Flyktingöden igår och idag

Dola De Jong, 1911-2003

Dola De Jongs "Åkern är världen" skrevs för sjuttio år sedan och är en mörk saga om flykt, fattigdom och främlingskap. Den ter sig idag skrämmande aktuell, som en upprepning av människosläktets mest traumatiska upplevelser och här med andra världskriget som en rökfylld kuliss.

Det holländska hippie-paret Lies och Aart flyr i krigets slutskede från sitt hemland i en skranglig gammal buss, och på vägen till Nordafrika, där de planerar en nystart som odlare, plockar de upp sex barn i varierande ålder och ursprung, som de hittat kringdrivande och skyddslösa. Den äldste är en pojke på 17 år, och den yngste i familjen är parets nyfödde son, Dolfie. Konceptet påminner mig om en annan roman, Nevil Shutes "Mannen med sälgpiporna" från 1942 (även filmatiserad med Peter O'Toole i huvudrollen), som handlar om en gammal brittisk man, som försöker ta sig hem till England via ett ockuperat Frankrike, och på vägen plockar med sig det ena hemlösa barnet efter det andra - som råttfångaren från Hameln. 

De Jongs roman är dock en betydligt mörkare historia, och det tycks varken finnas nåd eller hopp om en lycklig lösning för de individuella familjemedlemmarnas fortsatta öden. Så utsatta barn har jag aldrig tidigare stött på i litteraturen, och det är lätt att bli berörd, när man ser likheterna med dagens flyktingsituation. En skillnad är dock att vid den här skildrade tidpunkten i Europas historia drog flyktingströmmarna från Europa och ner mot Nordafrika, många i hopp om en biljett vidare mot USA eller andra krigsskonade länder. Idag går flyktvägarna från Nord- och Centralafrika i motsatt riktning. Men inte mycket i själva flyktingproblematiken har förändrats.

- "En lysande berättelse", skriver Johan Werkmäster i Göteborgsposten.

/Marie-Anne

Månljusets farliga inverkan

Markus Larsson, Hav i månsken. 1848.  

Att ett starkt månljus - i synnerhet fullmånens - kan få folk att tappa både besinning och förstånd, det vet vi från otaliga litterära, filmiska och musikaliska exempel. Tag bara en sån film som "Mångalen" (1987) av Norman Jewison, där samtliga medlemmar i den italienska storfamiljen löper amok under fullmånens ljus. Och den globala folkloren är sprängfylld av exempel: varulvar, spöken, gastar, galningar... Således: Vilken kategori tillhör den trettiofemårige ungraren Mihály? För inte kan det vara sunt och normalt att hoppa av sin bröllopsresa på en okänd tågstation och lämna sin unga hustru åt sitt öde, ensam i en förstaklasskupé?

Och detta bara för att ostört få vältra sig i nostalgiska ungdomsminnen tjugo år tillbaka i tiden. Nja, inte riktigt ostört; viktiga medlemmar från den tiden har en tendens att oväntat personalisera sig, först i tankarna, sen i realiteten. För den som numera ser Europas kulturstäder som överfyllda och trånga är repliker som "ja, jag visste att du skulle sitta vid den här trattorian i Ravenna" minst sagt häpnadsväckande, men också en tidsmarkör. Ännu under 1900-talets mellankrigsår kunde en medelklasseuropé resa runt på måfå, avverka ett antal storstäders sevärdheter och plötsligt, men inte oväntat, få syn på en kär gammal skolkamrat i vimlet på ett torg eller en järnvägsstation. När upplever man detta idag? Och resenären behöver inte ens vara särskild välbärgad; man medför en behändig liten reskassa, blir hövligt bemött av hotellägare och kypare, och när kassan sinar, skriver man bara hem till La Famiglia och ber om mer.

Det här handlar ytterst, som jag ser det, om en medelålderns man, som vägrar att bli vuxen och frivilligt har satt sig fast i ett nostalgiskt minnesträsk, vars centrum är syskonen Támas och Eva Ulpius i deras hem på Buda-sidan. Där håller de tre ungdomarna verkligheten stången med fantasifulla riddarlekar i ett hem, vars scenografi kunde vara hämtad från en Ingmar Bergman-film. De båda ynglingarna dör ideligen, om och om igen, för den vackra Evas hand, antingen hon är domare, bödel, drots eller omutlig drottning. Döden blir ett skönt ändamål i sig, och romanen igenom kämpar Mihály mot en sviktande livsvilja, som vill dra ner honom i avgrunden. Då han träffar på den gamle skolkamraten Ervin, som konverterat till katolicismen och blivit fransiskanermunk, avundas han dennes raka livskurs och starka tro. - "Åk till Rom", lyder Ervins råd, "det är där allting började". 

Och där bryts sakteligen förtrollningen från ungdomens månljus och bleknar bort. Inte ens återseendet med Eva kan återskapa den, allra minst som hon är på väg att avresa till Indien med en ny lukrativ man. Mihály resignerar, dricker alltmer och när apatin är snubblande nära avgrunden och självmordet står för dörren - då blir han plötsligt utsedd till gudfader åt en främmande kvinnas barn och tvingas delta i ett bullrande italienskt barndop. Strax därefter står Mihálys grånade fader vid dörren och lockar med honom hem till Budapest med sin överseende förlåtelse. 

En osannolik, men vacker slutpunkt i en fascinerande och välskriven roman. Man kan bara beklaga att författaren blev offer för nazisternas illdåd i krigets slutskede och sakna de romaner han aldrig hann skriva.

Filolog och litteraturvetare, född 1901, död 1945.

