Skönhetsdyrkan och döden

Det är en njutning att läsa Thomas Manns prosa när han skriver om sådant som inte engagerar honom, då han bara iakttar och reflekterar. Men då blir jag ju lurad av ajälvporträttet i början av berättelsen, den falske ynglingen i gul kostym som berusad av vanligt vin är oförmögen att stå stadigt, som lallande lullar omkring. Det berättas så oskyldigt. Senare i berättelsen kommer författaren gång på gång in på skönhetsdyrkan som stegras in i döden och det får väl kallas dekadans, som han har en vacklande inställning till. Gång på gång tar han också avstånd och talar för sans, måtta och förnuft. Detta som engagerar honom är för mig inte intressant. Ingenstans skriver han om andra former av skönhet, t.ex. vackra handlingar, vacker anspråkslöshet, en mors eller fars blick på sitt barn, osv osv. Till sist en vacker text ur Bergtagen (från Litteraturens världshistoria): Jag vill vara döden trogen i mitt hjärta men ändå hålla i klart minne att troheten mot döden och det förgångna endast är ondska och mörk vällust och människofientlighet om den behärskar vårt tänkande och handlande. För godhetens och kärlekens skull får människan inte låta döden få makt över sina tankar.

Agnes Bains resa mot helvetet

Omslag till svenska utgåvan.
Bild från Bokus.com

Glasgow under det tidiga åttiotalets Thatcher-år, här kännetecknat av

gruv- och industrinedläggelse, arbetslöshet, fattigdom, nöd och våld - kan det bli mer eländigt, smutsigt och svart än i denna Bookerprisbelönta (2020) debutroman av skotten Douglas Stuart? Ja, faktiskt, det bestående minnet av den delvis självbiografiska skildringen är Agnes Bains obönhörliga resa ner mot alkoholhelvetets djupaste avgrunder. Detta till trots att det är Shuggie, som är tänkt att stå i förgrunden och vara betraktaren och skildraren av familjen Bains vedermödor. Men egendomligt nog är hans konturer både vaga och suddiga. Ty vad får vi egentligen veta om pojken Shuggie?

Det första är att han "inte är som han ska vara", enligt omgivningen. Till och med Agnes tvingas suckande medge detta, och gör tappra försök att "morska upp" den yngste sonen. Äldre brodern Leek försöker lära honom att "gå som en karl" med breda steg, vilket Shuggie övar på, klivande på de smutsiga kolbitarna från nedlagda schakt. Tydligen förgäves; den skränande omgivningen påminner honom ideligen om vilken avvikare han är i den bistra intoleranta gruvbyn, dit familjen dumpats efter att Agnes make nummer två givit upp. 

Det andra är att Shuggies kärlek till sin vackra mamma är som beskrivet i Bibeln: den uthärdar allt och fördrar allt. Tålmodigt vaktar han sin mamma under de svåra perioderna, klär av, lägger till sängs och torkar spyor. Hans ängsliga ögon betraktar oroligt varje ny beundrare som dyker upp i Agnes omgivning - "hur kommer hon bli utnyttjad och bedragen den här gången?". Inte bara av halvgamla män på dekis, även de nergångna ovårdade kvinnorna i gruvbyn snyltar på Agnes inneboende godhet, tigger sprit och cigaretter, lurar henne att dricka igen under de få torrlagda perioderna. När de inte hånar och föraktar henne för den snofsiga stil som hon trots allt lyckas visa upp utåt:

"Shuggie tittade på sin mamma, nu förstod han att det här var hennes gåva. Varje dag tog hon på sig sitt smink, fixade håret och klättrade upp ur graven med högburet huvud. När hon hade blivit för full och skämt ut sig klev hon upp ur sängen, klädde sig i sin snyggaste kappa och gick ut för att möta världen. När hennes mage var tom och hennes ungar gick hungriga målade hon läpparna och låtsades som ingenting."

Vad kunde inte ha blivit av denna fighter till kvinna om hon inte fallit offer för spritdjävulen? 

Att familjen Bains öde inte var unikt framgår tydligt när Shuggie blir bekant med Leanne, som bor med sin apatiske far i en nergången husvagn. Leannes mor befinner sig i en ytterligare nedre del av spritinfernot och raglar hemlös, smutsig och trasig omkring på Glasgows gator. Leanne har slutat älska henne, men visar sin solidaritet genom att ge rena kläder, pengar och lite mat.

Stackars fattiga England med de djupaste av klassavgrunder. Långt ifrån Downton Abbey och The Crown irrar de gråaste, mest fattiga och hungriga på botten av samväldets utmarker. Finns det något hopp för någon eller några av dem? Boken slutar med en dans på blankpolerade klackar av Shuggie Bain, och man vill gärna tro att han kan klara sig vidare, upp mot ljuset.

