måndag 13 februari 2023

Radetzkymarschen och von Trotta



Slaget vid Solferino, den 24 juni 1859.
Målning av Adolphe Yvon. Bild från Wikipedia.




Släkten Trotta von Sipoljes upphöjelse tar sin början med slaget vid Solferino 1859, där den först adlade Trotta räddar kejsar Franz Josef från en kula, ämnad åt det kejserliga hjärtat. Detta hjältedåd medför inte bara adelskap, utan även tacksamhet och nådiga gentjänster som beviljas i tre generationer Trotta, fram till kejsar Franz Josefs död år 1916. Men under tiden spricker det grandiosa Habsburgska kejsardömet sönder med början med skotten i Sarajevo och Första världskrigets utbrott 1914. Yverboren nationalism och växande socialism sprider sig som ogräs i riket, och det sistnämnda måste kuvas av gendarmer och militär med dragna bajonetter. Den håglösa armén vaknar till liv då den plötsligt får en annan uppgift än kortspel och dryckenskap. Gud bevare kejsaren! Oundvikligt att det spills blod och staplas döda kroppar, när äran, släktens och arméns, måste upprätthållas. 

Om detta tycker den yngste von Trotta inte helhjärtat. Det skaver i hans känsliga själ, när han tvingas till våldshandlingar och bevittna "ännu fler blodspår utmed sin livsväg". Barnbarnet till "Hjälten från Solferino" har en olycklig benägenhet att dra till sig katastrofer, som slutar med ond bråd död. Inte undra på att skuldkänslorna måste dämpas med flitigt intag av "90-procentigt", när han hamnar i en gränspostering mot ryska gränsen. Hans far, den stränge kretspresidenten, konstaterar ideligen att "min son är svag, han behöver hjälp", men avsked från armén? Nej, det är otänkbart. En far bestämmer över sin son, även när denne är omyndig. Och sonen svarar "ja, pappa". Redan då var Österrike präglat av en strikt och omutlig patriarkalisk anda.

Frodiga naturskildringar inramar romanens händelseförlopp och personskildringar med kväkande grodor, träskmark och skördemogna fält, ibland lite till övermått. Ju skönare landskap, desto tristare kasern- och krogliv. De stamanställda officerarna beskrivs som styvnackade marionetter, utan själ, känsla eller intellekt. Kvinnoporträtten - de fåtal som existerar - är inte mer nyanserade; koketta, hjälplösa dockor som viljelöst sveps med i ett skeende som de inte kan påverka. 

Som läsare inväntar man det oundvikliga tragiska slutet på ätten Trotta, som man förstår måste komma, om än sent i romanen. Och mycket riktigt, sonsonen till hjälten vid Solferino möter sin död under pågående anfall vid en gränspostering när han hämtar vatten åt sina törstande soldater i jägarbataljonen. Han räddar - inte en kejsare, men en hink vatten. "Så slutade löjtnanten baron Carl Josef Trotta" (s. 414).

Hans far, kretspresidenten, överlevde både sonen och sin kejsare, men inte länge. Som borgmästaren yttrade efter begravningen: - "Ingen av dem kunde överleva Österrike". 



Fakta och bild från svenska Wikipedia:

Johann Joseph Wenzel Anton Karl Franz Radetzky von Radetz (1766-1858) var en böhmisk-österrikisk greve och militär. Dagens historiker ser Radetzky som en av Österrikes mest betydelsfulla militärer under 1800-talet. Under sin samtid var han även mycket omtyckt av sina soldater, vilka kallade honom för "Vater". Radetzky tjänstgjorde under åren 1784-1858 och nådde graden av fältmarskalk, samtidigt som han var generalguvenör över Lombardiet-Venetien.

Läs mera här.








