Maken - en kultroman för boomers

 

Förstaupplagan av Maken från 1976.
Den kostar 400 kr på Bokbörsen idag.

Gun-Britt Sundström är trött på alla frågor om sin succéroman "Maken - en förhållanderoman". Alla intervjuare vill veta om Martina är författaren själv, vem som är Gustav, om det kommer en uppföljare etc. Men läsekretsen tröttnar aldrig, varken på boken eller dess huvudpersoner, inte ens sedan förebilden till Gustav avslöjats skvallervägen och i media. Själv anser jag att alla som någonsin haft eller har ett förhållande med någon av motsatt kön bör eller måste läsa boken. Ty här demonstreras alla de fallgropar och katastrofer som till sist leder till en bruten kärleksrelation. Levererade med utsökta aforismer och med tiden klassiska "one-liners", hämtade från filosofer eller skapade av författaren själv, när inte Kierkegaard eller Platon räcker till. 

"Idem velle, idem nolle", konstaterar Martina nöjt i början av relationen med Gustav. De är så lika, de två, vill och vill inte samma saker, vare sig det gäller cykelturer runt staden, biobesök, helger på Ön, politiska debatter eller improviserade restaurangbesök. "Gustav är klokvänster", tycker Martina, och dessutom en garanterat jämnställd man. Ändå skär det sig ganska snart, när Gustav visar sig hysa dolda borgerliga värderingar om formerna för deras förhållande. - "Det vore så trevligt med en ring på fingret", säger han naivt, och som ett eko av respektive föräldrars påtryckningar. Gustav uppskattar kvinnor som kan njuta av hemlagad mat och vänta på tågperronger. - "Jag slår vad om att hon är en jävel på att vänta på perronger", säger Martina surt om Gustavs älskarinna Eva, en andra klassens teateraktris.

När Martina och Gustav börjar söka sig till andra partners vid sidan om börjar både tilliten och kärleken att krackelera. Man bryter upp, lider i ensamhet och saknad och så försonas man igen. Och igen. - "Gustav? Nä, vet du vad, inte han igen", stönar väninnekören. Men ingendera kan släppa taget för gott; de dras tillbaka till varandra som två magneter med ideliga omstarter som resultat. Det krävs ett äktenskap och barn på väg (Gustavs) för "ett avsked som inga ord finns för" (s. 380 i förstaupplagan). 

Tidsskildringen av Stockholms 1960- och -70-tal har väckt både undran och beröm. Senare generationers studenter förvånas över hur "enkelt och smärtfritt" praktiska problem kunde lösas för boomer-generationen. Man flyttar hemifrån, får ett rivningskonstrakt, står i bostadskön och blir erbjuden lägenhet, söker jobb och blir genast kallad till intervju etc. För den som var med då, vandrade på samma gator, satt i samma föreläsningslokaler och fikade på samma studenthak blir det nostalgiska och längtansfyllda suckar. 

Martinas självförtroende vacklar sällan, och vad gäller legalisering av förhållandet med Gustav har hon naturligtvis anammat Kierkegaards kända devis, citerad på flera ställen i boken:

Gift dig och du ska ångra det; gift dig inte och du ska ångra det också; gift dig eller gift dig inte, du skall ångra båda delarna; antingen du gifter dig eller du inte gifter dig kommer du att ångra båda delarna. 

//Marie-Anne

En tidig bild av författaren. Okänd fotograf.

 

En modern klassiker

 Ulrika Knutsson har i en artikel om Jane Austen i Vi läser bifogat två lästips, nämligen Tjechovs Damen med hunden och Gun Britt Sundströms Maken. Fint sällskap alltså, en modern klassiker. Ami och jag har nyligen tittat på Stolthet och fördom, igen, och jag har nyligen läst Damen med hunden. Ett gemensamt drag är ju den förvandling de manliga huvudpersonerna genomgår. Något sådant har de aldrig upplevt tidigare eller så har de tidigare varit för unga. Hos den realistiska Tjechov är situationen tyvärr omöjlig, olöslig på grund av konventioner, det blir skandal eller något liknande, men egentligen kan man ju inte heller bara lämna sin familj, det är egoistiskt och hänsynslöst. 

