Salongen har läst till och med 2023

 

Första advent nalkas och Salongen samlas idag för att dricka årets första glögg tillsammans. Samtidigt kan vi konstatera att, trots flerårig pandemi med åtföljande inställda träffar, så har vi hunnit läsa ganska mycket och flitigt. Se här:

13 januari 2020

Agota Kristof, Den stora skrivboken (Hillevi)

Mark Sullivan, Under en brinnande himmel (MAC)

(Pandemiuppehåll)

December 2021

Marylinne Robinson, Gilead (Carin)

2022

Abdulrazah Gurnah, Paradiset

Stuart, Douglas, Shuggie Bain (Angela)

Owens, Delia, Där kräftorna sjunger (MAC)

Ernaux, Annie, Åren 

Mann, Thomas, Döden i Venedig (Hillevi)

2023

Hedberg, Olle, Bekänna färg (Tomas)

Roth, Joseph, Radetzkymarschen 

Bulgakov, Mihail, Mästaren och Margarita (Maggan)

Ditlevsen, Tove, Barndom/Ungdom (Gunnar)

Och vad har vi valt att inleda år 2024 med? Jo, på Marie-Annes förslag så läser vi en novellsamling av Hillary Mantel, "Mordet på Margaret Thatcher" från 2014. Väl mött den 31 januari i vår lokal på Gärdet!

GOD JUL OCH GOTT NYTT LÄSÅR!

/Marie-Anne

En dansk Folkets Prinsessa

 

Bokomslag från Natur och Kultur. 

Tove Ditlevsens begravning, som ägde rum i Köpenhamn i mars 1976, måste ha varit något liknande prinsessan Dianas tjugoett år senare, om man får tro hennes dotterdotters beskrivning i biografin "Tove Ditlevsen var min mormor. En familiehistorie om skam, skaebne og tilgivelse", utgiven 2023. Dotterdottern, Lise Munk Thygesen, född 1963, var då tretton år gammal, och minns än idag, att hon den dagen: 

..."blev afslöret for hele Danmark pa en gang, da hun [Tove Ditlevsen] blev begravet fra Kristkirken på Vesterbro i Köbenhavn. Min mormor fick en begravelse af folket, det folk, der elskede henne of fölte sig hört, set och forstået af hende. For de var alle sammen lidt henne och hun var dem. Kirken var stuvende fuld, udenfor på Istedgade og på Enghave Plads var der sort af mennesker, langs ruten till Vestre Kirkegård stod sörgende og nikkede deres sidste farvel". 

En Danmarks Folkets Litterära Prinsessa, och det enda som saknades i dramaturgin vore väl drottning Margretes tal till folket "som en dronning og bedstemor" i direktsändning efteråt. 

Vad var det som gjorde Tove Ditlevsen så stor och så älskad av det folk som för några år sedan toppade listan över "världens lyckligaste"? Ja, inte var det för att hon behärskade konsten "att hygge sej", snarare tvärtom; hennes liv var en enda kedja av tragedier och sorger och  endast kortare avbrott för harmoniska perioder. Fyra äkta män, fyra barn, varav ett dödfött, missfall, aborter, skilsmässor, täta uppbrott och så inte minst pillerberoende och perioddrickande. Denna begåvade och vackra kvinna drog till sig olyckor som en magnet, inget kvinnoelände var henne främmande att genomleva. Ändå skrev hon oavbrutet, publicerades, lästes och älskades. Hon till och med medverkade i en veckotidnings rådgivningsspalt, där hon öste ur sin rika livserfarenhet. En uppföljande dokumentärfilm visade hur tacksamt och bokstavstroget som många kvinnor följde hennes råd. 

Att skriva var att leva för Tove Ditlevsen. Som hon formulerade det i självbiografin "Om sig sjelv", 1975: "Man skriver i kraft af et sjaeleligt overskud og ud fra et uomgaengeligt udtryksbehov" /.../. Men vid sidan av kraften och inspirationen fanns alltid döden närvarande, som en skugga över axeln, så för säkerhets skull skrev Tove sin egen nekrolog redan 1973 ("Min nekrolog og andre skumle tanker"). En utmärkt idé, kan man tycka, i synnerhet som ett liv som avslutas för egen hand alltid väcker bestörtning och handlingsförlamning hos de efterlevande. 

