 |
| Moa Martinson i sitt Sorunda-torp 1957. Bild från Wikipedia. Så har Salongen äntligen kommit fram till Moa Martinson och hennes debutbok "Kvinnor och äppelträd" från 1933. Hennes namn och verk har varit på förslag flera gånger tidigare, men fått ge vika för andra val. Inte så många har läst debutromanen, till skillnad från trilogin om Mia, Moas alter ego ("Mor gifter sig", "Kyrkbröllop" och "Kungens rosor") som utgavs mellan 1936-1939. I romanerna om Mia tycker jag mig se att Moas språk och berättarteknik har stramats upp och blivit mindre exklamatoriskt och överflödande, vilket romanerna vunnit på. Handlingen bär sig själv. 1930-talet var det decennium då de så kallade arbetarförfattarna i Sverige trädde fram i ljuset: Ivar Lo-Johansson, Wilhelm Moberg, Jan Fridegård m fl. De var samtliga bredaxlade karlar som skrev om andra robusta män, som bar tunga bördor i ett dagligt och slitsamt arbete. Mycket svett, fattigdom och bitterhet över den egna lotten. Vad Moa tillfogade genren var kvinnornas och barnens berättelser, de hittills ignorerade och bortglömda, samtidigt de mest utsatta. Än idag gör det ont att läsa om dem. Hur togs då Moas debutbok emot, utgiven av det ansedda Bonniers förlag? Ja, inte var det med några "äntligen-rop", och i Kerstin Engmans biografi, "Moa Martinson. Ordet och kärleken" (1990) kan man ta del av "de många intellektuella kollapser" som blev följden av mötet med de borgerlig-akademiska medelålders män och kritiker som höll i pennan. De blev "förvirrade", skriver Kerstin Engman: ... och hade svårt att förstå en roman i modernistisk stil, skriven av en självlärd aretarkvinna som skildrade djupa kvinnliga erfarenheter. Professorn och akademiledamoten Torsten Fogelqvist, t ex, skrev i Dagens nyheter att han var "hjärtligt trött på skildringar av elände och snusk. Varför rota i det fula och dåliga, då det finns så mycket skönt och gott att glädjas åt?". En annan stötesten för kritikerna var polariseringen med de starka och positiva kvinnoskildringarna i kontrast mot de "svartmålade" männen, där endast Ellens svärfar i Apelbo utgör ett undantag. Är arbetarlitteraturen död i idag? Nej, den har bara antagit ny form och annat innehåll, framgår det av en antologi om arbetarlitteratur, utgiven 2016 vid Institutionen för litteratur, idéhistoria och religion vid Göteborgs universitet. - Hur definierar man arbetarlitteratur idag? Beata Agrell, professor emerita vid GU, påpekar att "det tillkommit så många nya typer av arbeten utöver kroppsarbe, låglönearbeten utan status och makt /.../ produktion av tjänster som vård, omsorg och städning. Särskilt problematiska är bemannningsarbetena med korttidsanställningar utan möjlighet att organisera sig", säger Beata Agrell. Rykten om arbetarens död i litteraturen är således överdrivna. Men Moa skulle vända sig i graven om hon visste. //Marie-Anne |
