Salongens novemberträff

Carson McCullers, 1917-1967.

Hej, Salongsmedlemmar!

Vill bara här bekräfta att vi ändrat datum för nästa träff till den 8 november, 2017, kl 17.00 i vårt vanliga lokus. Och vi diskuterar då Carson McCullers novellsamling "Balladen om det sorgsna kaféet". En spännande författare från amerikanska Södern, tidigt klassad som "litterärt underbarn", alltifrån debuten 1940 med romanen "The Heart is a Lonely Hunter". Hennes stil har kallats "Southern Gothic" i en realistisk tradition.  

Här nedan en häpnadsväckande bild av fyra kändisgiganter i samspråk hos McCullers hem i South Nyack, New York.  Det lär ha serverats ostron, vita druvor, suffléer och champagne på ett svart marmorbord. Men jag undrar vad de talade om?

Från vänster: Arthur Miller, Marilyn Monroe, Carson McCullers och Karen Blixen. Februari 1959.

/Marie-Anne

Istanbul för istanbulliter

Är Orhan Pamuks "Istanbul. Minnen av en stad", från 2003, en stadhistorisk skildring eller en självbiografi? Fokus skiftar från kapitel till kapitel, och man tycker sig ibland läsa två helt olika böcker. I synnerhet då språk och tonläge skiljer sig markant åt när författaren befinner sig i staden eller i hemmet. 

Istanbuls historia med alla dess förändringar - läs försämringar här - och den allestädes närvarande huzün kan tyckas som oändliga uppräkningar med långa tröttande meningar utan bildlig geografisk förankring. Som sagt, en karta, om än handritad, vore på platsen! Annars blir beskrivningarna lika anonyma som en uppräkning av de olika objekten i en trave vedträn. Trots de oerhört vackra fotografierna från Ala Gülers samling. 

Likaså de olika kursiverade benämningarna på turkiska, som lämnar obesvarade frågor hos läsaren. Är det frågan om ett hus, en båt eller en företeelse? En del ord förklaras, men långt ifrån alla. Varför inte en ordlista på slutet? 

Pamuk vandrar och vandrar genom staden, som barn på utflykter med familjen, som tonåring ensam, ofta på nätterna, med en cigarett i mungipan. Kapitlen som behandlar det pamukska familjelivet griper läsaren på ett helt annat sätt och ger känsla och liv åt boken. Värt att notera hur europeisk familjen Pamuk ter sig i en tid då inte så många västeuropéer såg Turkiet som ett självklart semesterresemål. De ser likartade teveprogram, möblerar med samma bord och fåtöljer, uppfostrar barnen med samma värderingar som en svensk familj på 1950-talet. Faderns etablerade dubbelliv kan dock tyckas främmande och exotiskt, även sett i backspegeln. 

Mest rörande är bilden av den mycket unge Orhan, olycklig och med en känsla av total frustration och misslyckande. Huzün har grävt ner sig i hans själ och framtiden synes oviss och mörk. Mamman grälar på honom, pappan kommer med uppmuntrande förslag och brodern är en framgångsrik student vid Yale i USA. Ingen liten fé viskar tröstande ord i hans ledsna öra om ett kommande Nobelpris i litteratur. 

Hur skildras en stads historia bäst? Jag har hittills inte läst något mer lyckat än Per Anders Fogelströms Stockholms-serie, där individer och familjers öden effektivt vävs ihop med stadens utveckling under hundra år. Pamuk, däremot, har skrivit om Istanbuls historia för istanbulliter, som redan är väl bekanta med stadsdelar, gränder, adresser och sevärdheter. Knappast är det denna bok som gav honom priset år 2006.

/Marie-Anne

Istambuls fattiga kvinnor på båtutflykt

I onsdagens DN finns en artikel om hur fattiga kvinnor från stadsdelen Maltepe i Istambul får komma ut på en båttur på Bosporen. Borgmästaren Ali har drivit detta sedan 2015 med goda avsikter att bryta kvinnors isolering och spåra förtryck. Se där en ljusglimt från den hemske Erdogans land. Jag lade märke till en passage i Pamuks bok där det står att en farbror till slut gifte sig, och in flyttade en dam med ett piano. Pianot användes aldrig och damen slog sig ner vid fönstret där hon i fortsättningen satt och tittade ut. Vilket öde.

Vilse i Pamuks barndomskvarter?

Ja, vem är inte det, och alla dessa hüzün gör inte saken enklare. Redan i bokens första kapitel retade jag mig på att det saknades en stadskarta, som gott kunde ha ersatt det ena av de två överambitiösa registren i slutet. Men här är länken till en resebyrå, där de stadsdelar, som Pamuk skriver om, finns ordentligt angivna samt en kort beskrivning av dem.

