Salongen läser vidare...

... och vi har nu läst fram till och med juni 2015 följande titlar (första utgivningsår angivet):

Våren 2015

Modiano, Patrick, Lilla smycket. 2001.

Stefansson, Jón Kalman, Himmel och helvete. 2010.

Westö, Kjell, Hägring 38. 2013.

Fallada, Hans, Hur skall det gå för Pinnebergs? 1932.

Hösten och våren 2014

Said, Samir, Nästan aldrig fin. 2012.

Knausgård, Karl Ove, Min kamp. Del. 1. 2009.

Saviano, Roberto, Gomorra. 2006.

Söderberg, Hjalmar, Den allvarsamma leken. 1912.

Sundström, Gun-Britt, För Lydia. 1976.

Jansson, Tove, Sommarboken. 1972.

Gaiman, Neil, Coraline. 2002.

Williams, John, Stoner. 1965.

Hösten 2013

Pusjkin, Aleksandr, Kaptenens dotter. 1836.

Joyce, James, Ulysses (1:a kap.). 1922
Aleksijevitj, Svetlana, Kriget har inget kvinnligt ansikte. 2012.

Rapport från ett "terra horribilis"

Sandemoses bok om pojken från Jante är tvivelsutan en av de moderna klassikerna och en ”måste-läsas”-roman. Men äntligen på plats hemma -  vad är det som gör att ögonlocken bara vill falla igen?? Redan efter ett trettiotal sidor, och fortsättningen lovar ingen bättring. Ett desperat grepp med tummen och pekfingret framåt i boken visar bara ”mer av samma sak”. Flera berättelser och bevis på människornas dumhet, ondska, översitteri, missunnsamhet och själsliga fulhet, som förvridit ett helt samhälle, och förkrympt det uppväxande släktet. Ett krig pågår ständigt mellan Jantes innevånare, hög och låg, gammal och ung,väl formulerat av Jante-lagens tio budord. Ingenstans finns det skydd att söka. Det gäller att fly eller gå under. Pojken Espen flyr så småningom, men först efter att ha utsatt sig för alla de kränkningar och förödmjukelser som är möjliga i staden Jante, vilket noggrant redovisas på femhundra sidor.

Kan Jante-mentaliteten ha någonting att göra med fattigdom, nöd, trångboddhet, sjukdomar och allmänt snusk? De yttre förhållandena som skildras känns väl igen från den samtida arbetarlitteraturen (Martinson, Lo-Johansson, Nexö m fl). Ibland undrar man vem av dem som det är man läser på dessa sidor.

Sant är dock att Jante-lagen består, och är en global företeelser som inga gränser känner. Dessvärre går den också väl i par med dagens jag-förhärligande privategoism.

Aksel Sandemose var en komplicerad och dubbelbottnad människa, vilket tydliggörs av Kerstin Ekmans recension av sonen Jörgen Sandemoses biografi över sin far, utkommen 2004. ”En fadersskändning av mytologiska mått”, skriver hon, vilket gör läsaren mera nyfiken på romanens upphovsman än dess innehåll. En psykologisk gåta är hur denne av Jante-mentaliteten så plågade man insiktslöst kunde låta sina egna barn bli ”till statister i min janteskräck”, ”leva på resande fot” och ”inte slå rot” någonstans (s. 88)? Man anar ett nytt och annorlunda trauma i nästa generation, men är det Jantes fel?

Läs och njut av Kerstin Ekmans klara och fulländade prosa, som jag tycker lägger en hel del knaggligheter i boken på plats. Det är tröttsamt med författare, som vill vara djupsinniga filosofer utan att först ha erövrat makten över sitt språk och ”det dunkelt tänkta”.