Efter att ha läst 100 sidor i vår roman så tycker jag den börjar bli intressant, efter att ha varit ganska enformig. Hon resonerar och resonerar. Gustav är konventionell och Martina är bohemisk och van vid att kunna göra som hon vill. Men efter skilsmässan slår känslorna till på ett sätt som hon inte hade förutsett! Hur ska det gå? Läs den spännande fortsättningen!

Jag tycker det är ett bra påhitt att de inte bara gör slut, utan Gun Britt skriver att man genomför en skilsmässa, på kondis. En annan rolig detalj är att hon skriver kort och träffande att Martina går ut för att ha lite roligt, hon går till Odenplan, köper en varm korv och går hem igen. Det gick alltså inte. Man kan också nämna ett fyndigt ord, förgustavianskt, innan hon träffade Gustav. Det finns många välskrivna meningar.

Glögg och poesi med Salongen

 

Glögg och pepparkakor. Fri bild från nätet (FreeImages)

Onsdagen den 26 november, 2025, träffades samtliga sju medlemmar i Salongen i vår lokal för att avsluta läsåret med glögg och högläsning av poesi, en tradition som vi förvaltar sedan några år tillbaka, i likhet med jordgubbspremiären den sista träffen före sommaren. 

I vår julsmyckade lokal inedde Gunnar med att läsa några roliga stycken av Hjalmar Gullberg, inte poesi, men skämtsamma historier, inspirerade av poetens tid som Lunda-student.

Vår eminente högläsare, vars röst aldrig sviktar.

Därefter läste vi i tur och ordning mellan glöggskålarna våra fritt valda poetiska verk, dock missade vi traditionen med att läsa hela Viktor Rydbergs "Tomten" med två verser i taget per person. Ingen hade tänkt på att ta med sig dikten!

Trevligt och mysigt hade vi trots detta, och ett par viktiga beslut fattades. Hädanefter går valet av bok i turordning till var och en av oss, och till hjälp har vederbörande en gemensamt sammansatt förslagslista att plocka ifrån, i händelse av idétorka. Angela inleder kommande säsong med sitt förslag av Gun-Britt Sundströms roman "Maken" från 1976, och sen går vi vidare i alfabetet. På så vis hoppas vi främja demokratin i gruppen samt undvika ändlösa diskussioner om "vems tur det är nu att välja bok". 

Litterära Salongen ses nästa gång den 11 februari, 2026, same place.

Carin, Gunnar, Tomas och Hillevi, som grundade Salongen
 i början av 2000-talet.

Hillevi, Maggan och Angela. Saknas på bild: Marie-Anne,
som agerar sammankallande i Salongen.

GOD JUL OCH GOTT NYTT LÄSÅR önskas alla i Salongen

 och våra följare i bloggen!

Gärna hårda platta klappar!

"Lita på en karl, man skulle ha stryk..."

 

Moa Martinson i sitt Sorunda-torp 1957.
Bild från Wikipedia.

Så har Salongen äntligen kommit fram till Moa Martinson och hennes debutbok "Kvinnor och äppelträd" från 1933. Hennes namn och verk har varit på förslag flera gånger tidigare, men fått ge vika för andra val. Inte så många har läst debutromanen, till skillnad från trilogin om Mia, Moas alter ego ("Mor gifter sig", "Kyrkbröllop" och "Kungens rosor") som utgavs mellan 1936-1939. I romanerna om Mia tycker jag mig se att Moas språk och berättarteknik har stramats upp och blivit mindre exklamatoriskt och överflödande, vilket romanerna vunnit på. Handlingen bär sig själv.

1930-talet var det decennium då de så kallade arbetarförfattarna i Sverige trädde fram i ljuset: Ivar Lo-Johansson, Wilhelm Moberg, Jan Fridegård m fl. De var samtliga bredaxlade karlar som skrev om andra robusta män, som bar tunga bördor i ett dagligt och slitsamt arbete. Mycket svett, fattigdom och bitterhet över den egna lotten. Vad Moa tillfogade genren var kvinnornas och barnens berättelser, de hittills ignorerade och bortglömda, samtidigt de mest utsatta. Än idag gör det ont att läsa om dem.

