En historia om svek och övergivenhet

 

Marshlands, North Carolina. Bild från turistsajt på nätet.

North Carolinas träskmarker - vem hade hört talas om dem före Delia Owens kritikerrosade roman "Där kräftorna sjunger"? Inte jag i allafall, så jag måste googla fram dem för att bli överbevisad om att de faktiskt existerar. Och, minsann, de är till och med populära turistmål och vandringsleder idag! Men med all säkerhet under bekvämare förhållanden än de som Owens hjältinna, den unga Kya, tvingades växa upp och framleva sitt liv. Skönhet finns i omgivningarnas överflöd, men ack, vilken fattigdom, och därtill ständiga svek, övergivenhet och saknad. Kyas familjemedlemmar har en tendens att försvinna och upplösas i intet, den ena efter den andra. Först modern, redan i bokens inledningskapitel, sedan syskonen, en efter en, och till sist den försupne och lynnige fadern till ett ovisst öde.

Kvar blir en liten flicka, som måste klara sig på egen hand, och där den enda hjälpande handen som sträcks fram tillhör en annan kategori bland samhällets "outcasts", den färgade handlaren och hans moderliga hustru. Läsaren förundras över hur detta barn kan överleva på så mager och torftig kost och växa upp till en ung skönhet, som äntligen blir sedd av omgivningen, eller, rättare sagt, av dess unga män. "Träskflickan" blir en intressant utmaning för en av dem.

Så här långt invaggas läsaren i en tro på en happy end, och att de återkommande sveken ska förbytas till varaktig trofasthet och förändring. I stället utvecklar sig handligen till en nästan osannolik mordhistoria. Om det nu är mord och inte olycksfall? Den lokala polisen famlar i blindo och gissningar, och utför ett förundersökningsarbete som skulle få Leif GW Persson att gråta blod. Med heroiska ansträngningar lyckas man åtala och ställa Kya inför rätta, men till mångas besvikelse, så frikänns hon. Skammen kvarstår dock som ett påbröd till en redan ensam och påver existens.

Bokens slutkapitel innehåller något som i dagens litteraturkritik kallas för en "twist". Även Alexander Schulman begagnar sig av en sådan i sin senaste roman "Överlevarna", och begreppet innebär att läsaren lämnas med ett stort frågetecken. Något uppenbaras som hittills hållits dolt, och som ställer viktiga delar av handlingen på ända. Något har tagits för givet, men visar sig vara tvivelaktigt. Är Kya verkligen oskyldig? Eller?

En roman som lämnar ett bestående intryck i läsarens litterära minne, inte minst tack vare den exotiska miljö som den utspelas i. Och nu blir den även filmatiserad, producerad av Reese Witherspoon, och med Daisy Edgar-Jones i huvudrollen. I USA har filmen redan haft premiär.

Så här kan Kyas "swamp house" ha sett ut.

//Marie-Anne

Poirot åtog sig inte detta fall

 Äntligen läggs en rafflande deckare till raden av litterära upplevelser i vår salong. Med tacksamhet noteras att pappa råskinnets alla förbrytelser inte refereras i detalj. Svårigheterna med att som 5-åring växa upp och klara sig ensam i ett träsk går vi inte in på, men behärskas suveränt av vår Kya. Alla överger henne och hon kastar också lite halvhjärtat en mindre sten mot Tate när han ångrar sig och vill bli tagen till nåder igen. Men nu har hon ju den oemotståndlige Chase. Tyvärr har Kya inte läst Moa Martinson (”Lita på en karl, man skulle ha stryk”). Längre fram i berättelsen tycks  Chase råka ut för ett missöde, så då får hon väl nöja sig med mesen Tate. Missödet utreds av sheriffen och hans medhjälpare som letar spår så grundligt att man t.o.m. undersöker om Kya kan ha något med saken att göra. Men det är väl bara fördomar mot träskflickan? Och ingenting får man veta om hur sheriffen har det hemma! Jag får väl läsa klart boken och se hur det går.