//Marie-Anne

Rapport från underjorden

 Denna bok utspelas inom den samhällsklass som hos Orwell 1984 kallas proleter. De behövde inte övervakas, de intresserade sig inte för något ovanför sin snäva horisont. De fick hållas med sin fotboll och sitt öl. Här röstar alla på sverigedemokraterna och det roligaste som finns är att trakassera alla avvikande människor. En speciell fullträff får man in på Shuggies mamma som visst trodde att hon var nånting. Just i samband med den episoden då hon åter sänks ner i alkoholträsket är det svårt att föreställa sig hur den skyldige mannen tänker. Förstår han vad han har gjort? Givetvis får en person i en roman bära sig obegripligt åt. Romanen är egentligen ganska enformig men man uppfattar den inte så. Det måste vara ett gott betyg. Samhället betalar ut socialbidrag men överger dessa människor. Det måste till att börja med skapas arbeten för att få lite fason på dagarna. Dessutom behövde Agnes köpa lite vackra kläder och få lite vackra ting hemma i bostaden. En snäll men tråkig gubbe är ju också ett öde som inte höjer livsandarna, men hon hade otur med charmknutten Hugh Bain.   Jag vet inte varför den ena boken efter den andra kallas mästerverk. Ett äkta mästerverk är Orwells 1984.

Alltid steget före...

Bild från DN. Foto: Nicklas Thegerström.

....  är vi i Litterära Salongen på Gärdet. Så klart vi visste att Annie Ernaux skulle få Priset i år, och därför startade vi höstterminens läsning med hennes "Åren". Valet var Carins - tack för det!

Här är Svenska Akademiens motivering:

"för det mod och den kliniska skärpa varmed hon avtäcker det personliga minnets rötter, främlingskap och kollektiva ramar."

"pour le courage et la précision clinique avec lesquels elle dévoile les racines, l’étrangeté et les limitations collectives de la mémoire personelle."

Annie Ernaux gläds åt priset.
Foto från Boktugg.se. Fotograf: Gorm Kallestad/NTB/TT

Annie Ernauxs kollektiva år

 

Omslag till den engelska ljudbokupplagan.
Bild från nätet.

"Alla dessa dagar som kom och gick, inte visste jag att det var livet", skrev författaren Stig Johansson, ett ofta använt citat. Så är det nog för de flesta, att till slut återstår mest fragment och avgörande milstolpar i ens liv. Den prisbelönte franska författaren Annie Ernaux har, inspirerad av Maupassant ("Une vie") och Proust ("Á la recherche des temps perdus"), sökt råda bot på detta genom att introducera en slags kollektiv självbiografi, där det individuella och det universella är sammanflätade och upphängda i varandra. Är det en bra idé? 

Tja, jag vet inte. Riskerar det inte att bli en själlös katalogaria utan ett tydligt subjekt i stället för alla dessa "man" och "vi"? Vem gör/tycker vad, och var alla dessa "vi" så uppenbart förtjusta i 68-rörelsen och utsikten till en ny vänsterregering? Läsaren kan stundom känna sig inföst i en PK-korridor, som hela tiden avviker åt vänster. 

Dock måste jag säga att jag uppskattade den första delen av boken, som behandlade författarens/bokens "man" barndom och uppväxttid - i Normandie och på olika internatskolor där hon/man som osäker klassresenär gör sitt bästa för att inte bli "avslöjad". Det påminner mig om Ernauxs tidigare utgivna "Min far", som jag fann mycket gripande och ärlig. Här gömmer hon sig inte bakom det kollektiva, utan gestaltar ett individuellt människoöde, liksom i "Kvinnan", som handlar om hennes mor. Det måste sägas att det individuella helt klart överträffar det kollektiva när det gäller att väcka empati och inlevelse, både i litteraturen och i verkligheten. Vem rörs till tårar att än en gång bli påmind om Kuwaitkriget, mordet på president Kennedy eller Mitterands död? We have been there before. 

Det här är svagheten med den här typen av biografiskt berättande; det riskerar att reduceras till att bli tidsmarkörer och ett evigt "namesdropping" av namn, sång- och filmtitlar, varumärken med mera. Ernaux vill gissla den ohöljda konsumismen - and no harm in that - men jag gissar att många av de inhemska läsarna missar kritiken och i stället ler belåtet och igenkännande vid omnämnanden av skurpulvermärken och kex. Som museibesökare: - "Ja, men en sån här hade vi också hemma, å vad vi tyckte om den!". Först vid skildringarna av de återkommande söndagsmiddagarna får tavlan liv, inte minst genom de tidsrelevanta samtalsämnena. 

