Decemberträff med glögg

"Tre män i en båt - för att inte tala om hunden" utkom 1889,
och anses vara en av världens roligaste böcker.

Gabriels förslag hamnade äntligen i god jord, och till årets sista träff läser vi Jerome K. Jeromes "Tre män i en båt" och träffas på GEO onsdagen den 6 december, kl. 17.00. Den annalkande julhelgen firas med glögg, pepparkakor och annat lämpligt godis, och den som hellre vill dricka vin medför egen flaska. 

Här nedan en reviderad förslagslista på ev. kommande titlar att ta sig an:

Catarina Pascal Söderbaum: Den skeva platsen.

Sigrid Undset: Kristin Lavransdotter. Del 1-3.

Amos Oz: En berättelse om kärlek och mörker (2015).

Jonathan Safran Foer: Here I am/Här är jag. (2017)

Graham Swift: Mödrarnas söndag. (2017)

Anne Wiazemsky: Ett avgörande år. (2013).

Men först en båttur på Themsen i sällskap med tre galna män och en hund.

/Marie-Anne

Ett smakprov på Southern Gotic

Titelnovellen filmatiserades  1991 med Vanessa Redgrave
i rollen som miss Amelia. Regissör: Simon Callow.

Som tonåring i början av 60-talet läste jag med stor förtjusning Erskine Caldwells romaner ("Tobacco Road", "God's Little Acre"  m fl, även de filmatiserade), utan att veta att jag ägnade mig åt "Southern Gothic".

Begreppet lär ha uppstått och namngivits under USA:s depressionsår på 1930-talet, och var ursprungligen nedsättande och avfärdande. Trots detta listar Wikipedias kortfattade artikel ett stort antal kända och prisbelönade författare under rubriken, bland dem Truman Capote, William Faulkner, Tennesse Williams och Harper Lee. I "Balladen om det sorgsna kaféet" känns stämningar igen från Harper Lees "Dödssynden" ("To kill a Mockingbird"), och frågan är om inte miss Amelia har en sentida själsfrände i Scout, advokaten Atticus Finch prepubertala dotter, som även hon vägrar klänning och ett sedesamt uppträdande. 

Carson McCullers (född Lula Carson Smith) vann tidigt berömmelse då hon debuterade som 23-åring med "The Heart is a Lonely Hunter" 1940, och boken steg meteorliknande på bestsellerlistorna i USA. Times Magazine listade den bland "Times 100 bästa engelskspråkiga romaner mellan 1923 och 2005"  - ett snabbt kliv uppåt på den litterära banan för en ung kvinna, som egentligen tänkt sig en karriär som konsertpianist. Musikaliteten är också märkbar i hennes textbehandling, som jag upplever har ett ovanligt harmoniskt flyt, även då hon beskriver det fula, sorgliga och tragiska. I titelnovellen är samtliga personer obehagliga på olika sätt och novellen slutar i mörker och dysterhet, utan någon chans till försoning. 

McCullers rör sig med lätthet mellan diametralt olika miljöer - en universitetsinstitution, en travbana, ett hem i New York, en bortglömd stad i amerikanska Södern - och övertygar om personernas trovärdighet på platsen. Som Graham Greene noterat, besitter hon både poetisk känslighet och klarhet samtidigt med en lysande berättartalang. Hur kan hon ha en sådan insikt i människohjärtats alla tillslutna vrår och vid så unga år, frågade jag mig ideligen, och inte minst med tanke på det problemfyllda och bitvis destruktiva liv hon levde och hade förbrukat vid blott 50 års ålder. Hennes ord om kärlekens väsen i novellen om miss Amelia och puckelryggen Cousin Lymon har blivit klassiska:

"För det första är kärlek en upplevelse som delas av två människor - men att det är en gemensam upplevelse innebär inte att båda uppfattar den likadant. Det finns den om älskar och den som älskas, men dessa två kommer från vitt skilda världar. /.../ Nästan alla vill vara den som älskar. Och den bistra sanningen är att på något dunkelt och gåtfullt sätt är det för många outhärdligt att vara den som älskas." 

I förordet till Virgina Spencer Carrs biografi om Carson Mc Cullers, "The Lonely Hunter", skriver Tennessee Williams: "Carson's heart was often lonely and it was a tireless hunter for those to whom she could offer it, but it was a heart that was graced with light that eclipsed the shadows". 

Det tycks som om ensamhet alltid är det pris som alltför begåvade eller ovanliga människor måste betala. Och de är väl inte alltid så lätta att älskas heller av sin omvärld.

/Marie-Anne

Salongens känsla för Nobelpristagare

Kazuo Ishiguro, född 1954 i Nagasaki, Japan. Brittisk med borgare 1982.

Litterära Salongen har för tredje gången prickat in en Nobelpristagare - innan priset tilldelats vederbörande. Tidigare förhandsläsning har rört Alice Munro och Svetlana Aleksijevitj. Ishiguru läste vi redan våren 2016 ("Återstoden av dagen") och med stor behållning.

Akademiens motivering: .... ”som i romaner med stark känslomässig verkan har blottat avgrunden under vår skenbara hemhörighet i världen”.

Den låter mycket aktuellt, inte bara med tanke på Brexit.

Bra val, tycker undertecknad, och tre saker kan vi nog vara säkra på vad gäller Kazuo Ishiguru:

1. Han kommer att tacka för världens finaste litteraturpris (med japansk artighet).

2. Han kommer att anlända till Stockholm och ta emot priset personligen.

3. Och han kommer förmodligen leverera ett lysande tacktal, akademi och allmänhet till förnöjelse.

Rutinerna kommer således att återgå till de etablerade i och med årets pristagare. 

