Tove Jansson och Lydia Davis

Om Mumin och hans "Trollvinter" fanns det oväntat mycket att säga vid den senaste Salongs-träffen, och på nätet hittade jag något, som verkar vara en akademisk trebetygsuppsats, när jag googlade på de små rara djuren. Finns det någon som inte har ett slags förhållande till dem? De är så självklara i vårt litterära landskap att de tar loven av varje försök till djupare analys.

Och alla känner vi någon, som påminner om Lilla My, Snorkfröken eller Snusmumriken. 

Det mest märkliga är att Muminvärlden vunnit sådan anklang även i utomnordiska och utomeruopeiska länder och kulturer. Tove Jansson tycks ha prickat in mänskliga beteenden och egenskaper som rör sig över alla slags gränser - geografiska, kulturella, religiösa - och detta utifrån en relativt isolerad skaparverkstad i Finland. 

Till nästa träff den 10 april, 2019, kl 17.00 läser vi något helt annat: Lydia Davis novellsamling,  "Jag har det rätt bekvämt men skulle kunna ha det lite bekvämare" från 2015. 

Låt er inte avskräckas av omslaget med en bligande ko! Kor är egentligen intelligenta djur, har jag läst. Vi kan hylla dem med att byta ut vinet mot en liter Arla-mjölk.

/Marie-Anne

Ändrat datum för årets första träff

Salongsmedlemmar!

Observera att vår träff den 13 januari är uppskjuten en

vecka till onsdag den 20 januari, kl 17.00.

Samma lokal som sist, belägen i Yttersta Mörkret,

men med levande ljuslågor utanför.

Påminnelse per mail någon dag innan.

Välkomna!

/Marie-Anne

God Jul och Gott Nytt Litterärt År!

Äntligen har huvudstaden fått ett ordentligt snötäcke, och här på Gärdet fattas inte ens rådjuret (se ovan). Jag passar på att påminna om nästa års första träff, onsdag den 13 februari, 2019, kl 17.00, i samma lokal som sist.

Jag har just börjat läsa vår "julbok", Tove Janssons "Trollvinter", och avundas de små Mumintrollen som får sova hela vintern. Fast då missar de förstås JULEN...

Till samtliga Salongens medlemmar önskas en riktigt GOD JUL och en TREVLIG NYÅRSHELG!

/Marie-Anne

Barn utan vuxna

Dola de Jong väljer att skildra barnen huvudsakligen när de är tillsammans, arbetar eller leker, och de har ett hus där de kan sova. De två äldsta ungdomarna överger dem inte. Konsuln och hans familj ägnar dem ett minimum av uppmärksamhet. Kanske finns det också arabiska kvinnor som ger dem lite mat ibland. Hon skildrar inte de värsta dagarna i barnens liv. I Tanger finns den franska occupationsmakten, eller om Franco tagit över vid denna tid. Något samhällsansvar för folket finns inte. Därutöver finns en internationell zon där det bor människor från Europa och Amerika, däribland en hel del författare, som lever enbart för sitt eget höga nöjes skull. Den nakna ondskan kliver in alldeles i slutet av boken då Hans förs bort. Vid sidan av denna levande roman framstår William Goldings Flugornas herre, som också handlar om en grupp barn, som torr och enkelspårig, där den misantropiske författaren vill visa hur människorna är vildar under en tunn fernissa av civilisation. De barnen är bara pojkar med engelsk medelklassuppfostran. Barnen i Dola de Jongs bok tycks ha en annan syn på livet. Det kan faktiskt gå bra för dem.

Salongens lektyr under 2017 och 2018

Så här i slutet av året kan det vara dags att summera vad vi i Salongen har läst och diskuterat vid våra träffar sedan den senaste rapporten för två år sedan. Här en lista över vår litterära flit:

Våren och hösten 2017:

Väinö Linna, Högt bland Saarijärvis moar. Utg. 1959, första delen i författarens trilogi om Finlands historia.

Virginia Woolf, Mrs Dalloway. 1925.

Torgny Lindgren, Pölsan och/eller Merhabs skönhet. 2002.

Orhan Pamuk, Istanbul. 2003.

Carson McCullers, Balladen om det sorgsna caféet. 1957.

Jerome K. Jerome, Tre män i en båt. 1890.

Våren och hösten 2018:

Stina Stoor, Bli som folk. 2015.

Anne Wiazemsky, Ett avgörande år. 2013.

Maja Ekelöf, Rapport från en skurhink. 1970.

Jamaica Kincaid, Annie John. 1985.

Robert Harris, En officer och spion. 2013.

Antal Szerb, Resa i månljus. 1937.

Dola De Jong, Åkern är världen. 1946.

-----

Utgivningsåren är de ursprungliga på originalspråket. I vissa fall har översättningen till svenska dröjt länge, så t ex Virginia Woolfs "Mrs Dalloway", som inte översattes förrän 1977 (enligt uppgift i Libris).

Flyktingöden igår och idag

Dola De Jong, 1911-2003

Dola De Jongs "Åkern är världen" skrevs för sjuttio år sedan och är en mörk saga om flykt, fattigdom och främlingskap. Den ter sig idag skrämmande aktuell, som en upprepning av människosläktets mest traumatiska upplevelser och här med andra världskriget som en rökfylld kuliss.

