föll på just den, befarade jag att en och annan i Salongen skulle bli uttråkad. Några vassa bilder av tokvänstern är nog inte att förvänta sig av GBS; hon hyllar allt med röda nyanser, förbehålls- och kritiklöst.
SvaraRaderaMen efter Maken vill jag inte läsa några fler relationsromaner på ett tag! Den täcker det behovet för femtio år framöver.
Skrivet av Marie-Anne under ett nom de plume, Mariadne.
SvaraRadera