Stina Stoors språkliga skogslandskap

Den första genomläsningen av Stina Stoors lovprisade debutbok väckte både min förbryllan och en viss irritation. - Vad är det här? - Vem är berättaren? - Vad handlar det om -  en liten pojke eller en liten flicka?

Och språket!  Ogrammatikaliskt, orytmiskt och fullt av obegripliga dialektala ord. Det är som att vandra i en metafortät skog och plötsligt snubbla över en oväntad stubbe i form av ett "Så", "Och" eller "Nog". Man faller handlöst och måste börja om igen, gå tillbaka på ordstigen. 

Dessutom hade vi nyss lämnat Torgny Lindgren-landet, fyllt av udda, skrovliga individer, och där doften av snus, paltbröd och galenskap låg som en dimma över nejden. Och nu - till Stina Stoor-landet, där opålitliga män, som kallas "Farsan" ideligen bräker sitt "faaan", orakade, halvsjaskiga och på fyllan. Kvinnorna uthärdar i stilla stoicism hemma på tunet, såvida de inte har dåliga nerver och förfaller till barnmisshandel, som lämnar märken efter sig i kropp och själ.

Det tog mig några recensioner och en andra plus tredje omläsning innan jag kom tillrätta med vad som hade bedårat de enhälliga kritikerna till en unison hyllningskör. Ja, naturskildringarna - de är mäktiga i sin färgprakt och sinnlighet. Man känner doften av skvattram och pors, och äter hjortron med den lilla flickan som förvandlas till en björnunge. Och de underfundiga metaforerna, som målar om en enkel vardagshandling till något nästan vackert. Är Stina Stoor "nyskapande" i någon mening, så är det på metaforfronten. 

Men människoskildringarna blir ibland bara halvtecknade, lite som vedertagna stereotyper av "det stumma folket i norr". Det är enstaviga ord som gäller, och läsaren förstår sällan de val som görs i berättelserna, utan lämnas med flera frågetecken kvar:

- Var kompisen Micke död och björnriven vid skogstjärnen, och varför lämnades han kvar där?

- Varför gav hustrun till en av "farsorna" bort glassbakelserna till dennes fiskarkompisar i stället för att unna sig och dottern dem?

- Hur kunde en gädda svälja och härbärgera både en cigarettändare och en wunderbaum?

- Vad var det som fanns under brunnslocket, som till varje pris måste baxas bort?

Jag börjar befara en fläkt av "magisk realism" här och var. Huvvaligen!

/Marie-Anne

Bråddjup analys av Stina Stoors noveller

Nej, naturligtvis inte, jag bara funderar lite kring att en del författare på nittonhundratalet inte berättar  en historia rakt från början till slut, utan gärna kastar om tidsföljden och undanhåller en del upplysningar vilket gör att läsaren måste anstränga sig lite mer, ledtrådar dyker upp i förbifarten lite senare i boken (jag talar nu inte om deckare). Varför skriver författaren på detta viset? Jag tror inte att det är med tanke på läsaren, inte alls. Om vi läser första novellen ”Gäddan” så kanske man undrar lite varför flickan går ut i vattnet med kläderna på. När man längre fram läser om morfars begravning så kom för mig den tanken att flickan sörjer sin morfar i första novellen. Hon sörjer och vill kanske inte tänka på morfar som är död och därför nämns inte det i novellen. Begravningsnovellen heter ”Det finns ett hem dit stormens brus” och berättaren är där en pojke, varför det? Morfar behandlade henne som en pojke, dvs inte på något annat sätt för att hon var flicka? Med på begravningen är morfars flamma, som vi har träffar i novellen ”Älskaren” som börjar: ”Det var vid Ledusjön hon bodde. I ett vitputsat hus med farstubro av järn.” och exakt så slutar begravningsnovellen. Glasswienerbröden dyker upp i två noveller, o.s.v. Stina Stoors bok kanske lika gärna kan kallas roman? Och man blir ju tvungen att läsa den en gång till.

Inför 2018

Stina Stoor, född  1982. Född och boende i Bjurholm,
Västerbotten.

Det gamla året är på avtynande och Salongen ser fram emot ett nytt år med nya litterära upplevelser. Till all lycka så får vi behålla vår gamla träffpunkt ett tag till, så 2018 års första träff kommer äga rum där - onsdagen den 7 februari, 2018, kl 17.00. 

Den bok som vi då ägnar oss åt är Stina Stoors novellsamling och debut från 2015, "Bli som folk". Även Augustprisnominerad samma år, och kritikerhyllad i pressen. Vi har redan fått ett smakprov på hennes prosa i förordet till "Balladen om det sorgsna kaféet". 

