Kleiner Mann

Småfolket. Människor utan någon som helst betydelse, är det något att skriva romaner om? Ja naturligtvis vill jag att det skrivs romaner om oss. Sådana som herr Pinneberg är ju det stabiliserande skiktet i ett civiliserat samhälle. En del människor vill till varje pris uppmärksammas. Man kan t.ex. mörda någon så blir man känd. Sjukt. Tack Pinneberg, du blir upprörd av förödmjukelser men du tar inte till något våld, och du älskar Lämmchen och klimpen. Det finns andra små, riktigt små människor. Sådana som snokar i andras liv och sprider rykten. Pinneberg har kolleger av den sorten. Boken innehåller många människotyper. Jag är glad att det finns en hygglig människa, Heilbutt, som hjälper Pinneberg därför att han ser att Pinneberg är en bra människa. Puttbreese idkar ingen välgörenhet men är ändå inte omöjlig. Jachmann är en rvivelaktig existens, han sneglar kanske på Lämmchen men han är inte heller hopplös. Om byråkratin i Tyskland kan man säga att man inte alltid blir trevligt bemött men det fanns arbetslöshetsbidrag och ersättning till mödrar. Hur skall det då gå för Pinnebergs? Ja om man röstar på nazisterna, sverigedemokraterna och liknande populistiska partier så går vi mot barbari. Hur skall vi tänka i dagens Sverige. Hit kommer oerhört många invandrare som har fel uppfattning om vår arbetsmarknad. Det uppstår stadsdelar som tas över av kriminella. Skolor kraschar. Och detta är inte det värsta hotet mot vårt samhälle. Det är finansmarknaderna och de superrika. Gud hjälpe oss, men tyvärr finns han inte.

Hur ska det gå för Pinnebergs?

Eller som den märkliga titeln på tyska originalutgåvan lyder: "Kleiner Mann - was nun?". Antyder den att en "pinnebergare" är en liten stackare och ett hjälplöst offer för sin samtids svallvågor och dyningar? Att vi alla enbart är en produkt av vår tid, utan möjlighet att styra upp framtiden mot individuella mål? Den frågan kan man filosofera och grunna över länge och väl.

Istället har jag tagit fasta på bokens svenska titel, eftersom man mycket väl skulle kunna lägga den till romanens slut som en extra rad. Frågan hänger helt enkelt kvar i luften efter avslutad läsning: HUR skall det gå för den här kämpande familjen? Året är 1932, och med facit i handen vet läsaren vilka katastrofer, som snart kommer att drabba det arma Tyskland och i förlängningen hela Europa. Att överleva Weimar-republikens kaos är en sak, men Hitlers maktövertagande året därpå, terrorn, förföljelserna, krigshetsen, andra världskriget... Finns det en framtid för Johannes, Lämmchen och deras lille "klimp"?

Jag kan tänka mig ett sorgligt, men tyvärr trovärdigt scenario. Till en början synes framtiden ljusna. Johannes får äntligen fast arbete - på någon av Tredje Rikets vapenfabriker med stämpelklocka och åtta timmars arbetsdag. Hurra! Lön och mat för dagen på bordet. Lämmchen kan sluta gå i hjälphus och laga trasiga kläder åt snikna borgarfruar. Det ger henne tid att fördjupa sig i politiska aktiviteter och rättvisefrågor, men tyvärr på "fel" sida. Snart får hon en varning. Och en till. Gräl uppstår i familjen, men Lämmchen kan inte dagtinga med sin övertygelse och politiska ståndpunkt. Till slut knackar Gestapo på dörren. Har familjen tur, så har de hunnit fly fältet till okänd ort, men risken är att de inte förstått situationens allvar. Lämmchen försvinner - vi vet vart - och Johannes Pinneberg blir ensam med sonen, som måste lämnas bort om dagarna. Ny misär och ny otrygghet. När Johannes blir inkallad i första omgången soldater hösten 1939, hamnar sonen hos den gamla kvinnan där paret hyrde sin första bostad. Men var inte hon judinna? Johannes kommer helskinnad hem efter det polska företaget, men mycket elände väntar ännu hans generation vuxna män. Överlever han sex års krig, är det som en bitter och ensam man, som kommer ägna åtskillig tid åt att söka rätt på sin lille son, som då är bliven tonåring. Låt oss hoppas att "klimpen" inte kallades ut i slutstriden om Berlin 1945 med en klapp på kinden av der Führer!