Marie-Anne

Flyktingen Aksel Sandemose

En flykting korsar sitt spår
Boken handlar om en stackars pojke som är rädd, ensam och olycklig. Ändå är det svårt att känna medlidande med honom. Vad blir han utsatt för? I dagens samhälle hör man talas om flickor som begår självmord efter mobbning. Det är toppen på ett isberg av lidande för många skolbarn. Espen plågas av omgivningens bristande uppskattning och förståelse för hans egenart. Det påminner mig om Anna Odells film, Återträffen, där hon anklagar klassens populäraste grabbar för att inte ha uppmärksammat och pratat med henne. Det är till att ha höga tankar om sig själv och stora krav på omgivningen.
Sandemoses universum är oerhört begränsat. Det handlar bara om hans familj och närmaste omgivning! Allt som händer refereras till denna trånga krets. Normala människor får upp ögonen för  världen utanför och släpper bindningar till barndomen. Aksel reagerar som ett barn, i affekt, hela sitt liv. Boken handlar inte så mycket om hur Jantelagen drabbar människorna. Boken handlar bara om Aksel Sandemose, det är det som gör mig så irriterad. Aksels far avvek en hel del från sin omgivning men respekterades för sina dygder. Han arbetade stenhårt disciplinerat för sig och sin familj. Han var inte religiös, han var nykterist, han intresserade sig för den socialistiska arbetarrörelsen med dess solidaritetstanke, han slog inte sina barn. Det går alltså utmärkt att utmana Jantementaliteten men Aksel hade inte några sådana goda egenskaper.
När Sandemoses bok kom ut i Norge i början av 30-talet blev den väldigt uppmärksammad. Kunde en roman se ut på det viset? Han blev en framgångsrik författare och man får vara tacksam för hans kamp genom alla refuseringar så att hans genuina författarego fick blomma ut.
Egentligen borde det inte vara så svårt att upptäcka Jantelagen, så sorgligt universellt det är att håna och förfölja de avvikande men det kräver ju att man flyttar sig utanför sin miljö och tänker en del själv, dvs så lätt var det inte i tidigare ofta statiska, begränsade samhällen.
Aksel är märklig med sitt fantastiskt goda minne och en hjärna som alltid mal på och producerar litteratur. Och lite klokare och sundare blev han väl på ålderdomen. Den som kunde skryta med det ändå!

Kleiner Mann

Småfolket. Människor utan någon som helst betydelse, är det något att skriva romaner om? Ja naturligtvis vill jag att det skrivs romaner om oss. Sådana som herr Pinneberg är ju det stabiliserande skiktet i ett civiliserat samhälle. En del människor vill till varje pris uppmärksammas. Man kan t.ex. mörda någon så blir man känd. Sjukt. Tack Pinneberg, du blir upprörd av förödmjukelser men du tar inte till något våld, och du älskar Lämmchen och klimpen. Det finns andra små, riktigt små människor. Sådana som snokar i andras liv och sprider rykten. Pinneberg har kolleger av den sorten. Boken innehåller många människotyper. Jag är glad att det finns en hygglig människa, Heilbutt, som hjälper Pinneberg därför att han ser att Pinneberg är en bra människa. Puttbreese idkar ingen välgörenhet men är ändå inte omöjlig. Jachmann är en rvivelaktig existens, han sneglar kanske på Lämmchen men han är inte heller hopplös. Om byråkratin i Tyskland kan man säga att man inte alltid blir trevligt bemött men det fanns arbetslöshetsbidrag och ersättning till mödrar. Hur skall det då gå för Pinnebergs? Ja om man röstar på nazisterna, sverigedemokraterna och liknande populistiska partier så går vi mot barbari. Hur skall vi tänka i dagens Sverige. Hit kommer oerhört många invandrare som har fel uppfattning om vår arbetsmarknad. Det uppstår stadsdelar som tas över av kriminella. Skolor kraschar. Och detta är inte det värsta hotet mot vårt samhälle. Det är finansmarknaderna och de superrika. Gud hjälpe oss, men tyvärr finns han inte.

Hur ska det gå för Pinnebergs?

Eller som den märkliga titeln på tyska originalutgåvan lyder: "Kleiner Mann - was nun?". Antyder den att en "pinnebergare" är en liten stackare och ett hjälplöst offer för sin samtids svallvågor och dyningar? Att vi alla enbart är en produkt av vår tid, utan möjlighet att styra upp framtiden mot individuella mål? Den frågan kan man filosofera och grunna över länge och väl.

Istället har jag tagit fasta på bokens svenska titel, eftersom man mycket väl skulle kunna lägga den till romanens slut som en extra rad. Frågan hänger helt enkelt kvar i luften efter avslutad läsning: HUR skall det gå för den här kämpande familjen? Året är 1932, och med facit i handen vet läsaren vilka katastrofer, som snart kommer att drabba det arma Tyskland och i förlängningen hela Europa. Att överleva Weimar-republikens kaos är en sak, men Hitlers maktövertagande året därpå, terrorn, förföljelserna, krigshetsen, andra världskriget... Finns det en framtid för Johannes, Lämmchen och deras lille "klimp"?