När man läst de sista raderna kan man känna sig en aning nedstämd. - Ett helt liv, var det här allt? Är det inte lite futtigt, men är det politikens, samhällets, krigens, konsumismens eller vems fel är glanslösheten? Ingen stark personlighet lyser genom texten, men det är väl också andemeningen - att vi alla är "offer" för tidsandan och historiens oberäkneliga rörelser. Vare sig dessa rör sig mot vänster eller höger. Inte mycket till alternativ utlovas. 

//Marie-Anne

Åren

 Åren / av Annie Ernaux. (Jag hoppas jag läser rätt bok). Jag sitter i en stuga och har avläst att vi passerat 100 mm regn, så nu skriver jag ner några lösa rader,

Det är kanske inte så lätt att växa upp i en familj utan kulturella ambitioner och då själv gripas av ett brinnande intresse för film och litteratur. Man är avvikande. Men när man har tillräcklig studiebegåvning så kan man läsa vidare, leva i studentmiljö, umgås i en ny krets av människor som läser både politik- och kultursidorna och framför allt pratar, pratar, pratar ... (en fransk film i sammandrag). Vår huvudperson har lite överraskande koll på de populära programledarna i TV och alla varumärken i TV-reklamen. Något har gått snett. Livet stagnerar. 40-årskris. Är hon inte lärare? Är inte det en värdig uppgift i samhällets tjänst? Storpolitik är tjusigt men om man vill påverka i vardagen så finns kommunalpolitiken där. Alla är välkomna att engagera sig där. Det är väl OK att skilja sig och få det lite roligare, men hon borde skärpa sig och söka upp något medmänskligt engagemang i tillvaron för att må bättre på sikt. Så skulle hon bli mer sympatisk i mina ögon.

Hon nämner på ett ställe Gabrielle Russier, ett intressant fall om en lärarinna som blir orimlig straffad av franska staten (för en affär med en ung elev, en grabb). I en artikel om detta av Mavis Gallant i The New Yorker 1971 förklaras en del fenomen i det franska samhället för amerikanska läsare. Om franska skolor sägs t.ex. att det är väldigt stort avstånd mellan lärare och elever.

En historia om svek och övergivenhet

 

Marshlands, North Carolina. Bild från turistsajt på nätet.

North Carolinas träskmarker - vem hade hört talas om dem före Delia Owens kritikerrosade roman "Där kräftorna sjunger"? Inte jag i allafall, så jag måste googla fram dem för att bli överbevisad om att de faktiskt existerar. Och, minsann, de är till och med populära turistmål och vandringsleder idag! Men med all säkerhet under bekvämare förhållanden än de som Owens hjältinna, den unga Kya, tvingades växa upp och framleva sitt liv. Skönhet finns i omgivningarnas överflöd, men ack, vilken fattigdom, och därtill ständiga svek, övergivenhet och saknad. Kyas familjemedlemmar har en tendens att försvinna och upplösas i intet, den ena efter den andra. Först modern, redan i bokens inledningskapitel, sedan syskonen, en efter en, och till sist den försupne och lynnige fadern till ett ovisst öde.

Kvar blir en liten flicka, som måste klara sig på egen hand, och där den enda hjälpande handen som sträcks fram tillhör en annan kategori bland samhällets "outcasts", den färgade handlaren och hans moderliga hustru. Läsaren förundras över hur detta barn kan överleva på så mager och torftig kost och växa upp till en ung skönhet, som äntligen blir sedd av omgivningen, eller, rättare sagt, av dess unga män. "Träskflickan" blir en intressant utmaning för en av dem.

Så här långt invaggas läsaren i en tro på en happy end, och att de återkommande sveken ska förbytas till varaktig trofasthet och förändring. I stället utvecklar sig handligen till en nästan osannolik mordhistoria. Om det nu är mord och inte olycksfall? Den lokala polisen famlar i blindo och gissningar, och utför ett förundersökningsarbete som skulle få Leif GW Persson att gråta blod. Med heroiska ansträngningar lyckas man åtala och ställa Kya inför rätta, men till mångas besvikelse, så frikänns hon. Skammen kvarstår dock som ett påbröd till en redan ensam och påver existens.

Bokens slutkapitel innehåller något som i dagens litteraturkritik kallas för en "twist". Även Alexander Schulman begagnar sig av en sådan i sin senaste roman "Överlevarna", och begreppet innebär att läsaren lämnas med ett stort frågetecken. Något uppenbaras som hittills hållits dolt, och som ställer viktiga delar av handlingen på ända. Något har tagits för givet, men visar sig vara tvivelaktigt. Är Kya verkligen oskyldig? Eller?

En roman som lämnar ett bestående intryck i läsarens litterära minne, inte minst tack vare den exotiska miljö som den utspelas i. Och nu blir den även filmatiserad, producerad av Reese Witherspoon, och med Daisy Edgar-Jones i huvudrollen. I USA har filmen redan haft premiär.

Så här kan Kyas "swamp house" ha sett ut.

//Marie-Anne