En förfärlig tid att vara ung och söka sin framtid i, om man haft oturen att födas i Tyskland. Ändå ligger den inte längre bort än en generation, föräldragenerationen. Varför har denne klassiker blivit nyöversatt och nyutgiven just nu? Många anar ett varnande pekfinger mot samtiden. Dock anser den brittiske historikern Anthony Beevor, som nyligen besökt Stockholm, att "det är farligt (och felaktigt) att jämföra dagens konflikter med gårdagens". Historien upprepar sig inte ordagrant och exakt. Måhända en tröst för 2000-talets "pinnebergare"?


/Marie-Anne

Helsingfors i 30-talets skymningsland

Man kan bara säga en sak om Kjell Westös roman "Hägring 38": att det är Den Perfekta Romanen - i alla avseenden. Den innehåller allt: historia, miljöskildring, personporträtt, spänning, intrig och en oväntad upplösning. Allt detta av högsta klass! Intet under att boken fick Nordiska Rådets litteraturpris 2014 med motiveringen att den...

...."på stämningsmättad prosa levandegör ett kritiskt ögonblick i Finlands historia med bäring på vår samtid".

Litterära Salongens medlemmar tar av sig hatten för denne eminente berättare och hans oklanderliga prosa. 

Livet på Island

Det finns inte mycket att tillägga till Marie-Annes träffande karakteristik av boken men jag kan säga något. Jag är tacksam för goda böcker som dyker upp i huvudet kl. 04.10 när man annars skulle ligga och vrida sig och älta något idiotiskt. Författaren skriver mångordigt men lyckas ändå skapa ett kraftfullt uttryck för den storslagna, enkla, livsfarliga handlingen att återigen ge sig ut på havet för att bärga sin och familjens försörjning. De många orden berikar och ger en fyllig och mångsidig bild, nästan alltid. ( Man kan få olika associationer apropos ordrikedom. Vi har t.ex. Prousts skildring av hagtornsblomning som vi kanske hade svårt att uppskatta, men som nog måste kallas ett kraftprov. Å andra sidan har vi de ordkaskader som det finns gott om i Björn Ranelids böcker och som späder ut språket och gör det kraftlöst och gör läsaren vimmelkantig).
I andra delen av boken tappar jag tyvärr en hel del av intresset, men det är en brist hos mig. Pojken skall övervinna sin sorg och hans värld skall vidgas. Det är ju utmärkt att han inte direkt kastar sig ut i böckernas värld och försummar det mer närliggande. Det är ju bra, om nu författaren menar så, att han lyssnar på berättelserna om människorna i Köpingen. Att det är kvinnor som vakar över honom i hans sorg och hjälper honom vidare är ju traditionell könsroll, aj aj, men man kan notera att han blir väl behandlad även i första delen, bland männen. Där gällde inte sverigedemokraternas slogan "det är kul att jävlas med folk".
Bokens titel förstår jag inte, men jag är ju irreligiös. Tvärtom tycker jag boken är föredömligt jordnära. Pojkens sorg över alla döda är förvisso ett stort lidande (Marie-Anne citerar förekomsten av ordet helvetet) men kl 04.20 i morse kände jag att jag inte kopplar ordet sorg till ordet helvetet ??
Hur var det nu, när Bardur hade dött, tänkte Pojken att det var i himlen han kunde återförenas med de sina och med Bardur? Bra att det inte tjatades om himlen.  Livsviljan segrade, den måste väl kallas jordisk.
Gunnur ristade detta

Mellan himmel och helvete på Island

Jón Kalman Stefánssons text ter sig för den ovane läsaren till en början lika svårbearbetad och oöverstiglig som de karga bergsformationer, vilka reser sig över romanens huvudpersoner. Långa, ibland löst ihopfogade, meningar slingrar sig nedåt boksidorna som mörka lavaströmmar, vars oförmodade inlägg distraherar den läsare, som tagit fasta på inledningens första ord. Man drar sig till minnes de kärvt korthuggna och lakoniska isländska sagorna, och förstår att: nu är det ett nytt skede i landets historia som presenteras. Ordrikt, målande och med mycket känslor, insprängda mellan sakliga redogörelser för fiskarbefolkningens göromål och omgivning. Det dröjer innan sexårorsbåten med Pojken, Baldur och de andra kommer ut till havs för att lägga nattens rev. Tålamod, tålamod! Stanna kvar, snart går berättelsen in i ett annat varvtal.