Att sålunda kunna orientera sig inte bara i tiden, utan även i rummet, gör läsningen mera njutbar och begriplig. Pamuk tycks i likhet med vissa exotiska författare tro att samtliga läsare naturligtvis besökt hans hemstad både en och flera gånger, varför ingen förklaring krävs. Endast långa meningar med otaliga uppräkningar, vilka kryddas med semikolon på mitten. De har botat mig från en gammal faiblesse för detta skiljetecken.

/Marie-Anne

Orientalism

Pamuks bok om Istanbul visade sig vara lite svår att ta till sig. Den inbundne och familjebundne Orhan är inte så intressant. Min behållning är att jag nu har läst Sigrid Kahles förord till Edward W. Saids bok Orientalism. I dagarna har vi istället firat skildraren av Stockholm, Fogelström. Det är lite vanskligt att skriva romaner om man också vill redovisa allt man vet, men Fogelström har lyckats. Vi har ju också Per Wästberg, åtminstone har han skrivit (kärleksfullt?) om Östermalm.
Nu måste jag kila, pensionärer har det körigt.

Boktitlar på lut

Bästa sommarlovsminnet!

Några förslag till lektyr för kommande träffar:

Italo Calvino: Klätterbaronen. 
Caterina Pascal Söderbaum: Den skeva platsen.
José Saramago: Evangeliet enligt Jesus Kristus (1993)
Sigrid Undset: Kristin Lavransdotter. Del 1.
Lydia Davis: The Cows. (2011)
Amos Oz: En berättelse om kärlek och mörker. (2015)
Jules Verne: Tsarens kurir (eller annan ungdomsbok)
Jonathan Safran Foer: Here I am. (2017)
Zadie Smith, Swing time (2017).
Hans Fallada, Ensam i Berlin. (sv. övs. 2012).
Haruki Murakami, Män utan kvinnor. Novellsamling. (2014).


Vi får kanske anledning att återkomma till någon eller några av dessa framledes.

Tills dess önskas Salongens medlemmar en skön och givande lässommar!

/Marie-Anne

Fake news i Pölsan?

Inte ett sant ord i notiserna. Kan inte det kallas fake news? Nej, notisskrivarens uppsåt var inte att vilseleda och skada utan att befolka Norrlands inland med människor och berättelser, att underhålla. Notisskrivaren är en författare av den sort som bjuder på konkreta händelser, handling och intrig. Jerker Virdborg i lördagens DN hyllar Torgny Lindgren som både har en särpräglad "röst" och berättar häpnadsväckande historier. Han skriver att vissa författare är så förtjusta i sin egen "röst" att det blir monotont. Det är för lite handling. Det skrivsättet passar bäst om man skriver lyrik. Enbart handling, action, å andra sidan har låg status bland finsmakarna. Ett mekaniskt travande av brutala händelser slag i slag när det är som sämst. Men så dåligt behöver det inte vara. Tintin! kom jag nu att tänka på. Ett urval Kalle Anka kanske? Humor är en avgörande ingrediens. Förakt för berättande litteratur kan bli absurd. Jag minns att en ganska känd författare (numera bortglömd) uttalade orden " den stupide Vilhelm Moberg"!! (Egentligen vet jag inget om omständigheterna men orden har etsat sig fast, ett rekord i att ha hamnat snett).
Notisskrivaren tystnar i 50 år. Vill Torgny Lindgren säga något om litteraturklimatet? Femtiotalisterna är visst en brokig skara, Lars Forssell, Bo Setterlind och andra mjuka poeter. Och Gyllensten som känns väldigt intellektuell och sträng. Senare kom rapporterna. T.ex. Göran Palm (Världen ser dig, En orättvis betraktelse, Dagbok från LM), Sven Lindqvist, Per Wästberg (Afrikaböckerna, en beundransvärd insats av denne räkmackeseglare). Göran Palm har blivit aktuell här i Jakobsberg sedan folkhögskolan har fått ta emot hans efterlämnade bibliotek m.m. Här kommer det bli en Göran Palmdag och dito stipendier varje år.
Personligen är jag inte så förtjust i häpnadsväckande historier men Pölsan innehåller så många kloka reflektioner att fundera på och många roliga vändningar. Brevet från chefredaktören är ju en höjdare. Och t.ex. hans sätt att varva repliker ; när gubben talar om att finna det fria förnuftet inom sig så svarar frun med att fråga om han vill ha mycket lök och om den skall stekas. Och vi får veta att Bertil har födelsemärken ovanför bägge stortårna som liknar grankottar, sådana upplysningar vill man ju inte vara utan. Om man någon gång säger att man inte gillar en viss sorts litteratur, eller människor för den delen, så dröjer det inte länge förrän det dyker upp ett undantag. (Han som älskade korta brunetter gifte sig med en lång blondin). Det kan sluta i ett uppgivet: jag gillar bra böcker, Pölsan t.ex.