Hur togs då Moas debutbok emot, utgiven av det ansedda Bonniers förlag? Ja, inte var det med några "äntligen-rop", och i Kerstin Engmans biografi, "Moa Martinson. Ordet och kärleken" (1990) kan man ta del av "de många intellektuella kollapser" som blev följden av mötet med de borgerlig-akademiska medelålders män och kritiker som höll i pennan. De blev "förvirrade", skriver Kerstin Engman:

... och hade svårt att förstå en roman i modernistisk stil, skriven av en självlärd aretarkvinna som skildrade djupa kvinnliga erfarenheter.

Professorn och akademiledamoten Torsten Fogelqvist, t ex,  skrev i Dagens nyheter att han var "hjärtligt trött på skildringar av elände och snusk. Varför rota i det fula och dåliga, då det finns så mycket skönt och gott att glädjas åt?".

En annan stötesten för kritikerna var polariseringen med de starka och positiva kvinnoskildringarna i kontrast mot de "svartmålade" männen, där endast Ellens svärfar i Apelbo utgör ett undantag. 

Är arbetarlitteraturen död i idag? Nej, den har bara antagit ny form och annat innehåll, framgår det av en antologi om arbetarlitteratur, utgiven 2016 vid Institutionen för litteratur, idéhistoria och religion vid Göteborgs universitet. - Hur definierar man arbetarlitteratur idag? Beata Agrell, professor emerita vid GU, påpekar att "det tillkommit så många nya typer av arbeten utöver kroppsarbe, låglönearbeten utan status och makt /.../ produktion av tjänster som vård, omsorg och städning. Särskilt problematiska är bemannningsarbetena med korttidsanställningar utan möjlighet att organisera sig", säger Beata Agrell. 

Rykten om arbetarens död i litteraturen är således överdrivna.  Men Moa skulle vända sig i graven om hon visste. 

//Marie-Anne

Ebba skriver om Helga och Moa

Jag vänder mig till Ebba Witt Bratttröm för att få lite bakgrund till att Moa blir riktig författare efter att ha varit en riktig proletär. Vid hennes debut med Kvinnor och äppelträd skrevs det i de borgerliga tidningarna att "nu har vi fått nog av proletärromaner" och lite mer till vänster i tidningsvärlden tyckte de manliga recensenterna att Moa utmålade männen som oansvariga busar. Motvilligt erkände man dock hennes stora begåvning, men försökte också insinuera att Harry hade hjälpt henne. Moa själv hade redan i slutet av 1920-talet upptäckt att hennes roman Pigmamma, skriven 1924, var dålig! Hon hade utvecklats så mycket under mellantiden, men hon låter ändå romanen publiceras i tidningen Brand 1928-29, vilket hade det goda med sig att det startades en insamling inom arbetarrörelsen efter hennes mans självmord. Torpet kunde friköpas och rustas upp för Moa och hennes tre halvvuxna söner. Senare blev kontakten med Fogelstad och tidskriften Tidevarvet värdefull för henne.

1910-1916 hade hon fött fem pojkar. Våren 1925 drunknar de två yngsta, Knut och Manne, 8 resp. 10 år gamla. Hon sörjde gränslöst och den yngsta hade hon fött ensam på stuggolvet, vilket även Sally får göra i vår bok. Hon levde verkligen ett proletärt liv, fattigt och slitsamt. Hon tyckte att hon var den enda proletärförfattaren, de andra lämnade ju det livet redan i ungdomen. Hon sade att "om jag så fick nobelpris så skulle jag hellre velat ha mat och kläder till mina barn under deras uppväxt".

Ebba skulle väl inte ha fastnat för Moa om det inte var så att Moa kompletterade klasskampen med att lyfta fram kvinnornas och barnens situation. Kvinnorna måste ha egna organisationer eftersom männen inte var solidariska. Nya lagar och nya attityder måste drivas fram, och det kämpade kändisen Moa för. Det hände att veckotidningarnas utsända försökte hitta hennes svagheter (hon gillade päls t.ex.) men det verkar som om Moas förstånd, charm och slagkraft besegrade dem alla.

Salongens flitiga läsning. Forts.