Det holländska hippie-paret Lies och Aart flyr i krigets slutskede från sitt hemland i en skranglig gammal buss, och på vägen till Nordafrika, där de planerar en nystart som odlare, plockar de upp sex barn i varierande ålder och ursprung, som de hittat kringdrivande och skyddslösa. Den äldste är en pojke på 17 år, och den yngste i familjen är parets nyfödde son, Dolfie. Konceptet påminner mig om en annan roman, Nevil Shutes "Mannen med sälgpiporna" från 1942 (även filmatiserad med Peter O'Toole i huvudrollen), som handlar om en gammal brittisk man, som försöker ta sig hem till England via ett ockuperat Frankrike, och på vägen plockar med sig det ena hemlösa barnet efter det andra - som råttfångaren från Hameln. 

De Jongs roman är dock en betydligt mörkare historia, och det tycks varken finnas nåd eller hopp om en lycklig lösning för de individuella familjemedlemmarnas fortsatta öden. Så utsatta barn har jag aldrig tidigare stött på i litteraturen, och det är lätt att bli berörd, när man ser likheterna med dagens flyktingsituation. En skillnad är dock att vid den här skildrade tidpunkten i Europas historia drog flyktingströmmarna från Europa och ner mot Nordafrika, många i hopp om en biljett vidare mot USA eller andra krigsskonade länder. Idag går flyktvägarna från Nord- och Centralafrika i motsatt riktning. Men inte mycket i själva flyktingproblematiken har förändrats.

- "En lysande berättelse", skriver Johan Werkmäster i Göteborgsposten.

/Marie-Anne

Månljusets farliga inverkan

Markus Larsson, Hav i månsken. 1848.  

Att ett starkt månljus - i synnerhet fullmånens - kan få folk att tappa både besinning och förstånd, det vet vi från otaliga litterära, filmiska och musikaliska exempel. Tag bara en sån film som "Mångalen" (1987) av Norman Jewison, där samtliga medlemmar i den italienska storfamiljen löper amok under fullmånens ljus. Och den globala folkloren är sprängfylld av exempel: varulvar, spöken, gastar, galningar... Således: Vilken kategori tillhör den trettiofemårige ungraren Mihály? För inte kan det vara sunt och normalt att hoppa av sin bröllopsresa på en okänd tågstation och lämna sin unga hustru åt sitt öde, ensam i en förstaklasskupé?

Och detta bara för att ostört få vältra sig i nostalgiska ungdomsminnen tjugo år tillbaka i tiden. Nja, inte riktigt ostört; viktiga medlemmar från den tiden har en tendens att oväntat personalisera sig, först i tankarna, sen i realiteten. För den som numera ser Europas kulturstäder som överfyllda och trånga är repliker som "ja, jag visste att du skulle sitta vid den här trattorian i Ravenna" minst sagt häpnadsväckande, men också en tidsmarkör. Ännu under 1900-talets mellankrigsår kunde en medelklasseuropé resa runt på måfå, avverka ett antal storstäders sevärdheter och plötsligt, men inte oväntat, få syn på en kär gammal skolkamrat i vimlet på ett torg eller en järnvägsstation. När upplever man detta idag? Och resenären behöver inte ens vara särskild välbärgad; man medför en behändig liten reskassa, blir hövligt bemött av hotellägare och kypare, och när kassan sinar, skriver man bara hem till La Famiglia och ber om mer.

Det här handlar ytterst, som jag ser det, om en medelålderns man, som vägrar att bli vuxen och frivilligt har satt sig fast i ett nostalgiskt minnesträsk, vars centrum är syskonen Támas och Eva Ulpius i deras hem på Buda-sidan. Där håller de tre ungdomarna verkligheten stången med fantasifulla riddarlekar i ett hem, vars scenografi kunde vara hämtad från en Ingmar Bergman-film. De båda ynglingarna dör ideligen, om och om igen, för den vackra Evas hand, antingen hon är domare, bödel, drots eller omutlig drottning. Döden blir ett skönt ändamål i sig, och romanen igenom kämpar Mihály mot en sviktande livsvilja, som vill dra ner honom i avgrunden. Då han träffar på den gamle skolkamraten Ervin, som konverterat till katolicismen och blivit fransiskanermunk, avundas han dennes raka livskurs och starka tro. - "Åk till Rom", lyder Ervins råd, "det är där allting började". 

Och där bryts sakteligen förtrollningen från ungdomens månljus och bleknar bort. Inte ens återseendet med Eva kan återskapa den, allra minst som hon är på väg att avresa till Indien med en ny lukrativ man. Mihály resignerar, dricker alltmer och när apatin är snubblande nära avgrunden och självmordet står för dörren - då blir han plötsligt utsedd till gudfader åt en främmande kvinnas barn och tvingas delta i ett bullrande italienskt barndop. Strax därefter står Mihálys grånade fader vid dörren och lockar med honom hem till Budapest med sin överseende förlåtelse. 

En osannolik, men vacker slutpunkt i en fascinerande och välskriven roman. Man kan bara beklaga att författaren blev offer för nazisternas illdåd i krigets slutskede och sakna de romaner han aldrig hann skriva.

Filolog och litteraturvetare, född 1901, död 1945.

/Marie-Anne