Dags för ett skämt

 

Sånt händer inte här. Eller...?

 

Bild från Bokus hemsida av pocket-
upplagan, 2018. Reviderad övers. 

Kanske borde boktiteln översättas till "Sånt kan visst hända här"?  Se vad som hände i USA efter presidentvalet 2020, och det märkliga är att Sinclair Lewis skrev om både Donald Trump och debaclet kring honom redan 1935, vilket konstaterades i en DN artikel av John Freeman för sex år sedan (2018). Då hade Trump varit president i två år, men vinkarna mot framtiden förskräckte. 

För läsaren som sitter med historiens facit i hand är det lätt att se paralleller och associationer i Lewis roman. Inte bara till de samtida diktaturerna - Hitler, Mussolini, Franco - utan till det nyss upplevda. Raseriet, lögnerna, fusket och ohederligheterna samt inte minst Proud Boys, som var beredda att storma Kapitolium vid minsta vink från deras ledare. Så långt behövde dock inte Buzz Wintrop gå; han gled igenom alla valprocesser utan något större motstånd, och fick därefter carte blanche att avskaffa demokratin och möblera om i det amerikanska samhället. Inte ens koncentrationsläger besparades medborgarna, och tortyrscenerna därifrån står inte långt efter vad som försigick i Dauchau och Auschwitz.

Hur kunde det frihetsälskande amerikanska folket tillåta detta att ske? Ättlingarna till de som flytt undan sina hemländers förtryck över havet, kämpat under George Washington och senare slagits för mänskliga rättigheter i inbördeskriget. Sinclair Lewis resonerar kring detta i inre och yttre dialoger, där liberalen Doremus Jessup ska tillhandahålla sunt och praktiskt förnuft. Men, som det heter, mot dumheten kämpar själva gudarna förgäves. Folket vill ha yviga skådespel, högljutt och enkelt tal och rejäl karisma. Sån tur att Donald Trumps har falnat betänkligt, och reducerats till ett enda ord, "weird". 

Sinclair Lewis var den förste amerikan som fick Nobels litteraturpris, och detta redan 1930. Det var framför allt romanen "Babbitt", utgiven 1922, som fick Henrik Schück i Svenska akademien att nominera honom.

Motiveringen löd: ... ”för hans starka och levande skildringskonst, med typskapande förmåga, med kvickhet och humor”. 

Visst finns det en hel del därav i denna skildring från New England, men jag kan ändå inte låta bli att erinra mig Martin Luther Kings ord om att "den stora tragedin är inte de onda människornas brutalitet utan de goda människornas tystnad".

//Marie-Anne

Demokratins problem

Hur gör man om en majoritet inte vill ha demokrati? kunde man fråga sig på 30-talet när det såg mörkt ut. Den karismatiska ledaren man väljer leder landet mot avgrunden, fattigdom, nöd, krig. Då, sent omsider, kanske man tänker att det vore bra att få välja en annan regim (demokrati). Men det får man inte. 

Där är vi inte idag i västerlandet! Högerextremisterna har ingen majoritet. Ett exempel är Frankrike som tog sig samman i senaste valet. De högerextrema får orimligt inflytande dels på grund av valsystemens konstruktion, dels på grund av högerpartiernas självdestruktiva anpassning till extremisterna.

Sinclair Lewis skrev en bok för att varna amerikanerna. Långt senare har Philip Roth skrivit en bok om hur antisemiten Charles Lindbergh valdes till president 1940 (Konspirationen mot Amerika) med fokus på hotet mod judar. Sinclair Lewis är mer journalist än skönlitterär författare och när man läser boken nu, utan att känna till äldre amerikansk politik så kan man skumma igenom alla namn som dyker upp. (Eller kan man passa på och googla några av de mer kända).

Jag tycker det är intressant att läsa hur en liberalt lagd människa instinktivt, i kropp och själ, känner motvilja mot de auktoritära politikerna. Efterhand tillkommer mer handfast kritik mot deras hyckleri, lögner och våldsbenägenhet. Och resten av folket? folk i allmänhet? Ja det är förstås blandade reaktioner, men säkert är att det inte finns någon majoritet för våld och förtryck. Men människor behöver varnas och upplysas.

En rättelse

Romain Gary fick Goncourtpriset för boken Himlens rötter.