Tove Ditlevsen blev bara 58 år. Förmodligen hade hon bränt sitt ljus i båda änder. Någon har kallat henne "Danmarks Moa Martinson", men mot det invänder jag bestämt för hon står i en alldeles egen klass. 

Alltid med en cigarett i handen. 
Källa: Bokförlaget Natur och Kultur. 

/Marie-Anne 

Med klar kurs på sin framtid

Tove Ditlevsen har redan som barn ett märkligt fokus på att hon skall bli författare. Hon hör vad modern säger, du måste bli gift och försörjd, och vad fadern säger, skaffa dig ett fast arbete, och hon är gärna tillsammans med familjen och hon går ut och dansar och träffar unga män. Men halvhjärtat, allt annat än skrivandet kommer i andra hand. Hon kan även tänka sig att gifta sig med en äldre man om hon därigenom kommer in i författarkretsar. I vår salongskrets antar jag att damerna läser Agneta Pleijel som växer upp i en helt annan miljö. Kan där ändå finnas likheter mellan två begåvade flickor? Man kan läsa om författaren i Nordisk kvinnolitteraturhistoria, som finns på nätet, och jag fattade det som att de inledande sidorna i boken där lilla Tove söker moderns kärlek är betydelsefulla för att förstå hennes liv. En märklig sak tycker jag är att modern, som är missnöjd med sin roll som husmor och som så gärna tänker tillbaka till den tid då hon var fri och kunde dansa och skörda beundran från de unga männen, vill fösa in sin dotter i samma ofria liv. En detalj som jag finner lite komisk är när hennes bror gifter sig med en flicka som bara vill sitta hans knä och pussas. Underbart! Nej, det verkar som att man kan tröttna på det också. Slutligen kan nämnas att Tove har en far som arbetar och sover, eller som arbetslös, bara sover. Skilsmässa verkar vara en självklar lösning på alla förhastade äktenskap. Men Tove var gift fyra gånger, drabbades hårt av varje skilsmässa och tog till sist livet av sig. Men hur skall man göra då?

Halvvägs i det magiska loppet

 

Idag är det lördag den 19 augusti och knappt en månad kvar till Salongens första höstträff den 13 september. Jag har hunnit halvvägs på väg, snubblande mellan fantasterierna i "Mästaren och Margarita", en roman som aldrig verkar närma sig sitt slut, trots idog läsning. Inne på dess andra del undrar jag hur dessa egentligen hänger ihop, och om det var nödvändigt med denna vallgrav mitt i de makabra påhitten? Vid det laget har man hunnit glömma både namn och identitet på flera av de personer som susar runt i första delen, i all synnerhet som de på ryskt manér ibland omnämnas med ett eller två förnamn, ibland endast efternamnet och ibland med samtliga namn. 

Till all lycka fann jag en rejäl sammanställning över persongalleriet i Wikipedia. Den här blivit min räddning i förvirringen - Se här!

Jag återkommer med ett mer nyanserat omdöme efter att ha kommit i mål på sidan 524. Kan dock säga redan nu att jag inte blivit mer förtjust i "magisk realism", och om någon vill föreslå en roman med rejäl diskbänksrealism till nästa läsning så kommer jag inte protestera.

/Marie-Anne

Vy från Biskopsdammarna i Moskva.
Från: https://kudamoscow.ru/place/patriarshie-prudy/

Mästaren och Margarita

Mästaren tar inte så stor plats i boken?? Mästaren är ett vanligt namn på Jesus i bibeln. Nåja, lite förvirring skall väl en läsare tåla. Nu har jag avslutat boken med det sagolika, storslagna slutkapitlet. Wolands sällskap i förändrade skepnader rider genom tid och rum. Det är inget tragiskt över att enskilda människor dör, allt hänger ihop, allt går vidare. Av Bulgakov har jag också romanen DET VITA GARDET där han skildrar Kiev, där han är uppväxt, året 1918 med tysk ockupation och inbördeskrig, totalt kaos. Apropos boken vi läst så är det här en vit katt i uniform på omslaget!