//Marie-Anne

söndag 5 februari 2023

Far och sons vidare öden

 Stackars den olycklige Carl Josef, så oföretagsam och okunnig om tillvaron. Har det haft betydelse att fadern aldrig tagit sig an honom? Han är en smula obegåvad och har utbildats till att lyda framför allt. Han har inte någon naturlig lust att umgås med sina kamrater, han är ensam. Han försätts i en omöjlig situation när han blir beordrad att bevaka en arbetardemonstration. Jag antar att hans kamrater med bättre insikt höll sig undan en sådan kommendering. Så typiskt att han säger sig att man ju inte kan skjuta på människorna som har möte på allmän plats, men när den civile ordningens väktare på platsen uppmanar honom att ge en sådan order så gör han det. (Ami har skrivit om en motsvarande händelse i Järfälla, ”Tumultet vid Tånglöt”. Som sig bör var omständigheterna och följderna beskedligare och redan då, 1890, delvis i arbetarnas favör: länsman dömdes till 20 kr böter för att ha kallat socialdemokraten Axel Rylander lösdrivare. Grosshandlare Göthberg på Säby friades dock. Artikel i Järfälla hembygdsblad som kanske har undgått er)

Det parallella slutet för familjen Trotta och imperiet Österrike Ungern skildras i ett magnifikt åskväder med åtföljande dramatiska nyheter om mordet i Sarajevo. Där framträder de ungerska våldsbejakande nationalisterna i dålig dager. Nationalismen är en idé från 1800-talet som kan missbrukas å det grövsta och som fortsätter att sabotera livet för oskyldiga människor i dagens värld. 

Jag tycker att författaren Joseph Roth framstår som en mycket livserfaren och påläst stjärnjournalist som här har skildrat tomheten i militärlivet och det människofientliga i militära ideal i samhället eller vad det nu är som har gjort kretspresidentens liv onödigt torftigt.

Nu har jag slutet kvar att läsa.

söndag 22 januari 2023

Herrarna Trotta von Sipolje

 Man blir inte närmare bekant med någon av tre generationer Trotta. De är väldigt löst skisserade. Alltså är det något annat författaren vill berätta. Det är för mig väldigt glädjande att Roth skriver om ljusa och goda känslor och handlingar. Kanske vill han beskriva imperiet så mot bakgrund av det nationalistiska kaos som följde. Hjälten själv reagerar rakryggat på det lögnaktiga sätt hans bedrift beskrivs i böcker för barn. Mycket aktuellt i vår tid där Lögnen härjar hejdlöst. Vidare skriver Roth ingående om t.ex. Carl Josefs kärlek till fru Slama, hans vänskap med regementsläkaren och kretspresidentens närvaro vid trotjänarens dödsbädd. Det är uppbyggligt utan att vara osant, i kontrast till allt våld och alla hemskheter som sköljer över oss i nyheterna, i underhållningsindustrin och även i litteraturen. 

Nu skall det bli intressant att följa kretspresidentens uppvaknande och hoppas att Carl Josef kan rycka upp sig och lämna militärlivet som han aldrig passat för. Kan far och son slå om och bli godsägare och införa moderna jordbruksmetoder i Slovenien? Nej, nu börjar det likna osann socialistisk realism. Det blir fint att följa Roths berättelse vidare, han har säkert en överraskande fortsättning att ge oss.

måndag 12 december 2022

Salongen har kommit ikapp - rapport från Gärdet






 

På väg mot ett nytt år kan Salongens medlemmar konstatera att vi nu har kommit ikapp med vår läsning efter ett fattigt pandemiår under 2020. Mellan december 2021 och december 2022 har vi faktiskt hunnit träffas och diskutera sex sinsemellan ganska olikartade titlar. Jag listar dem nedan, och när jag kommit ihåg, även förslagsställarens namn. (Fyll gärna i där det saknas!). 


2020

Kristof, Agota, Den stora skrivboken, 1986. (Hillevis förslag).

Sullivan, Mark, Under en brinnande himmel, 2017. (Marie-Anne)

2021

Robinson, Marylinne, Gilead, 2004. (Carin)

2022

Abdulrazah Gurnah, Paradiset, 1994 (Bookerpriset). 

Stuart, Douglas, Shuggie Bain, 2020. (Bookerpriset. Angela)

Owens, Delia, Där kräftorna sjunger, 2020. (Marie-Anne)

Ernaux, Annie, Åren, 2020. (Carin).

Mann, Thomas, Döden i Venedig, 1912.  (Hillevi)


Som första bok år 2023 läser vi klassikern "Radetzkymarschen" av Joseph Roth, utkommen 1932. Marie-Annes förslag, och det finns gott om exemplar på stadsbiblioteket. 