/Marie-Anne

Den verklige spionen

Ferdinand Walsin Esterházy, 1847-1923

Här en bild från Wikipedia på den verklige förrädaren och spionen, Ferdinand Esterházy, som lät en oskyldig man lida för hans eget brott.

Efter att Dreyfus bror Mathieu angivit honom för myndigheterna 1896, ställdes han inför krigsrätt, men frikändes efter två dagar av en hemlig militärdomstol. Året därpå flydde Esterházy till Storbritannien, där han uppehöll sig under antaget namn, och avled i Harpenden, Hertfordshire, 1923. 

1901 hade han dock erkänt i ett brev till den franske politikern och journalisten Joseph Reinach att han var författaren till den ökände bordereaun.

/Marie-Anne

Cineastisk komplettering

Le Petit Journal, 13 januari, 1895.

Som komplettering till Gunnars utmärkta inlägg kan jag tillägga att regissören Roman Polanski, som länge intresserat sig för Dreyfus-affären, planerar att omsätta Harris roman till filmduken. Dessa planer var aktuella redan under 2014, men av bl a ekonomiska skäl samt väntan på rätt huvudrollsinnehavare, sköts de upp för att nu sättas i verket under september 2018. 

Filmen kommer att spelas in i Paris (från början tänkt Warszawa), och dess titel är ändrad till "J'accuse". I rollerna ses Jean Dujardin som Picquart och i övrigt Mathieu Amatric, Emmanuelle Seigner och Oliver Gourmet. Filmen produceras av Alain Goldman och distribueras genom Gaumont.

Dreyfus-affärens alla turer har filmatiserats ett antal gånger tidigare:  Imdb.com räknar upp fjorton filmtitlar, den första så tidigt som en kortfilm från 1902. Vi får se vad Polanski har att tillägga till storyn. 

/Marie-Anne

PS Fler än jag undrar säkert hur det ödesdigra franska ordet "bordereau" skall översättas. Efter researcher på nätet har jag kommit fram till det enkla "lista, förteckning". DS

Om Dreyfus i Sverige

I Ord och bild för 1899 har Carl G Laurin skrivit en lång redogörelse för fallet so far, med insikt i det franska samhällsklimatet. Han var en vän till Hjalmar Söderberg. Hjalmar var med om att översätta och publicera J´accuse i Svenska dagbladet.
www.runeberg.org/ordochbild/1899/0547.html
På nätet finns också: Fransk nationalism under slutet av 1800-talet / av Jan-Gunnar Rosenblad och Gundel Söderholm

Georges Picquart

En officer och spion, av Robert Harris är ett spännande och välskrivet porträtt av en officer med moral och ryggrad. Han var väl förmodligen av s.k. god familj och uppmärksammades för sin kompetens, och man såg honom som en framtida general. Men han kunde inte acceptera att en oskyldig människa, Alfred Dreyfus, dömdes och att armén förfalskade bevis. General Mercier ville bygga sin politiska karriär på att döma en jude och få stöd av det klerikala Frankrike och av pöbeln. Det antisemitiska hatet och våldets fula tryne visas upp i boken. Generalerna talade vitt och brett om arméns ära men kunde inte tänka sig att en av de egna skulle reagera som Picquart gjorde. Det är så väldigt ovanligt. En likande händelse, som har fastnat i mitt minne, skildras i filmen Z som handlar om ett politiskt mord i Grekland då en fredsaktivist klubbades ihjäl på order från generalerna. En domare av god familj vill utreda mordet trots att han får tydliga vinkar om att lägga ner utredningen. Omgivningen är fullständigt oförstående, är han kommunist? Nej, han är hederlig, självständig och modig. Mycket ovanligt.
Idolporträtttet av Picquart är ganska nyanserat, tycker jag. Han är självatändig inför generalerna och inför sina underhuggare, enkla själar som han föraktar. Han uthärdar den hårda behandling han blir utsatt för och hans liv räddas av tillfälligheter, andra politiska grupper kommer till makten.
Dreyfus tar mycket liten plats i boken. I sista stycket kommer han till Picquart för att kräva att få en högre grad i armén. Hur reagerar man på denna scen? Den himmelsskriande orättvisa och den grymma tortyr som han utsatts för borde rättfärdiga alla hans krav, men ändå känns hans begäran otacksam och lite futtig. Varför slutar boken på detta sätt?

Årets ljusaste helg

Midsommarhelgen närmar sig, och SMHI hotar med kallare och våtare väder (det sistnämnda tacknämligt). Men om dansen kring stången fryser inne, så har vi i Salongen Robert Harris "En officer och spion" att gotta oss åt. Jag hoppas alla har fått tag på den! Vissa av Harris romaner är försvunna från bibliotekens kataloger, så t ex "Enigma", som Stadsbiblioteket numera tillhandahåller enbart på serbokroatiska (!). - Kan det vara möjligt att Harris romaner är så bra att låntagarna stjäl dem från hyllorna?

Apropå "vad andras läser" (se Gunnars senaste inlägg), så upplever jag i år en riktig Robert Harris-sommar, och har sen sist hunnit avverka både "München" och "Konklaven", båda så fantastiskt välskrivna och välresearchade. Fortsätter nu med "Enigma", som jag beställt från Bokbörsen, eftersom jag är för lat för att lära mig serbokroatiska. 

Och så höstens första träff, en "non-GEO" sådan. Dock med vissa geo-förtecken, eftersom Maggan bjudit oss hem till henne på Söder den 19 september, kl 17.00. Jag återkommer med kallelse, adress och ev. portkod när datumet närmar sig. 

Önskar alla Salongsmedlemmar en skön och helst varm Midsommar-helg, och fortsatt god sommar!

/Marie-Anne