Översättaren Lydia Davis

Eftersom Flaubert figurerar i boken som vi läser så sökte jag i Libris på Lydia Davis som översättare från franska till engelska. Då finner man att hon har översatt Mme Bovary och även Swanns värld av Proust. Vår bok innehåller en mängd korta stycken. Jag uppskattar denna rikedom av idéer och infall och man måste ju inte alltid spä ut dem till en roman. Hjalmar Söderberg tyckte efter att ha lyckats med Doktor Glas som en kombination av roman och tankebok att han inte behövde skriva en roman utan gav ut Hjärtats oro, där han på sitt vackra språk skriver om sådant som han tänker på. Aforismer, är det något franskt över den genren? När Baudelaire skrev Petits poèmes en prose ville han ”försöka grundlägga en ny konstform och i konstens form besegra den moderna världen” (Johan Svedjedal). Lydia Davis kan påminna om Baudelaire medan Hjalmar Söderberg är helt annorlunda.
Barbro Lindgren skriver väldigt fritt på äldre dar, t.ex. titlar som ”Ingenting hände, två gånger” ”Även en ihålig nöt vill bli knäckt”. Kerstin Ekman skriver lika fritt i t.ex. ”Herrarna i skogen” och nu senast ”Gubbas hage”. I likhet med dessa fina författare önskar jag inte att det ska ”hända något” som ungdomar uttrycker det, det räcker så bra med att gå ut i naturen och ibland ses i en läsesalong.

Tove Jansson och Lydia Davis

Om Mumin och hans "Trollvinter" fanns det oväntat mycket att säga vid den senaste Salongs-träffen, och på nätet hittade jag något, som verkar vara en akademisk trebetygsuppsats, när jag googlade på de små rara djuren. Finns det någon som inte har ett slags förhållande till dem? De är så självklara i vårt litterära landskap att de tar loven av varje försök till djupare analys.

Och alla känner vi någon, som påminner om Lilla My, Snorkfröken eller Snusmumriken. 

Det mest märkliga är att Muminvärlden vunnit sådan anklang även i utomnordiska och utomeruopeiska länder och kulturer. Tove Jansson tycks ha prickat in mänskliga beteenden och egenskaper som rör sig över alla slags gränser - geografiska, kulturella, religiösa - och detta utifrån en relativt isolerad skaparverkstad i Finland. 

Till nästa träff den 10 april, 2019, kl 17.00 läser vi något helt annat: Lydia Davis novellsamling,  "Jag har det rätt bekvämt men skulle kunna ha det lite bekvämare" från 2015. 

Låt er inte avskräckas av omslaget med en bligande ko! Kor är egentligen intelligenta djur, har jag läst. Vi kan hylla dem med att byta ut vinet mot en liter Arla-mjölk.

/Marie-Anne

Ändrat datum för årets första träff

Salongsmedlemmar!

Observera att vår träff den 13 januari är uppskjuten en

vecka till onsdag den 20 januari, kl 17.00.

Samma lokal som sist, belägen i Yttersta Mörkret,

men med levande ljuslågor utanför.

Påminnelse per mail någon dag innan.

Välkomna!

/Marie-Anne

God Jul och Gott Nytt Litterärt År!

Äntligen har huvudstaden fått ett ordentligt snötäcke, och här på Gärdet fattas inte ens rådjuret (se ovan). Jag passar på att påminna om nästa års första träff, onsdag den 13 februari, 2019, kl 17.00, i samma lokal som sist.

Jag har just börjat läsa vår "julbok", Tove Janssons "Trollvinter", och avundas de små Mumintrollen som får sova hela vintern. Fast då missar de förstås JULEN...

Till samtliga Salongens medlemmar önskas en riktigt GOD JUL och en TREVLIG NYÅRSHELG!