Jalalu'l-Din Rumi - kärlekens poet

Bild från Internet: Av Hossein Behzad - http://sadmu.ir/detail/5613,
https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=85573572

Här några rader om den persiska poeten och sufiske mystikern Jalalu'l-Din Rumi, som för enkelhetens skull brukar omnämnas som Rumi (1207-1273).

Rumi tillbringade sin barndom i den krigshärjade regionen Balkh i norra Afghanistan, varifrån hans familj flydde undan den mongoliska invasionen. Även fadern, Bahad ad-din Walad, var en känd mystiker, till vilken Rumi hade ett nära förhållande, liksom till den kringvandrande dervischen Shams ad-din Tabrizi. 

Kärleken har en central betydelse i Rumis diktning, där han beskriver Gud som den Älskade och förhållandet mellan Gud och människa som ett kärleksförhållande. Hans inflytande i stora delar av den muslimska världen är omätbart, och han räknas som tidernas största sufipoet. Även intellektuella, författare, filosofer och konstnärer i Europa och USA har inspirerats av hans poesi, så t ex Rembrandt, Goethe och Emerson, i Sverige bl a Hjalmar Gullberg.

De två korta dikterna som jag läste vid vår senaste träff lyder:

"If you can't smell the fragrance

don't come into the garden of Love. 

If you are unwilling to undress

don't enter into the stream of Truth.

Stay where you are,

don't come our way".

****

"Whoever is sitting with friends

is sitting in the midst of a flower garden

though he may be in the fire.

Whoever sits with an enemy

is in the fire, even though

he is in the midst of a garden". 

****

Ett tillägg från min Rumi-bok:

"The Prophet said that woman prevails over the wise,

while ignorant men prevail over her;

for in them the fierceness of the animal is immanent."

Man förvånas (?) över hur aktuell denne poet från 1200-talet fortfarande är, inte minst i dessa dagar då en grym eld återigen har tänts i Europa.

/Marie-Anne

 

Fördriven ur Paradiset

2021 års Nobelpristagare, Abdulrazak Gurnah,
född 1948 på Zanzibar. Foto: Filip Huygens/SVT

Människans nedärvda lott tycks vara att fördrivas, att hamna i exil från sitt ursprungliga Paradis, som inte saknar brist på ormar. Om detta handlar Gurnahs författarskap till stor del, om man får sätta sin tilllit till de verksammanfattningar som jag läst. I den första svensköversatta romanen, "Paradiset", dröjer det ett antal sidor innan läsaren kan identifiera just det paradis som huvudpersonen Yusuf saknar och längtar efter. Såld av sin skuldsatte far till en köpman, som visserligen är välvillig och tolerant, men som äger sina familjemedlemmar till både kropp och själ samt rätten till ideliga ödmjuka handkyssar. Det tar ett tag innan Yusuf förstår att han redan som barn förlorat barndomens paradis för gott, och att hans herre inte ens är en nära släkting, utan en arbetsgivare, i vars hus han inte tillåts sova om nätterna.

I stället tas den mycket unge pojken med ut på en lång och krävande affärsresa inåt landet (Tanzania). Han påbörjar den som barn och återkommer som en ung vacker pojke, som väcker onda lustar hos både kvinnor och män. En recensent har snuddat vid begreppet "coming-of-age-roman", medan jag själv mest fastnat för de skräckinjagande skildringarna av Tanzanias inre vildmarker och de fasor, som expeditionens medlemmar utsätts för. Är det inte smygande rovdjur, kräldjur och blodtörstiga insekter så överfalls medlemmarna av illasinnade infödingsstammar, som alla är i krig med varandra, men mest med den vite mannen, här med den tyska kolonialmaktens representanter som yttersta dömande makt. Plötsligt förstår man bakgrunden till alla de blodiga inbördes- och stamkrig, som utbrutit så snart en västerländsk kolonialmakt lämnat ett tomrum efter sig på den afrikanska kontinenten. 