Tills dess: En riktigt GOD JUL och ett GOTT NYTT ÅR!

/Marie-Anne

Forskningsläget

I senaste numret av International journal of Jerome studies förs en livlig debatt om huruvida vattensorken hamnade i den irländska ragun eller inte. Från franskt håll antyds att engelsmännen är en samling gastronomiska barbarer som sväljer irländsk ragu med vattensork utan att märka sitt misstag. En tysk forskare har gått igenom 814 recept på irländsk ragu och slår fast att George har rätt, vattensork finns inte med, och citerar Angela Merkel: keine Experimente! En expert från Sverige betonar att det måste vara ordning och reda i ragupolitiken och menar att författaren borde ha varit tydlig med vattensorkens öde. Inga engelsmän deltar i diskussionen eftersom man inte vill få upp den irländska ragun på menyn då man fruktar komplikationer inför Brexit.
”Och likväl tycks natten så full av tröst och styrka. I dess högtidliga stillhet kryper våra små sorger bort och blygs. Dagen har varit så full av mödor och bekymmer ... världen har tyckts så hård och orättvis mot oss. Men då kommer natten och lägger likt en älskande moder sina kärleksfulla händer på våra feberheta pannor, och ler ...”

Gentlemän vid årorna

River Thames, 346 km lång i sin helhet, och med utlopp i Nordsjön. 

Året är 1889 och i Storbritannien regerar fortfarande drottning Viktoria, som tre år tidigare firat sitt femtioårsjuileum på tronen. Imperialismen står på sin höjdpunkt och det brittiska klassamhället lever och frodas i högsta välmåga.

Tre unga gentlemän av obestämd överklass beger ut på en uppfriskande flodfärd uppströms på Themsen, medförande en stridslysten foxterrier vid namn Montmorency (möjligen döpt efter den franske hertigen och krigaren Anne de Montmorency från 1400-talet).  De startar i Kingston utanför London och tar sig genom diverse mödor motströms mot målet, Oxford, varifrån de planerar att bekvämt återvända medströms till startpunkten. Uppfyllda av förväntningar och naturromantiska föreställningar ägnar de först flera dagar åt att skaffa proviant och packa ner och packa upp igen. Missödena låter läsaren förstå att de borde haft en butler för detta ändamål, vilket också bekräftas längre fram under flodfärden. Herrarna råkar ut för det ena katastrofen efter det andra av praktisk natur, och naturligtvis klarar de inte av att resa ett enkelt tält. Eller att hantera fältköket. Eller klara sig genom en sluss utan att dratta omkull i båten och fotograferas med fötterna i vädret. Lyckligast är sällskapet då de hittar ett värdshus utmed kanalen att ta in på, i all synnerhet som det brittiska lågtrycket oupphörligt öser på med stora regnmängder.

Jerome K. Jerome (1859-1927) lär ha varit en entusiastisk roddare själv och skrev boken ursprungligen som en guide och vägvisare utmed Themsen, vilket också märks av de återkommande geografiska och historiska skildringarna. Man kan säga att dessa utgör en tredjedel av bokens innehåll. En annan tredjedel står berättaren, J., för då han återger olika komiska episoder som timat i hans eget, vänners eller släktingars liv, som t ex när morbror Podger skulle spika upp en tavla och nästan lyckades riva halva väggen, och en tredjedel redogör för de faktiska händelserna vid flodfärden.

"Envar som läst den här boken har sin egen favoritepisod", skrev en annan bloggare, och själv skrattade jag högt åt den av J. återberättade, om det unga paret, som drog en bogserlina utmed kanalen, men med fel båt i andra änden av tampen. När den hemska upptäckten gjordes, utbrast flickan "med förtvivlan i rösten": - "O Henry, vart har faster tagit vägen?"

Märkligt nog lyckas de tre fumliga gentlemännen överleva sin utflykt, fast de rätteligen borde ha drunknat, fått en eller flera åror i huvudet, körts på av minst en flodångare, förgiftats av dålig mat eller frusit ihjäl under båtens segelduk. Att den här romanen utsetts till en av världens roligaste, kan jag gott förstå.  Brittisk humor när den är som mest drastisk. Och finns det en sensmoral i berättelsen, så är den: Glöm inte att ta med tjänstefolket när du ska ut och leva vildmarksliv!