Ofrihet, anpasslingar och mygel

Bra idé att låta Woland och hans kumpaner komma och vända uppochner på Moskva. Jag är väl inte så förtjust i fantasterier och svart magi men formen kanske inte var så långsökt i det absurda Sovjetsamhället. Bulgakov vill skriva pjäser och romaner men han kan inte skriva om arbetare och bönder, han känner inte till deras liv. Han får inte skriva som han vill, han motarbetas av anpassliga kritiker och politiskt styrda författarorganisationer i vars ledning det sitter en samling byråkrater och myglare.Woland är inte ond men han ger brackorna en minnesbeta. Efter den hemska midnattsbalen följer, tycker jag, bokens finaste sidor, kapitel 24 och 25. Mästaren och Margarita förenas, han får en äkta författarhustru och genast skriver han ett mästerverk, om Pontius Pilatus, prokurator i Judaland. Denne makthavare är av en helt annan halt än den tarvlige Stalin. Pilatus hatar Jerusalem eftersom han har makten men också känner sitt ansvar för rättvisa, människoliv och sitt uppdrag från kejsaren, och därmed ställs han hela tiden inför knepiga situationer. För övrigt finns det kanske i denna roman kopplingar till Goethes Faust och till Lucifer, den fallne ängeln som ibland kallas Satan, men han är visst inte heller ond.

Att katalogisera sitt liv

 

Den här romanen kommer inte att handla om den person som läsaren möter redan på första sidan, dvs arvtagaren, filosofie magister Sven Salkvist, som motvilligt beger sig iväg till den mörka landsorten för att ta arvet och dödsboet i besittning. Arvonkeln, f.d. folkskoläraren Anton Danielsson, har behagat testamentera både kontanter och ett mindre bohag till ett värde av 7.381 + 435 kr till sin sysslings ättelägg, som han aldrig har träffat. Möjligen känt viss avlägsen sympati för på grund av liknande skolastisk läggning. Och: .... "Han [Salkvist]hade självfallet god användning för sju-åttatusen och han var ganska upplivad."  En rejäl summa på 1940-talet (romanen utkom 1947).

Resan börjar inte så bra; Salkvist möter förre häradsskrivaren Linné för att kvittera ut ett antal nycklar, och de båda sturska herrarna blir genast okontanta. Så när Salkvist äntligen anländer till den bostad, torpet Larstorp, som arvonkeln delat med ett äldre par, är han både arg, hungrig och utmattad efter resan. Samt konstaterat hur obehagligt mörk och enslig den svenska landsbygden ter sig vintertid och att han tusen gånger hellre vore i Stockholm just nu. Men den tåliga Fina Johansson släpper in honom och introducerar honom för de enkla rum där Anton Danielsson huserat under sina sista år som pensionär. Salkvist ryser av vämjelse, och blir extra illa berörd av den säng han förväntas logera i, eftersom onkeln led av folksjukdomen tbc. Följden blir att han sitter uppe med en flaska cognac hela natten, sorterar och går igenom Danielssons sparsamma ägodelar, endast avbruten av ett kort besök av kyrkoherde Brunell på artighetsvisit. Och när denne tagit farväl, börjar romanen ta fart. För: Vem var Anton Danielsson egentligen? Hur hade hans liv sett ut? När Salkvist hittar kartoteket över De eviga följeslagarna och Bildhuggarna börjar pusslet ta form av en större bild.

Här presenteras på ett hart när genialiskt sätt de viktiga och mindre relevanta nyckelpersonerna i Anton Danielssons liv utifrån ett omsorgsfullt skött kortregister, där samtliga kända persondetaljer noterats och bokförts. Danielsson skulle ha blivit en utmärkt katalogisatör, om han valt biblioteksbanan, tänker läsaren, som snart låter sig snärjas av de ypperliga, stundom muntra, personskildringarna och de ofta tragiska förvecklingarna som följt den troende folkskolläraren genom livet. Ödet eller en Högre Makt tycks oupphörligen ha varit emot honom, och om inte annat så har trångsynta och elaksinnade människor satt krokben för hans lycka. Endast skolarbetet har givit honom tillfredsställelse och mening samt stödet av en svagt flämtande gudstro. 

Jag ser det som att romanen handlar om livsbesvikelser och förmågan att hantera dessa. Till slut tvingas man bekänna färg: Så här blev det. Vi är alla insnärjda i varandras livsvävar, och rätt som det är uppstår revor och trassel. Man styr inte till fullo händelseutvecklingen eller sitt eget öde. 

Även jag undrar om Sven Salkvist kom till insikt efter vaknatten med kartoteket och återvände till stan som en visare och mer tolerant man. 

Olle Hedberg (1899-1974).
Bild från Wikipedia.