/Marie-Anne

Barn utan vuxna

Dola de Jong väljer att skildra barnen huvudsakligen när de är tillsammans, arbetar eller leker, och de har ett hus där de kan sova. De två äldsta ungdomarna överger dem inte. Konsuln och hans familj ägnar dem ett minimum av uppmärksamhet. Kanske finns det också arabiska kvinnor som ger dem lite mat ibland. Hon skildrar inte de värsta dagarna i barnens liv. I Tanger finns den franska occupationsmakten, eller om Franco tagit över vid denna tid. Något samhällsansvar för folket finns inte. Därutöver finns en internationell zon där det bor människor från Europa och Amerika, däribland en hel del författare, som lever enbart för sitt eget höga nöjes skull. Den nakna ondskan kliver in alldeles i slutet av boken då Hans förs bort. Vid sidan av denna levande roman framstår William Goldings Flugornas herre, som också handlar om en grupp barn, som torr och enkelspårig, där den misantropiske författaren vill visa hur människorna är vildar under en tunn fernissa av civilisation. De barnen är bara pojkar med engelsk medelklassuppfostran. Barnen i Dola de Jongs bok tycks ha en annan syn på livet. Det kan faktiskt gå bra för dem.

Salongens lektyr under 2017 och 2018

Så här i slutet av året kan det vara dags att summera vad vi i Salongen har läst och diskuterat vid våra träffar sedan den senaste rapporten för två år sedan. Här en lista över vår litterära flit:

Våren och hösten 2017:

Väinö Linna, Högt bland Saarijärvis moar. Utg. 1959, första delen i författarens trilogi om Finlands historia.

Virginia Woolf, Mrs Dalloway. 1925.

Torgny Lindgren, Pölsan och/eller Merhabs skönhet. 2002.

Orhan Pamuk, Istanbul. 2003.

Carson McCullers, Balladen om det sorgsna caféet. 1957.

Jerome K. Jerome, Tre män i en båt. 1890.

Våren och hösten 2018:

Stina Stoor, Bli som folk. 2015.

Anne Wiazemsky, Ett avgörande år. 2013.

Maja Ekelöf, Rapport från en skurhink. 1970.

Jamaica Kincaid, Annie John. 1985.

Robert Harris, En officer och spion. 2013.

Antal Szerb, Resa i månljus. 1937.

Dola De Jong, Åkern är världen. 1946.

-----

Utgivningsåren är de ursprungliga på originalspråket. I vissa fall har översättningen till svenska dröjt länge, så t ex Virginia Woolfs "Mrs Dalloway", som inte översattes förrän 1977 (enligt uppgift i Libris).

Flyktingöden igår och idag

Dola De Jong, 1911-2003

Dola De Jongs "Åkern är världen" skrevs för sjuttio år sedan och är en mörk saga om flykt, fattigdom och främlingskap. Den ter sig idag skrämmande aktuell, som en upprepning av människosläktets mest traumatiska upplevelser och här med andra världskriget som en rökfylld kuliss.

Det holländska hippie-paret Lies och Aart flyr i krigets slutskede från sitt hemland i en skranglig gammal buss, och på vägen till Nordafrika, där de planerar en nystart som odlare, plockar de upp sex barn i varierande ålder och ursprung, som de hittat kringdrivande och skyddslösa. Den äldste är en pojke på 17 år, och den yngste i familjen är parets nyfödde son, Dolfie. Konceptet påminner mig om en annan roman, Nevil Shutes "Mannen med sälgpiporna" från 1942 (även filmatiserad med Peter O'Toole i huvudrollen), som handlar om en gammal brittisk man, som försöker ta sig hem till England via ett ockuperat Frankrike, och på vägen plockar med sig det ena hemlösa barnet efter det andra - som råttfångaren från Hameln. 

De Jongs roman är dock en betydligt mörkare historia, och det tycks varken finnas nåd eller hopp om en lycklig lösning för de individuella familjemedlemmarnas fortsatta öden. Så utsatta barn har jag aldrig tidigare stött på i litteraturen, och det är lätt att bli berörd, när man ser likheterna med dagens flyktingsituation. En skillnad är dock att vid den här skildrade tidpunkten i Europas historia drog flyktingströmmarna från Europa och ner mot Nordafrika, många i hopp om en biljett vidare mot USA eller andra krigsskonade länder. Idag går flyktvägarna från Nord- och Centralafrika i motsatt riktning. Men inte mycket i själva flyktingproblematiken har förändrats.

- "En lysande berättelse", skriver Johan Werkmäster i Göteborgsposten.

/Marie-Anne