 Fri bild från Pixabay

Salongen fortsätter med sina trivsamma träffar, och här listas nu de lästa titlarna under 2024 och 2025.

2024

Roman Gary, Med livet framför sig. (La vie devant soi). 1975.

PC Jersild, Fem hjärtan i en tändsticksask. 1989.

Hilary Mantel, Mordet på Margaret Thatcher. Berättelser. 2015.

Sinclair Lewis, Sånt händer inte här. 1935.

Bonnie Garmus, Lektioner i kemi. 2023.

2025

Harry Martinson, Vägen till Klockrike. 1948.

Isaac Bashevis Singer, Yentl, Yeshiva-pojken, och andra berättelser. 1962. Sv. utg. 2017. 

F. Scott Fitzgerald, Den store Gatsby (The Great Gatsby). Sommarbok. 1925. 

Martinson, Moa, Kvinnor och äppelträd. 1933. 

Trots att vår läsning sprider sig över olika decennier under 1900- och 2000-talet så har det blivit problem att hitta läs- och diskussionsvärda böcker, som vi inte har läst förrut. Vi har nu hållt igång Salongen ända sedan tidigt 2000-tal, ja, kanske ännu tidigare, och kan fira minst ett tjugoårsjubileum. Men vår poesiläsning med recitationer har i stället både utökats och förädlats. 

Alltnog, vi fortsätter med friskt mod!

Bild från thrillist.com. Paramount Pictures. Forrest Gump.webp.

- "Vad tyckte du om boken? Eller vill du hellre ha en bit choklad?"

//Marie-Anne

Jay Gatsbys gröna lykta

 

Första svenska upplaga från 1925 

Finns det något nytt att säga eller skriva om F. Scott Fitzgeralds roman,  som en del kritiker velat utnnämna till  "den stora amerikanska romanen"? När höstens första bokval dök upp på bordet kände jag en lätt förtvivlan, trots att jag både läst och diskuterat boken under litteraturkursen i engelska på universitetet. Men vad handlade den egentligen om? Mer än en fruktlös kärlekshistoria och en snuskigt rik man med stora fester? Lite väl magert, tänkte jag.

Men till min förvåning fann jag flera betydelsefulla lager som tydligen undgick mig för femtio år sedan. Det finns flera teman i romanen när man läser med eftertänksamhet, och för att nämna några (som nämnts i olika analyser):

* Den amerikanska drömmen om att göra en rejäl klassresa, bli rik, respekterad och inflytelserik. "From rags to riches", vare sig detta sker med hederliga eller kriminella medel. Ecce Jay Gatbsy!

* Girigheten och hänsynslösheten som följer med pengar.  "De var vårdslösa människor, Tom och Daisy - de slog saker och människor sönder och samman och drog sig sedan tillbaka till sina pengar /---/ och lät andra städa upp efter dem". 

* De sociala kontrasterna mellan rikemansvillorna i West Egg och arbetarnas tillvaro i den ohälsosamma Askdalen. En plats som de superrika passerar utan reflektioner på väg in mot New Yorks nöjesliv. Människorna där ses enbart som medel för deras lustar och nycker. George och Myrtle Wilson.

* Det förflutnas sugande bakåtriktade kraft som i Daisys gestalt blir både ändamål och medel för Jay Gatsbys liv. Det gröna ljuset i slutet av piren mittemot och längtan efter att ta tillbaka det som gått förlorat. Nick påpekar att "man kan inte återskapa det förflutna", varvid Gatsby övertygat svarar att "visst kan man det".

Det blir hans olycka och död. Gatsby är till och med beredd att gå i fängelse för att rädda Daisy, som fegt flyr undan med sin bufflige make. Tre människor mister livet på grund av andras vårdslöshet och brist på vanlig moral. När hämnaren dyker upp vid Gatsbys swimmingpool hjälper inga pengar. 

Så Jay Gatbsy är egentligen en svag och patetisk figur, trots sina materiella framgångar, mer värd att ömka än beundra. Nog är romanen aktuell både i vår tid och i framtiden. 

//Marie-Anne

Den tredje filmatiseringen av Gatsby

i regi av Batz Luhrman kom 2013

med Leonardo diCaprio i huvudrollen.