Jag kan tänka mig ett sorgligt, men tyvärr trovärdigt scenario. Till en början synes framtiden ljusna. Johannes får äntligen fast arbete - på någon av Tredje Rikets vapenfabriker med stämpelklocka och åtta timmars arbetsdag. Hurra! Lön och mat för dagen på bordet. Lämmchen kan sluta gå i hjälphus och laga trasiga kläder åt snikna borgarfruar. Det ger henne tid att fördjupa sig i politiska aktiviteter och rättvisefrågor, men tyvärr på "fel" sida. Snart får hon en varning. Och en till. Gräl uppstår i familjen, men Lämmchen kan inte dagtinga med sin övertygelse och politiska ståndpunkt. Till slut knackar Gestapo på dörren. Har familjen tur, så har de hunnit fly fältet till okänd ort, men risken är att de inte förstått situationens allvar. Lämmchen försvinner - vi vet vart - och Johannes Pinneberg blir ensam med sonen, som måste lämnas bort om dagarna. Ny misär och ny otrygghet. När Johannes blir inkallad i första omgången soldater hösten 1939, hamnar sonen hos den gamla kvinnan där paret hyrde sin första bostad. Men var inte hon judinna? Johannes kommer helskinnad hem efter det polska företaget, men mycket elände väntar ännu hans generation vuxna män. Överlever han sex års krig, är det som en bitter och ensam man, som kommer ägna åtskillig tid åt att söka rätt på sin lille son, som då är bliven tonåring. Låt oss hoppas att "klimpen" inte kallades ut i slutstriden om Berlin 1945 med en klapp på kinden av der Führer!

En förfärlig tid att vara ung och söka sin framtid i, om man haft oturen att födas i Tyskland. Ändå ligger den inte längre bort än en generation, föräldragenerationen. Varför har denne klassiker blivit nyöversatt och nyutgiven just nu? Många anar ett varnande pekfinger mot samtiden. Dock anser den brittiske historikern Anthony Beevor, som nyligen besökt Stockholm, att "det är farligt (och felaktigt) att jämföra dagens konflikter med gårdagens". Historien upprepar sig inte ordagrant och exakt. Måhända en tröst för 2000-talets "pinnebergare"?


/Marie-Anne

Helsingfors i 30-talets skymningsland

Man kan bara säga en sak om Kjell Westös roman "Hägring 38": att det är Den Perfekta Romanen - i alla avseenden. Den innehåller allt: historia, miljöskildring, personporträtt, spänning, intrig och en oväntad upplösning. Allt detta av högsta klass! Intet under att boken fick Nordiska Rådets litteraturpris 2014 med motiveringen att den...

...."på stämningsmättad prosa levandegör ett kritiskt ögonblick i Finlands historia med bäring på vår samtid".

Litterära Salongens medlemmar tar av sig hatten för denne eminente berättare och hans oklanderliga prosa. 

Livet på Island

Det finns inte mycket att tillägga till Marie-Annes träffande karakteristik av boken men jag kan säga något. Jag är tacksam för goda böcker som dyker upp i huvudet kl. 04.10 när man annars skulle ligga och vrida sig och älta något idiotiskt. Författaren skriver mångordigt men lyckas ändå skapa ett kraftfullt uttryck för den storslagna, enkla, livsfarliga handlingen att återigen ge sig ut på havet för att bärga sin och familjens försörjning. De många orden berikar och ger en fyllig och mångsidig bild, nästan alltid. ( Man kan få olika associationer apropos ordrikedom. Vi har t.ex. Prousts skildring av hagtornsblomning som vi kanske hade svårt att uppskatta, men som nog måste kallas ett kraftprov. Å andra sidan har vi de ordkaskader som det finns gott om i Björn Ranelids böcker och som späder ut språket och gör det kraftlöst och gör läsaren vimmelkantig).
I andra delen av boken tappar jag tyvärr en hel del av intresset, men det är en brist hos mig. Pojken skall övervinna sin sorg och hans värld skall vidgas. Det är ju utmärkt att han inte direkt kastar sig ut i böckernas värld och försummar det mer närliggande. Det är ju bra, om nu författaren menar så, att han lyssnar på berättelserna om människorna i Köpingen. Att det är kvinnor som vakar över honom i hans sorg och hjälper honom vidare är ju traditionell könsroll, aj aj, men man kan notera att han blir väl behandlad även i första delen, bland männen. Där gällde inte sverigedemokraternas slogan "det är kul att jävlas med folk".
Bokens titel förstår jag inte, men jag är ju irreligiös. Tvärtom tycker jag boken är föredömligt jordnära. Pojkens sorg över alla döda är förvisso ett stort lidande (Marie-Anne citerar förekomsten av ordet helvetet) men kl 04.20 i morse kände jag att jag inte kopplar ordet sorg till ordet helvetet ??
Hur var det nu, när Bardur hade dött, tänkte Pojken att det var i himlen han kunde återförenas med de sina och med Bardur? Bra att det inte tjatades om himlen.  Livsviljan segrade, den måste väl kallas jordisk.
Gunnur ristade detta