/Marie-Anne

Decemberträff med glögg

"Tre män i en båt - för att inte tala om hunden" utkom 1889,
och anses vara en av världens roligaste böcker.

Gabriels förslag hamnade äntligen i god jord, och till årets sista träff läser vi Jerome K. Jeromes "Tre män i en båt" och träffas på GEO onsdagen den 6 december, kl. 17.00. Den annalkande julhelgen firas med glögg, pepparkakor och annat lämpligt godis, och den som hellre vill dricka vin medför egen flaska. 

Här nedan en reviderad förslagslista på ev. kommande titlar att ta sig an:

Catarina Pascal Söderbaum: Den skeva platsen.

Sigrid Undset: Kristin Lavransdotter. Del 1-3.

Amos Oz: En berättelse om kärlek och mörker (2015).

Jonathan Safran Foer: Here I am/Här är jag. (2017)

Graham Swift: Mödrarnas söndag. (2017)

Anne Wiazemsky: Ett avgörande år. (2013).

Men först en båttur på Themsen i sällskap med tre galna män och en hund.

/Marie-Anne

Ett smakprov på Southern Gotic

Titelnovellen filmatiserades  1991 med Vanessa Redgrave
i rollen som miss Amelia. Regissör: Simon Callow.

Som tonåring i början av 60-talet läste jag med stor förtjusning Erskine Caldwells romaner ("Tobacco Road", "God's Little Acre"  m fl, även de filmatiserade), utan att veta att jag ägnade mig åt "Southern Gothic".

Begreppet lär ha uppstått och namngivits under USA:s depressionsår på 1930-talet, och var ursprungligen nedsättande och avfärdande. Trots detta listar Wikipedias kortfattade artikel ett stort antal kända och prisbelönade författare under rubriken, bland dem Truman Capote, William Faulkner, Tennesse Williams och Harper Lee. I "Balladen om det sorgsna kaféet" känns stämningar igen från Harper Lees "Dödssynden" ("To kill a Mockingbird"), och frågan är om inte miss Amelia har en sentida själsfrände i Scout, advokaten Atticus Finch prepubertala dotter, som även hon vägrar klänning och ett sedesamt uppträdande. 

Carson McCullers (född Lula Carson Smith) vann tidigt berömmelse då hon debuterade som 23-åring med "The Heart is a Lonely Hunter" 1940, och boken steg meteorliknande på bestsellerlistorna i USA. Times Magazine listade den bland "Times 100 bästa engelskspråkiga romaner mellan 1923 och 2005"  - ett snabbt kliv uppåt på den litterära banan för en ung kvinna, som egentligen tänkt sig en karriär som konsertpianist. Musikaliteten är också märkbar i hennes textbehandling, som jag upplever har ett ovanligt harmoniskt flyt, även då hon beskriver det fula, sorgliga och tragiska. I titelnovellen är samtliga personer obehagliga på olika sätt och novellen slutar i mörker och dysterhet, utan någon chans till försoning. 

McCullers rör sig med lätthet mellan diametralt olika miljöer - en universitetsinstitution, en travbana, ett hem i New York, en bortglömd stad i amerikanska Södern - och övertygar om personernas trovärdighet på platsen. Som Graham Greene noterat, besitter hon både poetisk känslighet och klarhet samtidigt med en lysande berättartalang. Hur kan hon ha en sådan insikt i människohjärtats alla tillslutna vrår och vid så unga år, frågade jag mig ideligen, och inte minst med tanke på det problemfyllda och bitvis destruktiva liv hon levde och hade förbrukat vid blott 50 års ålder. Hennes ord om kärlekens väsen i novellen om miss Amelia och puckelryggen Cousin Lymon har blivit klassiska:

"För det första är kärlek en upplevelse som delas av två människor - men att det är en gemensam upplevelse innebär inte att båda uppfattar den likadant. Det finns den om älskar och den som älskas, men dessa två kommer från vitt skilda världar. /.../ Nästan alla vill vara den som älskar. Och den bistra sanningen är att på något dunkelt och gåtfullt sätt är det för många outhärdligt att vara den som älskas." 

I förordet till Virgina Spencer Carrs biografi om Carson Mc Cullers, "The Lonely Hunter", skriver Tennessee Williams: "Carson's heart was often lonely and it was a tireless hunter for those to whom she could offer it, but it was a heart that was graced with light that eclipsed the shadows". 

Det tycks som om ensamhet alltid är det pris som alltför begåvade eller ovanliga människor måste betala. Och de är väl inte alltid så lätta att älskas heller av sin omvärld.

/Marie-Anne