Salongen har kommit ikapp - rapport från Gärdet

 

På väg mot ett nytt år kan Salongens medlemmar konstatera att vi nu har kommit ikapp med vår läsning efter ett fattigt pandemiår under 2020. Mellan december 2021 och december 2022 har vi faktiskt hunnit träffas och diskutera sex sinsemellan ganska olikartade titlar. Jag listar dem nedan, och när jag kommit ihåg, även förslagsställarens namn. (Fyll gärna i där det saknas!). 

2020

Kristof, Agota, Den stora skrivboken, 1986. (Hillevis förslag).

Sullivan, Mark, Under en brinnande himmel, 2017. (Marie-Anne)

2021

Robinson, Marylinne, Gilead, 2004. (Carin)

2022

Abdulrazah Gurnah, Paradiset, 1994 (Bookerpriset). 

Stuart, Douglas, Shuggie Bain, 2020. (Bookerpriset. Angela)

Owens, Delia, Där kräftorna sjunger, 2020. (Marie-Anne)

Ernaux, Annie, Åren, 2020. (Carin).

Mann, Thomas, Döden i Venedig, 1912.  (Hillevi)

Som första bok år 2023 läser vi klassikern "Radetzkymarschen" av Joseph Roth, utkommen 1932. Marie-Annes förslag, och det finns gott om exemplar på stadsbiblioteket. 

Väl mött onsdag den 15 februari, 2023, och tills dess önskas alla i Salongen en mycket:

GOD JUL och GOTT NYTT ÅR!

av Marie-Anne, er sammankallande.

Bilderna är från mitt hemmaalbum.

En stalkers historia

 

Bild från filmen med samma namn, premiär 1971.
Björn Andrésen (Tadzio) och Dirk Bogarde (Aschenbach).

Den kultförklarade novellen från 1912, som blev omtalad film i Luigi Viscontis regi 1971 - står den sig även år 2022? Svårt att ge ett bra svar på, men en sak är säker: av läsaren krävs ett oändligt tålamod med huvudpersonens skönanderi och människoförakt. 

Författaren och skönanden Gustav von Aschenbach är nämligen något speciellt i själv, och "hela hans väsen var inställt på berömmelse" (s. 13). Fortsättningsvis (s. 14): ..."Lika fri från det banala som från det excentriska var hans talang som skapad att vinna den breda publikens tilltro och på samma gång väcka de kräsnas beundrande och fordrande intresse". 

Vad hade då von Aschenbach åstadkommit som legitimerade dessa lovord? Tja, i likhet med en senare i historien omsusad potentat så vurmade han för Fredrik den store, vilket givit upphov till "ett klart och mäktigt prosaepos", samt en berättelse, betitllad "En eländig" (s. 10).

Snart undrar läsaren om titeln bör appliceras även på berättelsens författare. Resan till Venedig blir nämligen dödlig, visar det sig.

Redan vid dess start råkar finsmakaren och esteten ut för idel sjabbiga upplevelser. Medpassagerarna på ångbåten är fula, löjliga och patetiska och gondoljärerna uppstudsiga, lyder inte resenärens order om färdvägen till Lido. Väl där upptäcker han tvånget att dela matsalen med andra gäster och hälsa hövligt på dem. En stor uppoffring i bekvämligheten - om det inte vore för Tadzio, den polske ynglingen, som befinner sig på samma hotell med sin familj. Tadzio blir Aschenbachs räddning ur ledan och melankolin, och snart förföljer den åldrade författaren honom med blickar och dessvärre även steg. Pojkens skönhet skapar en besatthet hos Aschenbach, och hela hans vistelse omplaneras till att skapa tillfällen för betraktan och beundran. På stranden, i matsalen, i sällskapsutrymmena och i Venedigs gränder. På avstånd men ändå alltid i närheten och i Tadzios kölvatten. Det förvånar mig att familjen inte reagerade, endast pojken avger ibland småleenden som eldar på förföljarens iver. 

Är inte detta en form av tidigmodern stalking, så vet jag inte vad det ska kallas. En last som får sin lön i döden, i en vilstol på Lidos strand, och med Tadzios smärta gestalt inom synhåll in i det sista. Som en vattennymf låter han sig uppslukas av vågorna och förblir sålunda odödlig och onåbar för den pest som hemsöker Venedig.

Jag kan inte låta bli att föra berättelsen vidare, och då ur Tadzios perspektiv. Hur upplevde han att bli förföljd med trånande blickar av en äldre man med färgat hår och smink? Var han smickrad, besvärad, road eller rentav arg? Vem skriver om denna novell ur Tadzios synvinkel, en slags "Pour Tadzio - l'autre vue"?