Väl mött onsdag den 15 februari, 2023, och tills dess önskas alla i Salongen en mycket:


GOD JUL och GOTT NYTT ÅR!


av Marie-Anne, er sammankallande.




Bilderna är från mitt hemmaalbum.



onsdag 7 december 2022

En stalkers historia

 

Bild från filmen med samma namn, premiär 1971.
Björn Andrésen (Tadzio) och Dirk Bogarde (Aschenbach).


Den kultförklarade novellen från 1912, som blev omtalad film i Luigi Viscontis regi 1971 - står den sig även år 2022? Svårt att ge ett bra svar på, men en sak är säker: av läsaren krävs ett oändligt tålamod med huvudpersonens skönanderi och människoförakt. 

Författaren och skönanden Gustav von Aschenbach är nämligen något speciellt i själv, och "hela hans väsen var inställt på berömmelse" (s. 13). Fortsättningsvis (s. 14): ..."Lika fri från det banala som från det excentriska var hans talang som skapad att vinna den breda publikens tilltro och på samma gång väcka de kräsnas beundrande och fordrande intresse". 

Vad hade då von Aschenbach åstadkommit som legitimerade dessa lovord? Tja, i likhet med en senare i historien omsusad potentat så vurmade han för Fredrik den store, vilket givit upphov till "ett klart och mäktigt prosaepos", samt en berättelse, betitllad "En eländig" (s. 10).
Snart undrar läsaren om titeln bör appliceras även på berättelsens författare. Resan till Venedig blir nämligen dödlig, visar det sig.

Redan vid dess start råkar finsmakaren och esteten ut för idel sjabbiga upplevelser. Medpassagerarna på ångbåten är fula, löjliga och patetiska och gondoljärerna uppstudsiga, lyder inte resenärens order om färdvägen till Lido. Väl där upptäcker han tvånget att dela matsalen med andra gäster och hälsa hövligt på dem. En stor uppoffring i bekvämligheten - om det inte vore för Tadzio, den polske ynglingen, som befinner sig på samma hotell med sin familj. Tadzio blir Aschenbachs räddning ur ledan och melankolin, och snart förföljer den åldrade författaren honom med blickar och dessvärre även steg. Pojkens skönhet skapar en besatthet hos Aschenbach, och hela hans vistelse omplaneras till att skapa tillfällen för betraktan och beundran. På stranden, i matsalen, i sällskapsutrymmena och i Venedigs gränder. På avstånd men ändå alltid i närheten och i Tadzios kölvatten. Det förvånar mig att familjen inte reagerade, endast pojken avger ibland småleenden som eldar på förföljarens iver. 

Är inte detta en form av tidigmodern stalking, så vet jag inte vad det ska kallas. En last som får sin lön i döden, i en vilstol på Lidos strand, och med Tadzios smärta gestalt inom synhåll in i det sista. Som en vattennymf låter han sig uppslukas av vågorna och förblir sålunda odödlig och onåbar för den pest som hemsöker Venedig.

Jag kan inte låta bli att föra berättelsen vidare, och då ur Tadzios perspektiv. Hur upplevde han att bli förföljd med trånande blickar av en äldre man med färgat hår och smink? Var han smickrad, besvärad, road eller rentav arg? Vem skriver om denna novell ur Tadzios synvinkel, en slags "Pour Tadzio - l'autre vue"?



/Marie-Anne



fredag 18 november 2022

Skönhetsdyrkan och döden

Det är en njutning att läsa Thomas Manns prosa när han skriver om sådant som inte engagerar honom, då han bara iakttar och reflekterar. Men då blir jag ju lurad av ajälvporträttet i början av berättelsen, den falske ynglingen i gul kostym som berusad av vanligt vin är oförmögen att stå stadigt, som lallande lullar omkring. Det berättas så oskyldigt. Senare i berättelsen kommer författaren gång på gång in på skönhetsdyrkan som stegras in i döden och det får väl kallas dekadans, som han har en vacklande inställning till. Gång på gång tar han också avstånd och talar för sans, måtta och förnuft. Detta som engagerar honom är för mig inte intressant. Ingenstans skriver han om andra former av skönhet, t.ex. vackra handlingar, vacker anspråkslöshet, en mors eller fars blick på sitt barn, osv osv. Till sist en vacker text ur Bergtagen (från Litteraturens världshistoria): Jag vill vara döden trogen i mitt hjärta men ändå hålla i klart minne att troheten mot döden och det förgångna endast är ondska och mörk vällust och människofientlighet om den behärskar vårt tänkande och handlande. För godhetens och kärlekens skull får människan inte låta döden få makt över sina tankar.