Dramatiken i romanens första del - Pojken, havet och Det förlorade paradiset - är något av det mest andlöst gripande som jag läst. Stéfansson skildrar hur något så i sig banalt som hur ett hundra år gammalt versepos och en kvarglömd skinnkjortel ändrar livets kurs för, inte bara männen i båten, utan även en handfull kvarvarande på land. Visserligen är döden ständigt närvarande för befolkningen, men den brukar inte mötas utan motstånd och kamp. Här smyger den sin kalla andedräkt på en icke kampberedd, och utgången är given.


Ett lån måste återlämnas, om än med fara för livet, och därmed tar Pojkens nya tillvaro sin början i byn Köpingen, dit han anländer stelfrusen och utmattad av sorg och för många mil. "Helvetet är att inte veta om man lever eller har dött". För Pojkens del gör det till en början detsamma. Han är en apatisk flykting, som skjutsas med och skälls på av grova sjömän, som inte förstår vidden av hans förlust, Baldurs meningslösa död. Det blir två starka och erfarna kvinnor, som lotsar Pojken tillbaka till livet genom att ge honom ett hem och nya uppgifter att fylla. Geirtrud och Helga är hans två stridbara änglar, som skyddar honom med kärv medkänsla och jagar Baldurs vålnad på flykten. Pojken väljer livet, trots de närstående som väntar på den andra sidan.


Författaren lär oss en hel del om konsten att överleva, fysiskt och andligt, i en svår tid och miljö.


På Islandsbloggen kan man läsa om nytt och gammalt från detta säregna nordiska grannland


/Marie-Anne

"...för den minneskonst varmed han frammanat de ogripbaraste levnadsöden och avtäckt ockupationsårens livsvärld".

Här finns en länk till Patrick Modianos Nobelföreläsning, hållen den 7 december, 2014, i Svenska Akademiens börssal. Kan avnjutas på tre språk. Jag tyckte mycket om den!

Sorgset om övergivenhet

Paris tunnelbanelinje nr 1, är den äldsta av dess 16 linjer och invigd år 1900. Den sträcker sig i väst-östlig riktning genom stadens centrum, och är 16,5 kilometer lång. En av dess huvudstationer är Châtelet, där man beräknar att 725 000 resenärer passerar dagligen. Någonstans i detta myller får artonåriga Thérèse syn på en kvinna i sliten gul kappa, och som hon igenkänner som sin mor. Det märkliga är bara att modern skall ha avlidit i Marocko tio år tidigare. Vem är då kvinnan som hon följer efter och skuggar, märkligt osedd, ända fram till Château-de-Vincennes?

Patrick Modianos kortroman "Lilla Smycket" är full med frågetecken, av såväl psykologisk som episk karaktär.

Hur kan en så ung kvinna klara sig ekonomiskt och praktiskt ensam i miljonstaden Paris? Varifrån får hon pengar så hon kan betala sitt hyresrum på Rue Coustou? Varför betalar hon sin försumliga mors hyresskulder utan att ge sig till känna? Har hon förlåtit henne? Framför allt undrar man hur hennes unga liv kommer att gestalta sig efter att hon vaknat upp på sjukhuset efter en överdos sömntabletter, som den vänliga apotekaren försett henne med. Kommer hennes ensamhet så sakteligen att minska? Kommer hon att försonas med minnena av en övergiven barndom? Hoppet står till de två människor i hennes närhet, som ser och bryr sig, men räcker de till?

Romanens handling torde utspela sig någon gång i slutet av 1960-talet då Paris i storlek ännu var hanter- och promenerbar. Thérèses förflyttningar genom staden - till fots eller med métron - beskrivs så ingående att man kan följa dem på en stadskarta. De väcker egna minnen av Paris sommaren 1965, likaså det faktum att även ungdomar tilltalar varandra med "vous" (ni). En artig kyla människor emellan, som dock rymmer stor respekt för andras integritet.


Thérèse sträcker ut handen efter minnesskärvor från det förflutna.  En gammal telefonkatalog, ett ombyggt hotellrum, bleknade fotografier och papperslappar. Det enda hon minns säkert är att hon kallades för "Lilla Smycket" av sin egocentriska mamma. En accessoar, att ha eller att mista. Jag tror mig aldrig ha läst om en så misshandlad barndom som denna, och med så många obesvarade frågor.



God fortsättning till er alla i Litterära Salongen! Och glöm inte årets första träff, onsdag den 21 januari, kl 17.00, i GEO-huset.


Marie-Anne