Inget paradis erbjudes den strävande expeditionen, i stället avkrävs ideliga "tullavgifter" av självhärskande sultaner eller klanhövdingar vid varje tänkbar passage mot målet. Och väl där blir "sayyiden" bestulen på det sista av sitt varulager, som skulle ha tryggat återresan, av Chatu, den värste och mest ondskefulle av sultaner.  Tack vare en uppdykande tysk kommendant, får han det tillbaka, tillsammans med Yusuf, som hållits som gisslan i palatset. 

Återkomsten till köpmannens hus måste ha inneburit en lättnad för den brådmogne pojken, och finns det något paradis beskrivet i romanen, så är det sayyidens trädgård med sin frodiga växtlighet och sina rinnande vattendammar. Här finner Yusuf ro, skönhet och njutning - tills ormen uppenbarar sig i en galen kvinnas gestalt. Sayyidens hustru har funnit behag i den vackre unge mannen och sträcker sina giriga händer efter honom, vilket bäddar för olycka och fördrivning. Läsaren håller andan...

Men när Yusuf till slut ger sig av - på sista sidan i romanen - så är det av fri vilja som han öppnar porten. Han springer efter den bortilande kolonnen av askarier, som passerat och rastat vid huset, och man bara hoppas att han inte kommer låta sig värvas av dessa inhemska legosoldater. Ty då väntar helvetet i stället för paradiset. 

//Marie-Anne

Historien om Yusuf

 Thomas Mann har skrivit fyra volymer om Jakob och Josef i Första Mosebok. Säkerligen en enastående prestation och ett verk som inte har getts ut på nytt på svenska. Jag har nästan inte ens försökt att läsa det. Gamla testamentets spännande historier läser man med vördnad för deras ålder, men nu tar jag hjälp av Alf Henriksson för att fräscha upp vårt minne av historien om Josef. Han var äldste son till Jakob och Rakel och faderns favorit. Bl.a. fick han en fotsid dräkt - en brokot kjortel (i äldre översättning) som gjorde bröderna (halvsyskon) avundsjuka och dessutom skvallrade han gärna på dem. Han berättade också om sina allt annat än ödmjuka drömmar där solen, månen och stjärnorna bugade sig för hans person. Man gaddade ihop sig och slängde honom i en brunn. Broder Ruben hindrade att han blev dräpt. Då kom det en karavan av ismaeliter från Gilead (!). Broder Juda fick idén att sälja honom för tjugo siklar silver. Man blodade ner Josefs dräkt som om han dödats av vilddjur, visade den för Jakob som blev utom sig av sorg. Josef fördes som slav till Egypten och såldes till Potifar som fick förtroende för den duktige unge mannen, han fick bli förvaltare. På grund av Potifars hustrus falska anklagelser kastades Josef i fängelse. Även i fängelset fick han en förtroendeställning. Han var kanske både intelligent och charmig. Han tydde drömmar så bra att när Farao ville ha sina drömmar tydda, och ingen kunde, så erinrade sig en av ämbetsmännen Josefs förmåga och man sände efter honom. Han hade inga problem med att tyda drömmarna om sju feta år följda av sju magra år. Som tack upphöjdes han och fick posten som folkförsörjningsminister. Under de magra åren fanns det dock, tack vare Josef, säd att köpa, och Josefs bröder kom för att köpa. Han lekte kurragömmalek med dem, men slutet blev att Josef inbjöd sin fader, bröderna och hela deras släkt att komma till Egypten, till den bördiga provinsen Gosen. Andra Mosebok, Exodus, och fortsättningen, handlar sedan om hur Israels barn utvandrar norrut och slår sig ner i Kanaans land.

Likheterna med Gurnahs historia kanske inte är så stora men Yusuf säljs till en handelsman, tvingas lämna sitt hem, och Potifars hustru dyker upp i ny skepnad.

Ett magert Salongsår, men ett nytt väntar

 

Aj, aj, inte tappa bokpaketen...!