/Marie-Anne

Skönhetsdyrkan och döden

Det är en njutning att läsa Thomas Manns prosa när han skriver om sådant som inte engagerar honom, då han bara iakttar och reflekterar. Men då blir jag ju lurad av ajälvporträttet i början av berättelsen, den falske ynglingen i gul kostym som berusad av vanligt vin är oförmögen att stå stadigt, som lallande lullar omkring. Det berättas så oskyldigt. Senare i berättelsen kommer författaren gång på gång in på skönhetsdyrkan som stegras in i döden och det får väl kallas dekadans, som han har en vacklande inställning till. Gång på gång tar han också avstånd och talar för sans, måtta och förnuft. Detta som engagerar honom är för mig inte intressant. Ingenstans skriver han om andra former av skönhet, t.ex. vackra handlingar, vacker anspråkslöshet, en mors eller fars blick på sitt barn, osv osv. Till sist en vacker text ur Bergtagen (från Litteraturens världshistoria): Jag vill vara döden trogen i mitt hjärta men ändå hålla i klart minne att troheten mot döden och det förgångna endast är ondska och mörk vällust och människofientlighet om den behärskar vårt tänkande och handlande. För godhetens och kärlekens skull får människan inte låta döden få makt över sina tankar.

Agnes Bains resa mot helvetet

Omslag till svenska utgåvan.
Bild från Bokus.com

Glasgow under det tidiga åttiotalets Thatcher-år, här kännetecknat av

gruv- och industrinedläggelse, arbetslöshet, fattigdom, nöd och våld - kan det bli mer eländigt, smutsigt och svart än i denna Bookerprisbelönta (2020) debutroman av skotten Douglas Stuart? Ja, faktiskt, det bestående minnet av den delvis självbiografiska skildringen är Agnes Bains obönhörliga resa ner mot alkoholhelvetets djupaste avgrunder. Detta till trots att det är Shuggie, som är tänkt att stå i förgrunden och vara betraktaren och skildraren av familjen Bains vedermödor. Men egendomligt nog är hans konturer både vaga och suddiga. Ty vad får vi egentligen veta om pojken Shuggie?

Det första är att han "inte är som han ska vara", enligt omgivningen. Till och med Agnes tvingas suckande medge detta, och gör tappra försök att "morska upp" den yngste sonen. Äldre brodern Leek försöker lära honom att "gå som en karl" med breda steg, vilket Shuggie övar på, klivande på de smutsiga kolbitarna från nedlagda schakt. Tydligen förgäves; den skränande omgivningen påminner honom ideligen om vilken avvikare han är i den bistra intoleranta gruvbyn, dit familjen dumpats efter att Agnes make nummer två givit upp. 

Det andra är att Shuggies kärlek till sin vackra mamma är som beskrivet i Bibeln: den uthärdar allt och fördrar allt. Tålmodigt vaktar han sin mamma under de svåra perioderna, klär av, lägger till sängs och torkar spyor. Hans ängsliga ögon betraktar oroligt varje ny beundrare som dyker upp i Agnes omgivning - "hur kommer hon bli utnyttjad och bedragen den här gången?". Inte bara av halvgamla män på dekis, även de nergångna ovårdade kvinnorna i gruvbyn snyltar på Agnes inneboende godhet, tigger sprit och cigaretter, lurar henne att dricka igen under de få torrlagda perioderna. När de inte hånar och föraktar henne för den snofsiga stil som hon trots allt lyckas visa upp utåt:

"Shuggie tittade på sin mamma, nu förstod han att det här var hennes gåva. Varje dag tog hon på sig sitt smink, fixade håret och klättrade upp ur graven med högburet huvud. När hon hade blivit för full och skämt ut sig klev hon upp ur sängen, klädde sig i sin snyggaste kappa och gick ut för att möta världen. När hennes mage var tom och hennes ungar gick hungriga målade hon läpparna och låtsades som ingenting."

Vad kunde inte ha blivit av denna fighter till kvinna om hon inte fallit offer för spritdjävulen? 

Att familjen Bains öde inte var unikt framgår tydligt när Shuggie blir bekant med Leanne, som bor med sin apatiske far i en nergången husvagn. Leannes mor befinner sig i en ytterligare nedre del av spritinfernot och raglar hemlös, smutsig och trasig omkring på Glasgows gator. Leanne har slutat älska henne, men visar sin solidaritet genom att ge rena kläder, pengar och lite mat.

Stackars fattiga England med de djupaste av klassavgrunder. Långt ifrån Downton Abbey och The Crown irrar de gråaste, mest fattiga och hungriga på botten av samväldets utmarker. Finns det något hopp för någon eller några av dem? Boken slutar med en dans på blankpolerade klackar av Shuggie Bain, och man vill gärna tro att han kan klara sig vidare, upp mot ljuset.

