Vad har Bertha Mason gemensamt med 1970-talets feministiska litteraturkritik?
Jo, den här klassikern av Sandra M. Gilbert och Susan Gubar som utgavs i sin första upplaga år 1979 på Yale University Press. Boken, som undersöker texter av Jane Austen, Mary Shelley, systrarna Brontë, Elizabeth Barrett Browning, Christina Rossetti och Emily Dickinson - alla verksamma under mitten och senare hälften av 1800-talet - fick ett stort genomslag inom litteraturkritiken, utkom i en andra upplaga så sent som år 2000, och har även givit upphov till flera följdskrifter av andra forskare, som t ex Anette Federicos "The Madwoman in the Attic after thirty years", 2009.
Gilbert och Gubar hävdar att kvinnliga författare under förrförra seklet (1800-talet) såg sig mer eller mindre tvingade att indela sina kvinnliga hjältinnor i två kategorier, änglar eller monster, helt i linje med de samtida manliga författarnas kategoriseringar. "Jane Eyre" är ett typiskt exempel på detta, med den tåliga undergivna guvernanten som husets ängel, länge ovetande om "monstret", inspärrat uppe på vinden av sina make. Kvinnliga författare bör sträva efter att gå utanför denna stereotypa dikotomi, hävdar Gilbert och Gubar, eftersom den begränsas av den patriarkala blicken.
Idag självklara insikter, men för drygt trettio år sedan blev detta 700-sidiga arbete ett landmärke inom den feministiska litteraturkritiken, och som fortfarande refereras till i senare skrifter.
Bertha Mason och hennes öde kommer inte att glömmas bort i första taget.
Om författarna:
Sandra M. Gilbert är professor i Engelska vid University of California och Susan Gubar i Engelska med kvinnostudier vid Indiana University.