Det gångna året har ur salongssynpunkt varit magert. Vi har endast haft två träffar, i oktober och december, och hunnit med en enda bok, "Gilead" av Marilynne Robinson. Tacka pandemin för det!

Men nu hoppas vi att år 2022 kommer medföra en återgång till normaltillståndet, och har bokat in den 23 februari, kl 16.30, kl 16.30, som första träff. Då har förhoppningsvis alla kommit över Abdulrazak Gurnahs roman "Paradiset" - på svenska eller engelska. Jag beställde mitt översatta exemplar på Adlibris för 199 kr, och leverans utlovas den 27 december. Jag får försöka överleva julen utan årets Nobelpristagare, men lånar gärna ut boken till den som förtvivlar i stadsbibliotekets långa kö när jag läst den.

 

Er "sammankallande" önskar nu en riktigt vacker, vit och GOD JUL till Salongens medlemmar och hoppas att ni får många hårda och fyrkantiga paket av tomten! Väl mött på det nya året!

/Marie-Anne

En gammal präst skriver till sin son

 

Vad gör denna skildring till
en expresidents "favorit"?

Nu är Litterära Salongen tillbaka på spåret igen efter ett uppehåll på nästan två år. Och lagom till årets glöggträff den 9 december kommer vi att diskutera och betygsätta Marilynne Robinsons bok "Gilead" från 2004, en skildring som fått översvallande lovord av kritiker och recensenter och belönades med 2005 års Pulitzerpris. Vad kommer vi att tycka? 

Själv har jag så här långt bara hunnit halvvägs i boken, stretande i motvinden på Iowas blåsiga femtiotalsslätter. Men jag inser att den kräver både tålamod och tid, inte bara på grund av avsaknad av kapitelindelning. Den gamle hedersmannen John Ames vore säkert förtjusande att träffa in real life, men i skrift har han en tendens att upprepa sig och återkomma till tankar och händelser ytterligare en gång. Och så en gång till. Men kanske är det just så som minnet fungerar när man tänker tillbaka på sitt liv på gamla dar? Fader Ames och Iowa måste smältas långsamt, i små portioner, fast jag slarvat med de teologiska utläggningarna. 

Vid något tillfälle under läsningen kom jag att tänka på Laura Ingalls Wilders böcker om sin familjs historia efter att förgäves letat efter staden Gilead i min kartbok. I stället fann jag DesMoines, staten Iowas huvudstad, just den stad där familjen Ingalls till slut slog sig ner efter sitt kringirrande pionjärliv i Mellanvästern under slutet av förrförra seklet. Och sannerligen, är inte John Ames ganska lik Ida Browns stränge far, prästen, som figurerar i bland annat "Den lilla staden på prärien". Hans farfar, veteranen från inbördeskriget, däremot, får mig att tänka på en annan lika originell litterär gestalt: Den enögde och enbente Archie i "Borta med vinden". Han som dök upp i början av restorationstiden och fick bo i källaren hos Melanie Wilkes mot att han beskyddade Atlantas damer mot överfall. Archie spottade snus, talade enstavig dialekt och påstod att han mördat sin fru "för att hon behövde slås ihjäl". Ames farfar hade "bara" slagit ihjäl en soldat under en av sina räder tillsammans med abolitionisten John Brown. 

Men i "Gilead" är det år 1956, och fader Ames vill förvissa sig om att hans son i sinom tid rätt ska förstå från vilken planta hans ursprung har vuxit fram. Låt oss hoppas bara att detta långa brev inte hamnar oläst på vinden bland alla de sparade gamla predikningarna från en vällovlig prästgärning.

Boken är inte bara fylld med Bibelcitat samt hänvisningar till då välkända teologiska skrifter, och när jag fann denna klargörande artikel hos Wikipedia började jag se sammanhang och få förståelse. Jag rekommenderar en genomläsning för att sätta saker på plats. 

//Marie-Anne