måndag 24 oktober 2022

Agnes Bains resa mot helvetet


Omslag till svenska utgåvan.
Bild från Bokus.com


Glasgow under det tidiga åttiotalets Thatcher-år, här kännetecknat av
gruv- och industrinedläggelse, arbetslöshet, fattigdom, nöd och våld - kan det bli mer eländigt, smutsigt och svart än i denna Bookerprisbelönta (2020) debutroman av skotten Douglas Stuart? Ja, faktiskt, det bestående minnet av den delvis självbiografiska skildringen är Agnes Bains obönhörliga resa ner mot alkoholhelvetets djupaste avgrunder. Detta till trots att det är Shuggie, som är tänkt att stå i förgrunden och vara betraktaren och skildraren av familjen Bains vedermödor. Men egendomligt nog är hans konturer både vaga och suddiga. Ty vad får vi egentligen veta om pojken Shuggie?

Det första är att han "inte är som han ska vara", enligt omgivningen. Till och med Agnes tvingas suckande medge detta, och gör tappra försök att "morska upp" den yngste sonen. Äldre brodern Leek försöker lära honom att "gå som en karl" med breda steg, vilket Shuggie övar på, klivande på de smutsiga kolbitarna från nedlagda schakt. Tydligen förgäves; den skränande omgivningen påminner honom ideligen om vilken avvikare han är i den bistra intoleranta gruvbyn, dit familjen dumpats efter att Agnes make nummer två givit upp. 

Det andra är att Shuggies kärlek till sin vackra mamma är som beskrivet i Bibeln: den uthärdar allt och fördrar allt. Tålmodigt vaktar han sin mamma under de svåra perioderna, klär av, lägger till sängs och torkar spyor. Hans ängsliga ögon betraktar oroligt varje ny beundrare som dyker upp i Agnes omgivning - "hur kommer hon bli utnyttjad och bedragen den här gången?". Inte bara av halvgamla män på dekis, även de nergångna ovårdade kvinnorna i gruvbyn snyltar på Agnes inneboende godhet, tigger sprit och cigaretter, lurar henne att dricka igen under de få torrlagda perioderna. När de inte hånar och föraktar henne för den snofsiga stil som hon trots allt lyckas visa upp utåt:

"Shuggie tittade på sin mamma, nu förstod han att det här var hennes gåva. Varje dag tog hon på sig sitt smink, fixade håret och klättrade upp ur graven med högburet huvud. När hon hade blivit för full och skämt ut sig klev hon upp ur sängen, klädde sig i sin snyggaste kappa och gick ut för att möta världen. När hennes mage var tom och hennes ungar gick hungriga målade hon läpparna och låtsades som ingenting."

Vad kunde inte ha blivit av denna fighter till kvinna om hon inte fallit offer för spritdjävulen? 

Att familjen Bains öde inte var unikt framgår tydligt när Shuggie blir bekant med Leanne, som bor med sin apatiske far i en nergången husvagn. Leannes mor befinner sig i en ytterligare nedre del av spritinfernot och raglar hemlös, smutsig och trasig omkring på Glasgows gator. Leanne har slutat älska henne, men visar sin solidaritet genom att ge rena kläder, pengar och lite mat.

Stackars fattiga England med de djupaste av klassavgrunder. Långt ifrån Downton Abbey och The Crown irrar de gråaste, mest fattiga och hungriga på botten av samväldets utmarker. Finns det något hopp för någon eller några av dem? Boken slutar med en dans på blankpolerade klackar av Shuggie Bain, och man vill gärna tro att han kan klara sig vidare, upp mot ljuset.



//Marie-Anne