Ingen eländesskildring

När man kommit över chocken som drabbar en i början av boken ; miljön, det explicita språket, utsattheten, så visar det sig att vi hamnat i den bästa av världar. Förgäves letar man efter en elak eller småsint människa, alla är hyggliga och mest klappar hjärtat hos Momo och Madame Rosa för varandra. Mycket vackert. Och Momo, vilken makalöst godhjärtad, klok och känslig pojke. "Du är en mycket känslig pojke och inte riktigt lik de andra" säger doktor Katz, ett understatement. Det händer väl i yttre mening inte så mycket i boken men allt fint och fantasifullt Momo tänker är överväldigande! Det är så många roliga vändningar och lustigheter i språket och det är väl det som resulterade i att Emile Ajar fick Goncourtpriset. Det blev visst ett bekymmer för Romain Gary som tidigare hade fått priset för Ett löfte i gryningen. Man fick inte ta emot priset två gånger men man fick inte heller tacka nej! Hur gör man då? Hur det gick sedan för Momo vill jag inte veta. Livet är ingen idyll. Romain Gary sköt upp sitt självmord till dess hans son var 18 år, eller något sådant, har jag läst.

Folkhemsidyll med sotiga kanter

 

Utgiven på Albert Bonniers förlag 1989

P.C. (Per Christian) Jersild var 54 år när han såg sig mogen att skriva och utge sina barndomsminnen, som fick undertiteln "roman". Således, det som idag kallas "autofiktion" och som på sistone varit föremål för  långa diskussioner, nu senast i en artikel av Aase Berg på DN:s kultursidor.  Jag ska inte kommentera denna, men jag blev tidigt medveten om att inte vem som helst kan skriva en barndomsskildring och få den utgiven av ett stort förlag. P.C. Jersild var dock redan väl etablerad som skribent, debattör och känd läkare, så naturligtvis fanns det god avsättning för hans personliga folkhemsskildring från 1930, -40 och -50-talet. 

Tursamt nog så innehåller denna en hel del humor, både av det sorglustiga och mer drastiska slaget. Livet i Per Albins svenska folkhem kunde te sig förvillande tryggt även under krigs- och ransoneringsåren på 40-talet, men när familjelivet befolkas av fem så olika "hjärtan" som i huset i Norra Ängby är det oundvikligt med sammanstötningar och gnissel. Det bokstavligen knakar i väggarna när familjemedlemmarna drar åt olika håll med olika önskemål och prioriteringar. Rent praktiskt och konkret gestaltas detta inte minst av ständiga rumsbyten och tillbyggnationer av huset/"tändsticksasken", där författaren (alltför) noggrannt redogör för samtliga möblers och föremåls nya placering. Vem bor var och vilka grupperingar formas i familjen? Psykologiskt präglade dramer pågår ständigt, inte minst kring familjefadern, som helst flyr fältet när hans auktoritet blir ifrågasatt. 

Norra Ängby har för all framtid skrivit in sig i Stockholms bebyggelsehistoria som det ideala familje- och folkhemssamhället, noggrannt planerat och ritat av klassiska arkitekter som Edvin Engström (1890-1971) för Egnahemsbyrån. Den skötsamma arbetar- och medelklassfamiljen flyttade in i de 1 320 egna hemmen under åren 1930-1941 - en guldmedalj för socialdemokratisk bostadspolitik. Och när den nyblivna engelska drottning Elizabeth besökte Sverige första gången i juni 1956,  så kunde man i triumf visa upp hur en vanlig svensk flerbarnsfamilj bodde och levde hos familjen Larsson på Anundsvägen i Norra Ängby (se bild nedan). 

Men vid det laget fanns det bara två hjärtan kvar i tändsticksasken, och familjen var på väg att falla sönder i kanterna. 

Från Stockholmskällan, objektid SvD 37078.
Fotograf: Jan Enemark, Stadsmu

För specialintresserade finns även ritningarna till familjen Jersilds tillbyggnation att studera på Stockholmskällan. 

/Marie-Anne

5 hjärtan i en tänsticksask

Det är inte alla förunnat att få ge ut en bok som beskriver barndomshemmet i detalj. Hur många är genuint intresserade? Men det är ju ett porträtt av en familj ockå, och författaren själv är inte en mönstergosse utan han gör lite som han vill, det blir roligare så. Många läsare har förstås vuxit upp i småhus i lknande områden, och boken kan kanske väcka barndomsminnen. Jersild skriver inte precis känslosamt, men absolut inte kyligt. Varma känslor för familjen finns där. Vad skulle inte en sämre författare kunna göra av en familjehistoria med en trött mamma och en flyende, frånvarande pappa? Sådana historier förefaller mig väldigt självupptagna. Lille Per har en optimistisk läggning och av egen kraft blir han både läkare, författare och klok debattör.