/Marie-Anne

Salongens novemberträff

Carson McCullers, 1917-1967.

Hej, Salongsmedlemmar!

Vill bara här bekräfta att vi ändrat datum för nästa träff till den 8 november, 2017, kl 17.00 i vårt vanliga lokus. Och vi diskuterar då Carson McCullers novellsamling "Balladen om det sorgsna kaféet". En spännande författare från amerikanska Södern, tidigt klassad som "litterärt underbarn", alltifrån debuten 1940 med romanen "The Heart is a Lonely Hunter". Hennes stil har kallats "Southern Gothic" i en realistisk tradition.  

Här nedan en häpnadsväckande bild av fyra kändisgiganter i samspråk hos McCullers hem i South Nyack, New York.  Det lär ha serverats ostron, vita druvor, suffléer och champagne på ett svart marmorbord. Men jag undrar vad de talade om?

Från vänster: Arthur Miller, Marilyn Monroe, Carson McCullers och Karen Blixen. Februari 1959.

/Marie-Anne

Istanbul för istanbulliter

Är Orhan Pamuks "Istanbul. Minnen av en stad", från 2003, en stadhistorisk skildring eller en självbiografi? Fokus skiftar från kapitel till kapitel, och man tycker sig ibland läsa två helt olika böcker. I synnerhet då språk och tonläge skiljer sig markant åt när författaren befinner sig i staden eller i hemmet. 

Istanbuls historia med alla dess förändringar - läs försämringar här - och den allestädes närvarande huzün kan tyckas som oändliga uppräkningar med långa tröttande meningar utan bildlig geografisk förankring. Som sagt, en karta, om än handritad, vore på platsen! Annars blir beskrivningarna lika anonyma som en uppräkning av de olika objekten i en trave vedträn. Trots de oerhört vackra fotografierna från Ala Gülers samling. 

Likaså de olika kursiverade benämningarna på turkiska, som lämnar obesvarade frågor hos läsaren. Är det frågan om ett hus, en båt eller en företeelse? En del ord förklaras, men långt ifrån alla. Varför inte en ordlista på slutet? 

Pamuk vandrar och vandrar genom staden, som barn på utflykter med familjen, som tonåring ensam, ofta på nätterna, med en cigarett i mungipan. Kapitlen som behandlar det pamukska familjelivet griper läsaren på ett helt annat sätt och ger känsla och liv åt boken. Värt att notera hur europeisk familjen Pamuk ter sig i en tid då inte så många västeuropéer såg Turkiet som ett självklart semesterresemål. De ser likartade teveprogram, möblerar med samma bord och fåtöljer, uppfostrar barnen med samma värderingar som en svensk familj på 1950-talet. Faderns etablerade dubbelliv kan dock tyckas främmande och exotiskt, även sett i backspegeln. 

Mest rörande är bilden av den mycket unge Orhan, olycklig och med en känsla av total frustration och misslyckande. Huzün har grävt ner sig i hans själ och framtiden synes oviss och mörk. Mamman grälar på honom, pappan kommer med uppmuntrande förslag och brodern är en framgångsrik student vid Yale i USA. Ingen liten fé viskar tröstande ord i hans ledsna öra om ett kommande Nobelpris i litteratur. 

Hur skildras en stads historia bäst? Jag har hittills inte läst något mer lyckat än Per Anders Fogelströms Stockholms-serie, där individer och familjers öden effektivt vävs ihop med stadens utveckling under hundra år. Pamuk, däremot, har skrivit om Istanbuls historia för istanbulliter, som redan är väl bekanta med stadsdelar, gränder, adresser och sevärdheter. Knappast är det denna bok som gav honom priset år 2006.

/Marie-Anne

Istambuls fattiga kvinnor på båtutflykt

I onsdagens DN finns en artikel om hur fattiga kvinnor från stadsdelen Maltepe i Istambul får komma ut på en båttur på Bosporen. Borgmästaren Ali har drivit detta sedan 2015 med goda avsikter att bryta kvinnors isolering och spåra förtryck. Se där en ljusglimt från den hemske Erdogans land. Jag lade märke till en passage i Pamuks bok där det står att en farbror till slut gifte sig, och in flyttade en dam med ett piano. Pianot användes aldrig och damen slog sig ner vid fönstret där hon i fortsättningen satt och tittade ut. Vilket öde.

Vilse i Pamuks barndomskvarter?

Ja, vem är inte det, och alla dessa hüzün gör inte saken enklare. Redan i bokens första kapitel retade jag mig på att det saknades en stadskarta, som gott kunde ha ersatt det ena av de två överambitiösa registren i slutet. Men här är länken till en resebyrå, där de stadsdelar, som Pamuk skriver om, finns ordentligt angivna samt en kort beskrivning av dem.

Att sålunda kunna orientera sig inte bara i tiden, utan även i rummet, gör läsningen mera njutbar och begriplig. Pamuk tycks i likhet med vissa exotiska författare tro att samtliga läsare naturligtvis besökt hans hemstad både en och flera gånger, varför ingen förklaring krävs. Endast långa meningar med otaliga uppräkningar, vilka kryddas med semikolon på mitten. De har botat mig från en gammal faiblesse för detta skiljetecken.

/Marie-Anne