//Marie-Anne

Rapport från underjorden

 Denna bok utspelas inom den samhällsklass som hos Orwell 1984 kallas proleter. De behövde inte övervakas, de intresserade sig inte för något ovanför sin snäva horisont. De fick hållas med sin fotboll och sitt öl. Här röstar alla på sverigedemokraterna och det roligaste som finns är att trakassera alla avvikande människor. En speciell fullträff får man in på Shuggies mamma som visst trodde att hon var nånting. Just i samband med den episoden då hon åter sänks ner i alkoholträsket är det svårt att föreställa sig hur den skyldige mannen tänker. Förstår han vad han har gjort? Givetvis får en person i en roman bära sig obegripligt åt. Romanen är egentligen ganska enformig men man uppfattar den inte så. Det måste vara ett gott betyg. Samhället betalar ut socialbidrag men överger dessa människor. Det måste till att börja med skapas arbeten för att få lite fason på dagarna. Dessutom behövde Agnes köpa lite vackra kläder och få lite vackra ting hemma i bostaden. En snäll men tråkig gubbe är ju också ett öde som inte höjer livsandarna, men hon hade otur med charmknutten Hugh Bain.   Jag vet inte varför den ena boken efter den andra kallas mästerverk. Ett äkta mästerverk är Orwells 1984.

Alltid steget före...

Bild från DN. Foto: Nicklas Thegerström.

....  är vi i Litterära Salongen på Gärdet. Så klart vi visste att Annie Ernaux skulle få Priset i år, och därför startade vi höstterminens läsning med hennes "Åren". Valet var Carins - tack för det!

Här är Svenska Akademiens motivering:

"för det mod och den kliniska skärpa varmed hon avtäcker det personliga minnets rötter, främlingskap och kollektiva ramar."

"pour le courage et la précision clinique avec lesquels elle dévoile les racines, l’étrangeté et les limitations collectives de la mémoire personelle."

Annie Ernaux gläds åt priset.
Foto från Boktugg.se. Fotograf: Gorm Kallestad/NTB/TT

Annie Ernauxs kollektiva år

 

Omslag till den engelska ljudbokupplagan.
Bild från nätet.

"Alla dessa dagar som kom och gick, inte visste jag att det var livet", skrev författaren Stig Johansson, ett ofta använt citat. Så är det nog för de flesta, att till slut återstår mest fragment och avgörande milstolpar i ens liv. Den prisbelönte franska författaren Annie Ernaux har, inspirerad av Maupassant ("Une vie") och Proust ("Á la recherche des temps perdus"), sökt råda bot på detta genom att introducera en slags kollektiv självbiografi, där det individuella och det universella är sammanflätade och upphängda i varandra. Är det en bra idé? 

Tja, jag vet inte. Riskerar det inte att bli en själlös katalogaria utan ett tydligt subjekt i stället för alla dessa "man" och "vi"? Vem gör/tycker vad, och var alla dessa "vi" så uppenbart förtjusta i 68-rörelsen och utsikten till en ny vänsterregering? Läsaren kan stundom känna sig inföst i en PK-korridor, som hela tiden avviker åt vänster. 

Dock måste jag säga att jag uppskattade den första delen av boken, som behandlade författarens/bokens "man" barndom och uppväxttid - i Normandie och på olika internatskolor där hon/man som osäker klassresenär gör sitt bästa för att inte bli "avslöjad". Det påminner mig om Ernauxs tidigare utgivna "Min far", som jag fann mycket gripande och ärlig. Här gömmer hon sig inte bakom det kollektiva, utan gestaltar ett individuellt människoöde, liksom i "Kvinnan", som handlar om hennes mor. Det måste sägas att det individuella helt klart överträffar det kollektiva när det gäller att väcka empati och inlevelse, både i litteraturen och i verkligheten. Vem rörs till tårar att än en gång bli påmind om Kuwaitkriget, mordet på president Kennedy eller Mitterands död? We have been there before. 

Det här är svagheten med den här typen av biografiskt berättande; det riskerar att reduceras till att bli tidsmarkörer och ett evigt "namesdropping" av namn, sång- och filmtitlar, varumärken med mera. Ernaux vill gissla den ohöljda konsumismen - and no harm in that - men jag gissar att många av de inhemska läsarna missar kritiken och i stället ler belåtet och igenkännande vid omnämnanden av skurpulvermärken och kex. Som museibesökare: - "Ja, men en sån här hade vi också hemma, å vad vi tyckte om den!". Först vid skildringarna av de återkommande söndagsmiddagarna får tavlan liv, inte minst genom de tidsrelevanta samtalsämnena. 

När man läst de sista raderna kan man känna sig en aning nedstämd. - Ett helt liv, var det här allt? Är det inte lite futtigt, men är det politikens, samhällets, krigens, konsumismens eller vems fel är glanslösheten? Ingen stark personlighet lyser genom texten, men det är väl också andemeningen - att vi alla är "offer" för tidsandan och historiens oberäkneliga rörelser. Vare sig dessa rör sig mot vänster eller höger. Inte mycket till alternativ utlovas. 

//Marie-Anne